Det bär emot att börja året med en dålig recension, och ni vet att jag egentligen är en förespråkare av chick litt-drottningen Marian Keyes. Med några få undantag (Lucy Sullivan) så lyckas hon gång på gång leverera lättsam underhållning av bästa praliner-på-divanen-slag. But here we go...
Glad i hågen lade jag in en av mina få olästa Keyes, Å andra sidan, i min ipod för lite ljudlig underhållnigsbonanza (ljudböcker bör ju vara av det mer lättlyssnade slaget). Tji fick jag! Inte sedan ovan nämnda Lucy Sullivan har jag irriterat mig så. Kanske borde jag ha gissat att det inte skulle bli helt perfekt eftersom jag börjat på boken tidigare, men lagt den åt sidan. Men att det skulle bli så här tjatigt kunde jag inte drömma om!
Inget fel på storyn. Det är ju inte Nobelprisklass, men herregud, vi pratar underhållningslitteratur:
Jojo Harvey är litterär agent, med siktet inställt på att bli delägare i agenturen. Men när en ny kollega dyker upp och kammar hem ett miljonkontrakt får hon problem.
En av Jojos författare är Lily Wright. Hon har skrivit en tröstbok efter ett rånöverfall och boken blev en bästsäljare. Nu har Lily fått skrivkramp och börjar bli desperat.
Gemma Hogan arbetar som festfixare. Hon var tidigare en av Lilys bästa vänner, tills den dagen då Lily stal hennes pojkvän Anton. Nu har Gemmas pappa träffat en ny kvinna och Gemma flyttar hem till sin mamma, som fått en sådan chock att hon måste matas med lugnande medel. Gemma skickar desperata e-mail till sin väninna Suzanne, som tycker att de är så underhållande att hon skickar dem till den enda litterära agent hon känner till: Jojo Harvey.
Så långt allt väl alltså. Men sällan har uttrycket kill your darlings kommit bättre till pass. Minst halva boken hade kunnat strykas. Minst!! Det är så tjatigt att öronen krullar sig. Hade detta varit boken Keyes skrev precis innan hon gick in i sin långa depression hade det inte varit svårt att gissa orsaken.
Att jag ens lyssnar klart är mitt eget fel, såklart. Men jag har svårt att lämna en bok oläst och jag måste ju trots allt köra fram och tillbaka till jobbet. Och tystnad längs med samma gamla väg hade varit än tråkigare (se där, då var det väl inte så illa! Eller? Eller?)
Rakel Molin är dessutom en sådan där retlig uppläsare som ger varenda karaktär en egen röst (lite av hennes signum i och för sig) och läser på någon slags stockholmska som jag antar ska vara sådär härligt chick littig. Boken. Blir. Inte. Bättre.
Hoppas innerligt att Marian Keyes nya, Hemligheten på Mercy Close, är i en helt annan liga. Just nu vet jag inte om jag vågar läsa. Måste hämta mig lite först.
Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar