Halvinspirerat men godkänt - "Dead reckoning" av Charlaine Harris

Inledningsvis ger jag inte mycket för Dead reckoning, den elfte boken om tankeläsande servitrisen Sookie Stackhouse i den lilla staden Bon Temps. Tjatiga relationsbekymmer blir inte mer intressanta för att den ena av parterna är vampyr, och första halvan av boken går mest åt till att det tidigare så passionerade paret Sookie och Eric Northman gnabbas om småsaker och talar förbi varandra. Suck. Det blir inte bättre av att Charlaine Harris är expert på att låta småsaker pågå i en evighet eller att tv-serien True Blood förvirrar mitt minne. Jag har svårt att hålla isär vad som hänt i böckerna (det var två år sedan jag läste Dead in the family) och vad har hänt i serien som plockar friskt från de litterära förlagorna utan riktig hänsyn till inbördes ordning och glatt lägger till sådant som bok-Sookie aldrig varit med om.

Nu lät jag riktigt gnällig. Men jag kände mig gnällig. Hade sett fram emot att tillbringa några sköna timmar med min favoritservitris och det myller av övernaturliga varelser som befolkar Bon Temps. Och så landar det hela i en sådan här oinspirerad mellanbok. Tyckte jag först alltså. För det blir bättre.

Lite om handlingen (viss spoilervarning, hoppa över stycket om du är orolig för att få veta väl mycket om boken). I korta drag ser den ut som följer:
Sookie och Erics förhållande går på tomgång. Dessutom verkar Eric och Pam på ett mycket okaraktäristiskt vis ligga i luven på varandra. Självklart vill ingen av dem avslöja varför. Eller Pam verkar faktiskt vilja, men Eric förbjuder henne att säga något. Vi anar en stor Hemlighet. Samtidigt ger sig någon gång efter annan på Merlotte's bar. Är det Sam eller Sookie de är ute efter?
Den slemme Victor Madden, som misslyckades med att lönnmörda Sookie och Pam i förra boken, gör allt för att provocera Eric att begå ett ödesdigert misstag.
Som om inte detta vore nog får Sookie tag i ett heligt föremål under en vindsutrensning.

Oooooiiiii, ni märker ju... med så många ingredienser är det oförlåtligt att låta första halvan av boken vara långtråkig. Men sedan tar det fart och sista delen bjuder på precis den blandning av förnumstig sydstatsmoral korsad med vampyraction som är seriens kännemärke. Komplett såklart med en utomordentligt lökig sexscen. Fangtastiskt! (för att göra denna recension komplett med utomordentligt lökigt göteborgsskämt). Dessutom fattar Sookie ett drastiskt beslut som gör att nästa bok i serien, Deadlocked, kommer att bli nog så intressant att läsa.

Det jag älskar med The Southern Vampire Mysteries är att Charlaine Harris inte för ett ögonblick sparar på krutet (i resumén ovan har jag tryckt in långt ifrån allt hon fått med i boken). Med frejdigt mod slänger hon in Sookie i den ena knipan efter den andra, och de få gånger som någon inte smyger i skuggorna, planerar ett överfall, genomför ett lönnmord, jagas genom mörkret osv. blir man nästan överraskad. Även om nyhetens behag lagt sig något såhär i bok elva (vissa skulle kanske hävda att vampyrmysterier känns sååå 00-tal), hoppas jag att Harris bestämmer sig för att aldrig lägga ner serien. För det här är comfort lit av högsta klass. Bättre än choklad. Minsta möjliga motstånd, mesta möjliga underhållning.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro