"Ligga som ett O" av Inger Frimansson

Häromdagen satt jag och pratade med två vänner om våra respektive högstadietider. Gemensamt för oss alla var att vi ofta upplevt en känsla av utanförskap eller rädsla. Jag tror att det där är en period i livet där många (definitivt fler än vad vi tror när vi själva befinner oss där) upplever sig som sära, separerade och missförstådda.

Samtalet kommer tillbaka till mig när jag lyssnar på Inger Frimanssons Ligga som ett O. Just den där känslan; längtan efter tillhörighet, svårigheten att använda nycklarna och koderna som leder dit, beskriver Frimansson så otroligt bra. Det är inte bara det hon beskriver bra förresten, hela boken präglas av denna känsliga exakthet.

Jag har inte läst Inger Frimansson innan, psykologiska spänningsromaner brukar väl annars räknas som hennes nisch. I Ligga som ett O riktas den psykologiska skärpan mot flickan Ninas uppväxt. Ingen thriller alltså, snarare en litterafierad självbiografi (autofiktion, anyone?). Men det är oavbrutet fängslande, från de tidiga barnaåren fram till slutet, när Nina gått ut gymnasiet (som den första i sin släkt) och står på randen till vuxenlivet och blickar in i framtiden.

Nina är ett känsligt, lite inbundet barn, rädd för mycket, men ändå på något vis ilsket modig och full av integritet. Hon dras till det farliga, mörka. I allt från att som liten bada från den förbjudna bryggan, till att som tonåring vandra ensam (eller med en främmande man) i skogen om natten. Söka skräcken. Utmana den.

Redan som liten har Nina också ett rikt inre liv och en vilja att skriva. Den delar hon med den två år yngre systern Anna, som annars är allt det som Nina inte är. Tillsammans utforskar de barndomen - när ungdomsåren kommer drar de åt olika håll. Nina fortsätter studera, söker kärleken, men drar sig undan när den närmar sig. Drömmer om en framtid som författare, men det kan ju ingen försörja sig på.

I bakgrunden lurar hela tiden Döden Långrock. Han som kräver sin tribut. Först i form av äldre släktingar, de vars tid är inne. Men så gör han plötsligt kusinerna faderlösa. Tar någons lillebror. Nöjer sig aldrig. Han fortsätter att stryka runt i utkanterna som ett dunkelt filter framför förhoppningar och framtidstro. Ett olycksbådande stråk i en historia som annars allra mest handlar om att leva. Hitta ett sätt att göra det.

Om ni inte redan märkt det tyckte jag mycket, mycket om Ligga som ett O. Allt, precis allt, är skildrat med fingertoppskänsla. Relationer, dialoger, drömmar, miljöer... Måste snarast kolla upp Inger Frimanssons övriga produktion (kanske till och med hästböckerna för slukaråldern - varför inte?). Någon som har tips på var jag ska börja?

Slutligen måste jag bara säga att jag älskar Gunilla Röör som uppläsare. Hennes röst ligger alltid så tätt, tätt intill berättelsen. Nästan som en viskning i örat, en uppmaning att lyssna riktigt uppmärksamt. Till och med om hon läser in telefonkatalogen (finns den ens kvar?) kommer jag att lyssna.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro