Föreställ dig att du får din bil sönderslagen, men när du polisanmäler saken tror ingen på dig.
Föreställ dig att fyra av dina kollegor skär sönder din kontorsstol, häller kaffe i din dator och hoppar på din telefon – men resten av företaget menar att du inbillat dig alltihop.
Föreställ dig att du blir slagen blodig av fyra män, men polisen menar att du faktiskt bad om att bli misshandlad.
Och föreställ dig nu att din bäste vän blir brutalt ihjälslagen under en krogrunda nere på stan – men alla du pratar med menar att han förtjänade det. På grund av vad han hade på sig.
Det var det dummaste jag har hört, tänker någon nu. Jag kan bara hålla med. Riktigt, riktigt dumt.
Vissa saker måste helt enkelt ligga till sig. Idén till Illdåd kom för mer än tio år sedan. Den var inte särskilt tydlig ens från början, och den blev alltmer invecklad ju längre jag tänkte på den. Det tog mig flera år att komma fram till vad jag ville ha sagt. Jag testade idén på människor jag mötte, och fick en hel del oväntade reaktioner. Förståndiga, sunda människor visade sig ha uppfattningar som faktiskt var ganska … anmärkningsvärda.
Precis som den mobbade på skolgården ofta omges av passiva åskådare, omges ett brottsoffer av ett i många stycken passivt samhälle. Men samhället – det är ju vi. Jag och du. Du. Och jag. Vilket är vårt ansvar? Och varför ifrågasätter vi bara vissa brottsoffer? Tänk efter själv. Om en god vän berättar för dig att han blivit misshandlad – tvekar du verkligen kring huruvida det är sant eller inte? Jag skulle inte göra det. Inte för ett ögonblick.
För en kvinna som blir utsatt för våldtäkt är detta med rätt hög sannolikhet vad som väntar henne. Polisen tvivlar ofta på henne. Rätten, både åklagare och advokater, ifrågasätter henne. Men vad som är betydligt värre är att hon ofta blir ifrågasatt av många andra också. I min research fann jag att arbetskamrater, bekanta, släktingar och nära vänner – de flesta har en tendens att ifrågasätta. Inte varje gång, naturligtvis inte. Men tillräckligt ofta för att det skulle få mig att börja fundera. Hur kan det här komma sig?
Vem vill läsa om en ung kvinna som blivit brutalt våldtagen av fyra män som hon trodde hon kunde lita på? Den historien har vi redan hört, och den är fruktansvärt deprimerande. Någonstans här låg min utmaning. Jag är inte en bättre människa än någon annan. Orkade jag betrakta min egen reaktion på en sådan händelse? Hur skulle jag själv reagera på någon i min omgivning blev utsatt för en våldtäkt? Jag tänkte först att det är nog är tur att jag inte känner någon i den sitsen. Vad som är riktigt otäckt i sammanhanget är dock detta: statistiskt sett gör jag det garanterat. Hur skulle jag se på den personen i så fall? På den händelsen? Så, hade jag energi nog att ifrågasätta mina egna värdegrunder?
Berättelsen om Sara växte sakta fram i mitt huvud. När jag väl satte mig ner och började skriva rann den ur mig hur lätt som helst. Hela upplägget gav mig massor av energi – dock inte alltid positiv sådan. Jag har stundtals varit rejält upprörd under arbetet. Hur som helst, jag vill inte komma med några pekpinnar. Men kanske kan jag även plantera någonting hos läsaren som kan bära vidare till något nytt. Är inte det en hoppfull tanke?
Hälsosamt,
/Thomas E
Thomas Erikson är ledarskapscoach och konsult med inriktning på beteendevetenskap. Han arbetar med ledningsgrupper och chefer inom svenskt och internationellt näringsliv om dagarna och skriver kriminalromaner om nätterna. Thomas bor utanför Stockholm. Illdåd är hans andra roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar