 |
| foto: Stephane Lombard |
Jag minns alltihop så tydligt. En okänd kvinna lutade sig över mittgången ombord på Arlanda Express och räckte fram ett blåbärsmuffins och en servett. Kanske var det du?
Jag hade nya högklackade stövlar, en mjuk mönstrad halsduk och i den lila kappan jag bar var hjärtat nykrossat och ömt. Tårarna var omöjliga att hålla tillbaka.
Det var väl det hon såg, kvinnan, när hon erbjöd mig sitt muffins som tröst.
Inte kunde jag ta hennes färdkost, tänkte jag, hennes fika.
Men jag slutade i alla fall gråta när hon tog kontakt, så att jag kunde pressa fram ett hyfsat artigt ”nej tack” och ändå norpa åt mig den där servetten, som jag behövde för att jaga undflyende mascara med.
Hon tittade på mig en stund, utan att säga något, och jag tittade tillbaka.
Sedan såg jag ut genom tågfönstret, men det var alldeles svart där ute, för vi var redan i tunneln under terminalbyggnaden. Allt jag såg var mig själv, mitt eländiga uppblötta jag.
Åk hem och skriv då, minns jag att jag tänkte.
Försök berätta något, i alla fall för dig själv.
Skriv om kärlek och förlust.
Försök rädda dig med orden igen.
Och det var det jag gjorde. Åkte hem till Östersund, där jag bor, och började skriva.
Åkte hem, precis som Hanna, huvudpersonen i min bok Då tänker jag på Sigrid, åker hem till den jämtländska byn Gärningsberg för att väcka liv i sina slumrande konstnärsdrömmar och glömma Stockholm. Glömma åren på reklambyrån, glömma kundmötena, glömma roséglasen, glömma näsblodet, glömma Henrik.
Ja, framför allt glömma Henrik, den gifte man hon haft ett förhållande med.
Hanna flyttar in i släktgården Storgårda, som står tom efter att hennes farbror Åke tagit livet av sig och Sigrid, Hannas farmor, tvingats flytta till ett ålderdomshem.
Hanna har aldrig lärt känna sin farmor, till och med medvetet hållits ifrån henne trots att de bott så nära varandra, eftersom Hannas pappa Bosse alltid hävdat att Sigrid lämnar trasiga människor efter sig. Det Hanna upptäcker när hon möter familjens plågsamma historia är att ingen glömmer kärlek, eller bristen på den. Bosse har inte glömt och inte Sigrid heller. Trots att hon sägs ha blivit dement lämnar minnena små salta spår i ögonvrån.
”Hur långt räcker kärlek?” frågar Sigrid Hanna när de så småningom möts – och det blir den fråga allting egentligen handlar om i boken.
För hur långt räcker kärlek?
För mig räckte den hela vägen hem.
Hem till orden igen, till texten, till det som efter snart två års arbete blivit romanen Då tänker jag på Sigrid, hem till klisterburken, så att jag kunde limma ihop mitt hjärta igen.
Nu knackar jag dig på axeln och räcker dig min bok, som ett blåbärsmuffins om du vill ha det, eller i alla fall som en servett, för att stilla gråten en stund, eller kanske väcka den, om du behöver det. En bok om kärlek, att leta efter den, hitta den, förlora den och kanske, kanske våga känna den igen.
//Elin Olofsson
Elin Olofsson, född 1979, är uppvuxen i Offerdal och bor i Östersund. Hon är verksam som krönikör och journalist i radio och tidningar, och skriver framför allt om kvinnors liv och villkor. Med Då tänker jag på Sigrid debuterar hon som romanförfattare. Mer av och om Elin Olofsson hittar du på hennes blogg http://elinolofsson.com
Håll ögonen öppna! Snart lottar vi ut signerade exemplar av Elin Olofssons bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar