Grattis bokvinnare!

Tävlingen är avgjord! Vinnarna av Lars Wilderängs Midsommargryning är: Elisabeth i Edsbruk, David i Landskrona, Oskar i Ludvika, Bengt i Göteborg och Birgitta i Karlstad.

STORT GRATTIS!! Ni (och många med er) visste att svaret på frågan när Midvintermörker utspelar sig är annandag jul 2012.

Varsitt signerat exemplar dyker upp i brevlådan den närmaste tiden. Håll utkik!

Lars Wilderäng har gästbloggat hos oss. Läs hans inlägg här.

Nittiotalsnostalgi - Not!!

Häromdagen kom jag på att jag inte läst Mats Jonssons hyllade serieroman Hey Princess från 2002. Det måste ju såklart åtgärdas. Sagt och gjort, jag beställde hem den, läste den och min mest bestående känsla efter avslutad läsning var Guuuuu' vad glad jag är att det inte är 90-tal längre!! (Boken må vara skriven på andra sidan milennieskiftet, men innanför pärmarna är det 1990-tal så det står härliga till.)

Missförstå mig rätt, jag gillade mitt 90-tal (på det stora hela), men när jag återigen fick konfronteras med den där medvetna ängsligheten och som präglade hela årtiondet kände jag inte direkt någon sorg över flydda dagar. Popnörderiet, ZTV, wannabe-kulturen. Jag begråter er inte. Men jag skrattar igenkännande när jag läser om det.

Jag ser det som ett bevis på att Mats Jonsson verkligen lyckats med sin beskrivning av tidsandan som rådde under de år då den här seriebiografin utspelar sig. Till exempel får jag se mina egna outfits från mitten av decenniet beskrivna i detalj. Läsa låttexter som betytt minst lika mycket för mig som för bokens Mats. Besöka Hannas och Hyndan igen (nu i serieform). Och uppleva det där som kallas ung kärlek med allt vad det innebär av ångest, mindervärdeskomplex och trånad.

Hey Mats! Jag gillar din bok. Här får du en låt av mig (som alltid får mig att vilja dansa popdans strax före tre på Underground - ja, eftersom mitt 90-tal utspelade sig till större delen i Gbg):

 

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro

Lördagsmys!!!

En ensam lördag hemma. Oceaner av tid som sträcker ut sig (ok, jag ska ju jobba först. Så ingen ocean vid närmare eftertanke. Mer av en insjö. Kanske en damm... Nå, iallafall). Lästid. Är i den lyxiga sitsen att jag har en hel drös nya böcker som jag länge sett fram emot att läsa. (Ni märker att slå klackarna i taket, måla stan röd och eller passa på att dra ihop ett hejdundrande party i sambons frånvaro står sig slätt när det ligger en hög med böcker och lockar... kanske festar jag till det med en katt eller två i knät, en kopp te och en pralin. Kalla mig vild!))

Hade tänkt att det skulle bli Sofi Oksanens nya, eller Kristian Lundbergs En hemstad. Två av mig hett efterlängtade titlar. Men min föresats att i år läsa böcker som går på djupet tycks gång på gång komma på skam.

För precis som jag bestämt mig för Oksanen, dök ett läsex av Kate Mortons nya upp (älskar Morton). Och min beställning av den allra, allra sista delen om Sookie Stackhouse - Dead ever after (älskar Sookie, även om min kärlek börjat svalna lite på sista tiden - hoppas på en nytändning i förhållandet nu).

Återigen väljer en trött hjärna den breda vägen. Soffa, te, katter och... mysterier ur det förflutna? Eller vampyrisk upplösning? Mysterier? Vampyrer? Morton? Harris? Svåra val. Inte lika svår litteratur. Men förhoppningsvis alldeles, alldeles underbar.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Bokhandlarna svarar: Viken är den roligaste bok du vet?

Veronica Wästergård, Växjö: Den roligaste bok jag vet??? Jag gillar humor med igenkännande, en gnutta allvar och som ger lite eftertänksamhet. Oj, vad jag lät tråkig nu då. Men jag gillar verkligen inte folk som gör bort sig, jag skäms på deras bekostnad.

Jag har läst många böcker som jag skrattar högt åt. Lite genant när man sitter på tåget eller på någon annan offentlig plats. Men men, det får de personer ta, som valt att sitta intill mig.

Jag Älskar Mia Skäringer, hennes bok Dyngkåt och hur helig som helst. Den är så obarmhärtigt rakt på sak och det ligger mycket sanning i det hon skriver. Om sex, skilsmässor och om att hitta sig själv. Det är ju inte det lättaste med all media idag som talar om hur vi ska se ut eller hur vi ska få det bättre i sängen osv.
Samtidigt som jag skrattar med henne i boken så blir jag lite sorgsen över att livet/världen ser ut som den gör idag. Varför kan man inte bara bli älskad för den man är?

En helt annan typ av bok som kom för någon dag sedan är Dåm såm har snippa får bestema. Barn skriver lappar, roliga och sanna.
Av barn får du veta sanningen!!!

Johan Zillén, Center Syd: Den roligaste bok jag vet!?! Jämra Susanna att komma med så fullkomligt omöjliga frågor att svara på. Hur i hela friden ska jag kunna svara på det??
Hur kan jag jämföra Douglas Adams Liftarens guide till galaxen med Tina Feys Bossypants? Eller Kalle Linds Människor det har varit synd om  med Jon Stewarts Naked pictures of famous people?

Det går ju inte!! Herre Jösses mänska!!
Tage Danielsson skulle väl rotera i sin grav om han visste att jag satt här och försökte avgöra vilken bok som var roligast. Hans Sagor för barn över 18 år eller Terry Pratchetts Small Gods.
På tal om Terry, hans samarbete med Neil Gaiman, Goda Omen, är kanske världen roligaste bok?
Eller Eric Ericsons Brev till Samhället?
Fast den är väl iochförsig egentligen bara ett plagiat av Robin Coopers The Timewaster Letters?
Ok, så den går bort.

Fredrik Backmans En man som heter Ove? Hmmmhh, nja, den är väldans rolig men också alldeles för sorglig för att slåss med t.ex. Babies (and other Hazards of Sex) – or: How to make a brand new person in just nine months with things you probably have lying around the house av Dave Barry eller Ben Eltons Dödskänd.

Typ allt som David Sedaris skrivit!?!? Me talk Pretty one day i toppen av toppen!?
Jon Ronsons Them – my adventures with Extremists? För journalistisk.
Michael Moores Korkade vita män? Ja, 2004. Inte idag.
Steve Martins självbiografi Born Standing up. Close, but no cigarr.
Danny Wallaces Join me? Caitlin Morans Konsten att vara kvinna?

Alla mina seriefavoriter!!
Rocky. Elvis. Arne Anka. Nina Hemmingson. Liv Strömquist. Gary Larson. Dan Piraro!?!?!?

Nej, det här går inte. Jag kan inte välja. Det är omöjligt.
Men det här är världens roligaste skämt.

Eva Killberg, Ängelholm: Brittisk humor som bäst.
Roligaste boken jag läst? Se, det blev en nöt att knäcka. Själv grottar jag ju helst ner mig i tragedier. Men vid närmare eftertanke poppade engelsmannen Alan Bennett upp, en av Storbritanniens bästa dramaförfattare. I Drottningen vänder blad ger Bennett på få sidor prov på brittisk humor som bäst, underfundigt, ganska elakt men ömsint ändå. Den som ändå kunde skriva så!
(PS. Ta nu inte fel bok. Snusk av samma författare är inget att lägga tid på! DS.)

Susanna Mattsson, Jägersro: Jajaja, jag erkänner! Jag ställde den här frågan till mina insiktsfulla bokhandlarkollegor för att få lite tips. Jag är nämligen urdålig på att läsa, samt har en starkt fördomsfull inställning till, så kallade "roliga" böcker. Jag är nästan lika dålig på "roliga" böcker som på "må-bra-böcker". Är en bok skriven för att vara rolig tycker jag oftast att den är 1) trist 2) pinsam 3) irriterande. Nej tack snubbel-och-prutt. Nej tack burleskerier. Nej tack mustiga skrönor. Nej tack putslustigheter.

Hittar jag ändå en bok jag tycker är rolig är den på sin höjd dra-på-smilbanden-kul. Inte ha-ha-jag-dör-av-skratt-kul.

Minns dock att jag skrattade sjukt mycket när jag som sjuttonåring läste Liftarens guide-serien, framför allt Restaurangen vid slutet av universum. Men det var ju för tusan tre miljoner år sedan!! Det måste finnas mer (och får jag tro Johan - ja, det gör det!)  Så den roligaste bok jag vet... Näe, jag vet faktiskt inte. Men jag vill gärna få skratta lite ibland. Hilfe.

Jag skrattade en gång. Det var 1992.

After Work-shopping i Helsingborg!

Idag har 60 butiker i Helsingborg centrum öppet extra länge! Mellan kl 18-20 erbjuder vi på Bokia Killbergs 20% på alla varor i butiken!*

Välkommen in!

(* Gäller ej presentkort, frimärken eller förbeställda varor.)

Fastlimmad från första raden!

Fjärilseffekten handlar om Bodil, Viktoria och Andreas. Tre personer som drabbats av omvälvande saker i livet. Bodil har fått sin dödsdom, 12 månader kvar på denna jord. Viktoria har ”gått i väggen”, eller åtminstone börjat nosa på den. Andreas har blivit utsatt för ett rån, med en pistol mot huvudet.

Denna bok är så vansinnigt bra skriven, sitter med andan i halsen nästan hela tiden trots brist på mord och andra våldsamheter.

Den handlar om psykologi, hur de olika personerna påverkas och hanterar detta. Hur mycket vi tar för givet när vi rusar fram genom livet.

Handlar också om hur livet format dem och varför livet blivit som det blivit.

Får mig att begrunda vad som faktiskt är av värde i livet.

Det låter kanske inte så fascinerande, men gå då in i en bokhandel och öppna och läs första sidan i boken. Lovar att du är fast!

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Ska man glädjas eller ska man bäva?

En av mina absoluta romanfavoriter på de senaste åren är Chimamanda Ngozi Adichies En halv gul sol. Därför vet jag inte om jag ska jubla eller bua när jag läser att boken är på väg att bli film.

För visst vill jag få vistas i den där världen på alla sätt jag kan. Men jag känner ju också till den gruvliga besvikelse som lätt uppkommer när ens älsklingar transformeras från pappret till vita duken.

Författarinnan själv har inte varit involverad i filmarbetet alls. Och tydligen (enligt Adichie själv i en intervju i senaste numret av Books and Dreams) har filmmakaren valt en lite annan vinkling på historien. Det låter ju inte så lovande...

Men samtidigt. Det är ju för tusan En halv gul sol vi pratar om! Hur dåligt kan det bli? Svaret lär vi förhoppningsvis få innan året är slut.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Tävla med Bokboxen!!

Ordet på meddelandeblanketten var klart och tydligt. Midsommargryning. Året är 2023. När bakfulla svenskar vaknar på midsommardagens morgon är all telefon- och internettrafik bruten och snart börjar flyglarmen att tjuta. I TV och radio meddelar överbefälhavaren att Ryssland inlett nya aggressioner mot Sverige och att den svenska regeringen tvingats avgå. Är detta en skrämmande upprepning av det för Sverige fatala mellandagskriget 2012? Står Sverige rustat för att möta anfallet eller ska nya landområden gå förlorade? På vems sida står egentligen den svenska militären? Midsommargryning är den rafflande uppföljaren till Lars Wilderängs säkerhetspolitiska thriller Midvintermörker.

När utspelar sig Lars Wilderängs bok Midvintermörker?

1. Under kalla kriget

X. Nyårsafton, år 2000

2. Annandag jul, år 2012

Vill du vinna ett signerat exemplar av Midsommargryning? Då är detta frågan vi vill ha svar på.

För att delta ska du skicka svaret på frågan, samt namn och adress i ett mail till bokia.killbergs@gmail.com. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare. Senast tisdagen den 23 april vill vi ha ditt svar.

En deckare är en deckare är en deckare...

Jag gillar verkligen Maria Wern, Gotland och ”lagomdeckare”. Samma personer, nya brott, precis som på tv. Men trots det lika bra.

Denna bok handlar om en 11-årig pojke, Leo, som förlorade sin mamma för sex månader sen. Med en pappa som är musiker och jobbar en hel del nätter. Han blir mobbad och slagen i skolan, livet kunde ju börjat bättre.

Denna bok handlar också om mordbränder, trakasserier på politiker, hot och en liten skvätt kärlek. Känns lika viktigt att följa huvudpersonernas öde i boken som att lösa mordgåtan… nästan.

”Eldens mäktiga ande vilade över rummet. Lukten av eld skrämde honom, men var samtidigt fascinerande. Han tappade en brinnande tändsticka bland trassel och terpentin. Det var som om papperskorgen fick liv. I värmen buktade den utåt och blev till ett ansikte som ville tränga igenom den mjuka plasten. Han vågade inte röra sig fast det brann för fullt. Elden hypnotiserade honom. Det knastrade som om ansiktet ville berätta något för honom ... en hemlighet om de döda barnen på mammas tavla.”

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Pippi på Barbro Lindgren!!

Lagom till att Barbro Lindgren annonserat att hon tröttnat på att skriva barnböcker trillar alster på alster in i butiken. Först Här är den lilla gården (såhär tyckte Veronica om den), och nu makalöst fina Vi leker att vi är pippifåglar med illustrationer av Camilla Engman.

Här är den lilla gården är en bortglömd relik från 90-talet, utgiven först nu. Den här nya pippifågel-berättelsen däremot, känner jag inte igen. Skriver Barbro för barn trots allt (eller är det jag som missar att det är en återutgivning)? Hoppas, hoppas, för jag tycker de där tankeböckerna från Öland som dykt upp på senare år har känts lite smågnälliga. I barnbokslandet däremot, har Barbro Lindgren alltid åstadkommit storverk (med de anarkistiska Loranga-böckerna och dagböckerna i Hemligt-serien som lysande klimax).

Ett litet storverk är även detta. Vi leker att vi är pippifåglar handlar om det den heter. Att vara en pippifågel. Mamma och pappa har förvandlats till hönor som förnöjsamt pickar hemma på gården, medan barnen flyger iväg på äventyr, glömmer bort var de bor, slåss med örnar och får slut på bensin.

Jag tänker på den gamla Garderobsbio-favoriten; Nu är vi gorillor låssas vi. Kreativt kaos och hejdlös fantasi. Och underbara illustrationer (tycker stilen påminner lite om Lindgrens egen, men inte fullt så vild). Jag vill ge bort till alla jag tycker om. Stora som små.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

"Onda flickor" av Alex Marwood

Jag vet inte om ni är gamla nog för att komma ihåg James Bulger?

Den, nästan, treåriga lilla pojke som 1993 fördes bort och brutalt mördades av två stycken tioåriga grabbar i Liverpool, England? (http://sv.wikipedia.org/wiki/James_Bulger)
Själv minns jag det väl.
Även det kompakta och totala hat som hela det brittiska samhället visade de två gärnings-”männen”.
Ännu idag, tjugo år senare, är det många britter som fortfarande tycker att de förtjänar dödsstraff. På Facebook finns grupper som ägnar sig att försöka spåra upp dem och avslöja deras hemliga identiteter.
Och, oavsett vad som är rätt och fel, som förälder är det inte svårt att förstå dessa känslor.

I Onda flickor har Alex Marwood utgått från ett liknande scenario.

”En sommarmorgon 1986 träffas tre unga flickor för första gången. Innan dagen är slut kommer två av dem att anklagas för mord.

Tjugofem år senare rapporterar journalisten Kirsty Lindsay om en rad mycket obehagliga attacker på unga kvinnor. Hennes efterforskningar leder henne till städaren Amber Gordon. 

Så träffas Kirsty och Amber på nytt, för första gången sedan den där svarta dagen då de var barn.

De blir snabbt medvetna om den stora fara de befinner sig i. Och med nya identiteter och familjer att skydda är de beredda att göra vad som helst för att bevara sin hemlighet.”

I Marwoods bok är det inte lika svart och vitt som i Bulgerfallet. Men jag kan inte säga mycket mer om intrigen utan att förstöra den för er som kommer att läsa.
Kan dock lugna alla er som har svårt för att läsa historier där barn far illa. Det här är inte en sån bok. Detta är inte Odjuret eller Kråkflickan.
Precis som hos sina samtida jämlikar, som Gillian Flynn, Belinda Bauer, Mo Hayder och Tana French till exempel, så rör sig Alex Marwood i gråzonen mellan roman och deckare. Här finns ingen försupen Wallander eller osårbar James Bond att heja på. Ingen hemlig konspiration i Vatikanen.

Likt Flynns Mörka platser, min spänningsfavorit förra året, så är Onda flickor en tragedi.
En gripande historia om människors öden – med inslag av ryslig kriminalroman.
Den bästa jag läst i år hittills!

Läs den!

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Tävla med Bokboxen! Vinn Lars Wilderängs "Midsommargryning"!

Ordet på meddelandeblanketten var klart och tydligt. Midsommargryning. Året är 2023. När bakfulla svenskar vaknar på midsommardagens morgon är all telefon- och internettrafik bruten och snart börjar flyglarmen att tjuta. I TV och radio meddelar överbefälhavaren att Ryssland inlett nya aggressioner mot Sverige och att den svenska regeringen tvingats avgå. Är detta en skrämmande upprepning av det för Sverige fatala mellandagskriget 2012? Står Sverige rustat för att möta anfallet eller ska nya landområden gå förlorade? På vems sida står egentligen den svenska militären? Midsommargryning är den rafflande uppföljaren till Lars Wilderängs säkerhetspolitiska thriller Midvintermörker.


I måndags hade vi besök av Lars Wilderäng himself i bloggen (läs hans gästinlägg här), och traditionen bjuder att vi nu lottar ut fem signerade exemplar av gästbloggarens senaste alster till er läsare. Det har alltså blivit TÄVLINGSDAGS igen!

För att delta ska du skicka svaret på frågan nedan, samt namn och adress i ett mail till bokia.killbergs@gmail.com. Bland de rätta svaren drar vi sedan fem vinnare. Senast tisdagen den 23 april vill vi ha ditt svar.

När utspelar sig Lars Wilderängs bok Midvintermörker?

1. Under kalla kriget

X. Nyårsafton, år 2000

2. Annandag jul, år 2012

Lycka till!

"Nattens dåd" av Dennis Lehane

Från storebror till lillebror. Från Boston till Florida. Från helt jäkla super-asa-sketa-bra till gamla vanliga mycket bra. Så är det att gå från Dennis Lehanes Ett land i gryningen till nyutkomna Nattens dåd.

Den senare handlar om Joe Coughlin, Dannys lillebror, och utspelar sig omkring tio år efter förra bokens slut. Det är mitt under förbudstiden, och kriminaliteten blomstar i alkoholförbudets spår. Den unge Joe som förtjänar sitt uppehälle på rån och inbrott och vill hellre se sig som laglös, utanför lagen, självbestämmande och fri, än en regelrätt gangster. Lätt skakar han av sig faderns ord om att allt det där våldet som han är en del av att skapa, en dag kommer att slå tillbaka på honom själv.

Men mer eller mindre mot sin vilja dras han så allt djupare in i maffians värld av våld och korruption. Färden går från Boston till Tampa, Florida. Från småskurkens liv till maffiabossens. Och det är såklart superspännande hela vägen. Dennis Lehane bevisar återigen att han är en lika überskicklig person- och miljöskildrare som intrigmakare. Jag blir minst lika engagerad i Joes öde som i tidigare Dannys. Och på samma sätt som jag så ofta förut i Lehanes sällskap befunnit mig på Bostons gator (så tydligt beskrivna att det känns som att jag varit där) får jag nu besöka Floridas grälla, fuktiga värme under 20- och 30-talet. Det är inte fy skam. Men det är ändå inte riktigt lika fantastiskt som i förra boken.

I Ett land i gryningen tog Lehane ett extremt ambitiöst grepp. Men icke att han bet av mer än han kunde tugga, för att använda sig av ett utrikiskt uttryck. Han rodde hem ett mästerverk. Genom de enskildas historier skapades en storslagen skildring av ett modernt Amerika i framväxt.

I Nattens dåd tonas ambitionerna ner något, och fram träder en mer klassiskt, rakt berättad (men sträckläsningsframkallande!) spänningshistoria med existentiella förtecken. Om våldets logik, och jakten på lyckan.

Även om Nattens dåd ändå är en hejarns bra roman saknar jag det där storvulna från föregångaren, och jag kan inte låta bli att hoppas på att när författaren väl knyter ihop säcken (för det ska bli en trilogi) så kommer boken att mer att likna ettan än tvåan.

Eftersom jag verkat snöa in på Lehane (minns att detta även hände min sambo för ett antal år sedan, han är beroendeframkallande) lyssnar jag nu på de Kenzie&Gennaro-deckare jag ännu inte läst (tre stycken, eller ja - två och en halv är det väl nu...) och även om de är fullgoda bruksdeckare så är det tydligt att Dennis Lehane har utvecklats enormt som författare sedan 90-talet. Ingen är gladare för det än jag. Se nu bara till att trycka ur dig nästa bok illa kvickt, Dennis!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

Gästbloggaren: Lars Wilderäng

Olika typer av böcker kräver olika typer av research.

Som författare av två tekniktunga thrillers, Midvintermörker och Midsommargryning, har den absolut största andelen av skrivtiden lagts på research. Man kan aldrig få alla detaljer helt korrekta, men det gäller att vara tillräckligt korrekt för att förmedla en känsla av att det här är på riktigt. Det är ett långt och mödosamt arbete när man skriver om en lång rad olika skeenden, som inte bara är inom ett personligt expertisområde.

Ännu värre blir det när man väl sätter sig ner för att skriva ner berättelsen. Då visar det sig ofelbart att researchen inte var tillräcklig, då man upptäcker ett behov av detaljer man inte tänkte på när man gjorde grundarbetet. Även om man låst in sig på skrivkammaren för att fylla dagens sidkvot, så visar det sig ofta att man måste bryta för ytterligare research.

Tack och lov vilar researcharbetet på tre ben.

Dels studiebesök i verkligheten, där man får klämma, lukta och känna på saker och träffa riktiga människor. Inför och under skrivandet av Midsommargryning gjorde jag tre studiebesök. Dels på Luftvärnsregementet i Halmstad, dels på P 4 Skaraborgs Regemente och dels ett ganska unikt besök hos Malmöpiketen. Underligt nog var det bara inför besöket hos piketen som man av säkerhetsskäl behövde göra en registerslagning på mig. Jag hade gärna gjort fler studiebesök, men någonstans måste man dra en gräns.

Till studiebesök räknar jag också besök på platser i handlingen, i den mån det inte räcker med virtuella studiebesök via Google Streetview, som är ett fantastiskt verktyg som författare. Från skrivarlyan kan man resa nästan var som helst i världen, åtminstone i västvärlden, och titta på detaljer som vilken butik som ligger i vilket gatuhörn. Streetview kompletterar man sedan med kartor och satellitbilder, samt generella sökningar på Internet efter foton från olika platser.

Det andra benet är den egna researchen, till vilket jag även räknar Streetview. Idag kan man hitta förvånansvärt mycket information på Internet, och det är bara undantagsvis jag faktiskt behöver göra research i pappersböcker. Samtidigt måste man veta var man ska leta - Internetforum, Wikipedia, myndigheternas egna information, inklusive Försvarsmakten. Som myndighet är faktiskt Försvarsmakten öppnare än polisen och lättare att göra research på.

Det tredje benet är personliga kontakter. Dessa är antagligen de viktigaste. Inget kan ersätta anekdoter från verkligheten och personlig faktagranskning av en boks råmanus är obetalbart.

Men i slutändan måste man som författare ändå ibland bortse från research. Det viktigaste är berättelsen och ibland kräver det att man är kreativ med verkligheten. Men står man ändå med tre ben i ett ordentligt faktaunderlag blir det fullt möjligt att tumma på verkligheten utan att fiktionen blir orealistisk.

Verkligheten blir ändå en ram att bygga sin berättelse kring, men i slutändan är det berättelsen som är det viktigaste. Research bidrar till realism, men måste ändå till sist vika sig för handlingen.

Lars Wilderäng driver Cornucopia?, Sveriges största oberoende blogg i finans-, ekonomi- och miljöfrågor. Han har tidigare arbetat inom IT-branschen men ägnar sig sedan några år åt skrivande samt småbruk av den egna gården. Midsommargryning är hans andra roman.

Trendspaning: Nära ögat!

Slår till med en liten trendspaning såhär på lördag förmiddag.

Kroppsdelar är ett inte helt ovanligt inslag i kriminallitteraturen. I vårens deckarutgivning har de letat sig till omslagen. Mest framträdande kroppsdel deckarvåren 2013: Ögat.

På pocketsidan vill man inte vara sämre:

 

Vi skönjer också en underkategori: Handen.

 

På romansidan verkar dock PO Enquist hittills vara ensam om den här vitala kroppsdelen:

 

 

Susanna Mattsson

Bokia Killbergs Jägersro



Afghani Short Cuts

Trodde jag, när jag var 15 år 1987 och plöjde bok efter bok av Stephen King och Clive Barker, att jag 25 år senare skulle sitta försjunken i en afghansk släktkrönika med tårar i ögonen?
Skumt nog ja, det trodde jag.
Men vi kan diskutera mina mediala förmågor någon annan gång.

Jag har i alla fall fått förmånen att läsa Kahled Hosseinis nya roman, Och bergen svarade, som släpps här i Sverige den 5:e juni.
Att Hosseini är en ytterst begåvad historieberättare tror jag inte att någon som läst Flyga drake eller/och Tusen strålande solar ifrågasätter.
Av de två föredrar jag själv Solar, tycker Drake är lite väl gråtmild bitvis.

”I den fattiga lilla byn Shadbagh i Afghanistan säljer Sabor sin fyraåriga dotter Pari när han inte längre kan försörja sin växande familj. Pari och hennes bror kommer för alltid att känna saknaden av varandra, och den dag de äntligen möts igen är det kanske redan för sent ?”

Hur står sig då denna nya, hett efterlängtade, roman mot de två tidigare jättesuccéerna?
Håller den måttet?

Och bergen svarade är en berättelse om separation och återförening. Jag vill inte avslöja allt för mycket av handlingen, men storyns kärna är hela tiden de två syskonen Pari och Abdullah.
Runt dem väver Hosseini sedan ett novelliknande nät som rör sig.
Från den afghanska landsbygden till Kabul,
till Frankrike, till Grekland, till USA.
Över krig och fred.
Genom många år och människors liv.

Han förlorar mig aldrig.
Och när säcken knyts ihop slutar jag hålla tillbaka tårarna.

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Grattis säger vi till vinnarna i skräcktävlingen!

Andreas Roman, skräckförfattaren med det litterärt klingande namnet, är bosatt i Göteborg. Det var också det rätta svaret i vår tävling. Varsitt signerat exemplar av Doktor Joseph skickas till de lyckliga fem: Pia i Östersund, Katarina i Helsingborg, Fabian i Romans egen hemstad Göteborg, Gabriella i Sandviken och Jonas i Frösön.

GRATTIS!

Missade du Andreas Romans gästblogg? Läs den här.

En förtrollad värld

Vi lever i en värld med högt tempo, vi stressar och jagar efter framgång och lycka. Runt oss finns en enastående natur och ett otroligt djurliv som vi så ofta glömmer bort.

Jag har alltid älskat Allt som har med naturen att göra (med undantag för ormar), men inte förrän de sista åren har jag verkligen tagit mig tid att titta/lyssna på naturen och djuren runt omkring mig. Kanske har med åldern att göra, vad vet jag.

Denna bok innehåller allt i naturen, söta grodor, vackra orkidéer, mäktiga rovfåglar osv. Att vara natur- eller djurfotograf måste vara fantastiskt, kan bara tänka mig vilken adrenalinkick varje gång de knäpper den perfekta bilden. Tror att jag vill bli det i mitt nästa liv. Men till dess så fortsätter jag bläddra i denna imponerande bok och lär mig lite nytt om vår ljuvliga värld vi lever i.

Veronica Wästergård
Bokia Killbergs Växjö

Sista chansen att delta i skräcktävlingen!

Missa nu för tusan bövlar inte chansen att vinna Andreas Romans skräckroman Doktor Joseph. Ni har fram till midnatt på er att skicka in svar i tävlingen. Svara på frågan nedan, samt skicka namn och adress till: bokia.killbergs@gmail.com.

I vilken stad bor Andreas Roman?

1. Falun
2. Göteborg
3. Stockholm

Fem lyckliga vinnare får varsitt signerat exemplar!

Dennis Lehane överträffar sig själv

Danny Coughlin, en ung polis och boxare av fin familj. Luther Laurence, en svart man jagad för mord på en kriminell höjdare. Babe Ruth, baseball-proffs och underbarn, som inget annat önskar än att få slå och slå och slå.

Första världskriget har just tagit slut, om hörnet väntar spritförbud. Det är en orolig tid. Bostons gator fylls av kriminella, kommunister och anarkister. Raskravaller rapporteras i olika delar av landet. I denna tid, i denna stad, flätas de tre männens öden samman.

Danny tvingas, delvis mot sin vilja, att infiltrera Bostons revolutionära organisationer. Samtidigt fördjupas hans engagemang i polisernas usla arbetsvillkor. Luther tar jobb hos Dannys familj, och de två männen finner varandra i en vänskap som lyckas överbrygga den till synes oöverstigliga klass- och rasbarriären.

Babe Ruths historia tar inte fullt så stor plats. Men det krävs knappast ett geni för att inse att den inledande baseballmatchen, som tar upp ett rejält tilltaget första kapitel, berättar en historia långt större än den gräsplan där den utspelas.

Jag har gillat Lehane sedan jag läste Rött regn. Både den och Patient 67 är riktigt, riktigt bra romaner, medan serien om Kenzie och Gennaro är goda bruksdeckare i den lite mer klassiskt hårdkokta skolan. Men med Ett land i gryningen tycker jag att den gode Dennis tar steget över till de riktigt stora berättarna.

Jag blev faktiskt alldeles överväldigad av den här boken. Dennis Lehane har skapat en magnifik berättelse, med djupt engagerande personliga öden förankrade i en övergripande historia om det moderna Amerikas födelse. Jag kan inte annat än jubla åt detta oerhört ambitiösa och välgjorda romanprojekt (boken är den första i tänkt trilogi - och jag hoppas att han håller stilen). Är fast från första till sista sidan, varenda bikaraktär (och de är många) får min fulla uppmärksamhet i denna rikt myllrande roman.

Att jag kommit till skott och läst boken först nu beror på del två - Nattens dåd. När den kom ut nyligen påmindes jag om att jag lämnat Lehanes förra oläst. Det positiva är att jag kan gå direkt på uppföljaren. Den ljuder redan i lurarna (tvåan är liksom ettan klanderfritt inläst av Reine Brynolfsson) och jag ser fram emot den avslutande delen. Skriv, Dennis! Skriv!

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

GRATTIS till vinnarna i påsktävlingen!!

Huvudpersonen i Svea tvättar är ett och ett halvt år gammal. Bland dem som  visste det har vi dragit fem vinnare som får varsitt signerat exemplar av boken. Grattis säger vi till Niklas i Luleå, Lena i Landskrona, Eva i Helsingborg, Sven i Löddeköpinge och Kerstin i Sunne!

Fick du ingen bok den här gången? Då har du istället chansen att vinna Andreas Romans skräckroman Doktor Joseph. All info om tävlingen hittar du här.

Bokhandlarna svarar: Vilken bok läser du för att bli varm?

Även om våren gjort några försiktiga inbrytningsförsök det sista så har vintern i Skåne visat vissa Narniska tendenser (alltid vinter - aldrig jul). Alternativa försök att hålla sig varm står högt i kurs, så vi frågade bokhandlarna: Vad läser du för att bli varm?

 

Johan Zillén, Center Syd:

Varm i själen: En man som heter Ove - Fredrik Backman

Glödande öron: Sånt jag berättar för Allah - Saphia Azzeddine

Kokande arg: Femtio nyanser av blaha - E.L James

Svettig av spänning: Tretton timmar - Deon Meyer

 

Eva Killberg, Ängelholm:
En historia som värmer hjärtat - det låter banalt. Men så behöver det alls inte vara. Den som läser En dag av David Nichols förstår precis. Här talar vi kärlek med förhinder men ändå så intensiv att man som läsare vill gripa in. Emma och Dexter möts en natt när de är unga. Under tjugo år får man veta var i livet de befinner sig - denna junidag. Ibland är de väldigt långt ifrån varandra, trots att de borde vara tillsammans. Det är så väldigt vackert, vemodigt och värmande.

Veronica Wästergård, Växjö:
Värme för Mig är: Kyssar, Osjälvisk Omtanke, Adrenalin, Glädje m.m.
Finns ju mängder av böcker att läsa för att hålla sig varm i vinterkylan och otaliga tolkningar på ämnet Värme. Men jag valde Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt.
Därför att alla har vi drömmar, stora drömmar som små drömmar. Det är hoppet om att drömmarna går i uppfyllelse som håller mig/oss uppe. Alla mått på drömmar är lika ljuvliga om de blir uppfyllda. Tänk att få vinna högsta vinsten på lotto och få sina drömmar uppfyllda.
Vad hade du gjort då?
Denna bok är en oerhört ljus historia om kärlek och slumpen som lockar oss till att omvärdera allt vi någonsin önskat oss. En charmig, gripande historia med humor och eftertänksamhet som värmer ändå ner i tårna denna kalla men soliga vårdag.
Läs, njut, reflektera över livet och bli varm ända in i själen.

Odette Gross, Helsingborg:
För lite artificiell värme tar jag gärna till två sorters böcker jag normalt inte är speciellt intresserad av:
- Trädgårdsböcker (har ingen trädgård, så jag är vanligtvis inte målgruppen för den här sortens böcker) och gärna med mycket bilder på färdiga trädgårdar dit man kan drömma sig, och inte så mycket odlingstips. En bok som fått hjälpa till att skänka lite värme senaste månaden är Dina drömmars gröna trädgård. Underbara bilder!!!
- Kokböcker med picknick-mat, sommarbufféer, grillning. Gärna med ”kring-bilder”, inte bara på själva maten. En av vårens favoriter är Slottsträdgården Ulriksdal. Ser både gott och varmt ut

Susanna Mattsson, Jägersro:
Eftersom jag desperat vill finna ett hitta ett sätt att uppskatta den nuvarande situationen läser jag om Albert Camus Främlingen. I den spelar solen, hettan och det obarmhärtiga ljuset en så framträdande roll att de faktiskt är mitt starkaste minne av läsningen. Hade det inte varit för den där stekande, plågande solen och det där outhärdliga ljuset hade Meursalt nog aldrig skjutit mannen på stranden. Värme behöver alltså inte vara något eftersträvansvärt, jag kan tacksamt fortsätta knega fram och tillbaka till vedboden i snön (ja, jag har fortfarande snö hemma i trädgården - mycket!) på morgnarna trots att kalendern säger april. Det kommer att göra mig utled, men inte till någon mördare.


Tack vare Camus kan vi ju också lyssna till den här eminenta dängan - Främlingen i The Cures version. Bra musik värmer hjärtat.

Nu ser det ju förstås väldigt ovarmt ut i videon, 

men håll till godo i alla fall!

Alltings slut. Igen.

Ach so!

Då har jag äntligen betat av Justin Cronins The Twelve (sv. De första tolv utk. i maj), den av mig och många andra hett efterlängtade uppföljaren till The Passage (Flickan från ingenstans).

Köpte den redan i julas, men har likt en schizofren ekkorre sparat den hela långa vintern för att kunna avnjuta den till vårens första värme.
Var det värt den två-åriga väntan?
Ja. Jo. Visst var det det.
Även om jag inte blir riktig lika blåst iväg som av den första så är även detta ett imponerande romanbygge. Ett episkt sådant.

”Den stora katastrofen ledde till en ny värld. I ruinerna av den gamla försöker de som inte smittats överleva, ständigt jagade av mänsklighetens nya härskare. 

Läkaren Lila är gravid och försöker förbereda sig för sitt barns födsel. Kittridge försökte stoppa de infekterade, men misslyckades och är på flykt. Tonåringen April är ansvarig för sin lillebror i en karg och skoningslös värld.

Hundra år senare kämpar Amy och hennes kamrater för mänsklighetens räddning. Men reglerna har ändrats och fienden utvecklats. Alla som försöker störta De första tolv kommer att få betala ett högt pris.”

Boken lider lite av mellanaktssyndromet.
Tänk Rymdimperiet slår tillbaka eller Sagan om de två tornen.
Ingen början, inget slut.
Även om Cronin i den här boken går tillbaka till tiden före apokalypsen, för att berätta andra, och fler, karaktärers back-stories, så vet vi vad som kommer hända och vart det leder.

Och även om Cronin inleder boken med ”From the Writings of the First Recorder – The Book of Twelves”, en bibelliknande redovisning av händelserna I den första, så kommer jag rätt ofta på mig själv att tänka “Vem fanken var det nu igen? Hur passar hen in i historien?”.
Den första delen var ett mastodontverk på över 900 sidor och alla detaljer är väl inte helt knivskarpa i skallen efter två år.
(Tips. Längst bak i boken finns även en ”Dramatis Personae”, en liten rollista som hjälp på traven.

Men detta, och några lite överdrivet, amerikanskt religiösa trådar bitvis, oavsett så är det en höjdare.
En av årets stora läsupplevelser.
Sätt den i handen på alla rysar-, skräck- och fantasyfans. De kommer älska den.

(Del tre, The City of Mirrors, är planerad för utgivning i USA 2014)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd

Tävling: Vinn ett signerat exemplar av "Doktor Joseph"

Det är ingen ände på vår tävlingslusta just nu! Hoppas det är likadant med er, för nu är vi igång igen och lottar ut fem signerade exemplar av Andreas Romans skräckroman Doktor Joseph! För att vara med och tävla ska du svara på frågan nedan, samt skicka namn och adress till: bokia.killbergs@gmail.com.

Och frågan lyder:

I vilken stad bor Andreas Roman?

1. Falun
2. Göteborg
3. Stockholm

Senast tisdagen den 9 april vill vi ha ditt svar. Lycka till!

Om Doktor Joseph:
När Joseph får sparken från sitt jobb som arbetsterapeut på Försäkringskassan, blir lämnad av fru och barn och polisanmäld av grannen för allt djävla väsen, får han nog och går ner i sin källare där hans gamla vodoustuga finns bevarad från ungdomsåren.
Han förhäxar sin gamla arbetsplats, sin granne och alla andra han stört sig på, men han välsignar även dem som gjort honom gott. Med detta öppnar han dock en dörr som han stängde för många år sedan. Mörka krafter som letat efter Joseph ända sedan han flydde till Sverige från Haiti får nu upp ett spår och dras mot Stockholm för att göra upp med honom en gång för alla.
Doktor Joseph är första delen i en serie med namnet Stockholm Vodou.

Andreas Roman var vår gästbloggare i måndags. Läs hans inlägg här.

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" - Hoppfull och djupt tragisk

Mirakel. Man tänker sig ett mirakel som något fantastiskt, upplyftande. Något gott. Men det mirakel som beskrivs i Göran Rosenbergs bok om sin far är så kringgärdat av död, grymhet och elände att det är svårt att hitta det där storvulna. Resan till Auschwitz ser likadan ut för alla, menar Rosenberg i boken. Det är resan därifrån som skiljer sig. Och det är detta solkade, sorgliga mirakel som han beskriver.

För givetvis är det ett mirakel. Om inte annat efter att ha läst boken förstår man hur varje överlevares historia är ett mirakel. Och att både mannen som ska bli hans far, David, och kvinnan som ska bli hans mor, Hala, överlever efter att de skiljts åt i Auschwitz och kan återförenas i Sverige, är ett mirakel. Men trots detta - trots att Davids liv begåvats med detta mirakulösa - så färgas det inte av det upplyftande och fantastiska. Han går från tyskarnas förintelseläger till att ta sitt eget liv som 37-åring.

I boken framträder porträttet av en far som författaren aldrig riktigt fått lära känna. Som startade sin resa i det judiska ghettot i Lódz och som avslutade den i Södertälje när sonen var elva. Det är en berättelse om ofattbar grymhet, och om viljan att bygga livet på nytt.

David och Hala skapar sig efter Auschwitz ett nytt liv i Sverige. Men hur gör man när rötterna kapats av? De hoppas att sonen ska bli vägen in i det nya livet. Han får ett svenskt namn, han ska tidigt lära sig läsa, han ska tidigt "göra platsen till sin" - ett begrepp som upprepas, och genom lille Göran ska den nya platsen även bli Davids och Halas. Det är i alla fall den vuxne Görans tolkning.

Historien berättas med minutiös noggrannhet (myndighetshandlingar, brev, tidningsurklipp, resor, fotografier - ingen sten verkar ha lämnats orörd). På så vis åtgerskapar Göran Rosenberg ett liv, faderns, som han knappt fått lära känna. Kanske hade han kunnat få den här historien berättad för sig, om han som vuxen kunnat fråga. Nu får han istället berätta den själv. Och han gör det mycket bra.

Det är alltså inte svårt att förstå att den här boken vann Augustpriset i höstas. Jag kan strössla adjektiv. Välskriven, engagerande, lärorik, omskakande, vacker, sorgsen. Göran Rosenberg gör också själva orden djupt betydelseladdade. Bland annat genom de otaliga upprepningarna.

"Projekt",  "göra platsen till sin", "språkförbistring", "uppehåll" är begrepp som upprepas och utvecklas historien igenom. Ett uppehåll kan vara den unge Görans korta väntan på tåget på väg till skolan, eller hela det liv som väntar David Rosenberg efter Auschwitz. Varje gång ordet dyker upp - en ny betydelse, en ny dimension till berättelsen. Det är ett fint grepp. Det är en fin bok. Samtidigt hoppfull och djupt tragisk.

Jag lyssnar på den. Det är författaren själv som läser. Det gör han också bra. Att hostningar, harklingar och en och annan omtagning inte redigerats bort gör ingenting. Snarare gör det lyssningen intim. Jag blir insläppt i familjen Rosenbergs historia. Får vandra vid David Rosenbergs sida, under hans korta uppehåll på vägen från Auschwitz. Jag tackar för det.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro

ps. Eva läste boken redan i höstas när den kom ut. Såhär tyckte hon.

Gästbloggaren: Andreas Roman

Skräckförfattaren Andreas Roman, aktuell med romanen Doktor Joseph är vår gäst den här veckan:

Att tillverka en zombie

Jag vet inte hur man tillverkar en zombie. Inte egentligen. Men jag tror att det är genomförbart och jag har en uppfattning om hur jag skulle gå tillväga. Jag vet att man blir viljelös, bedömningsförmågan och empatin utslängda genom fönstret. Och i detta andetag finns det något att säga om varför Försäkringskassan fungerar som scen för Doktor Josephs vodou.

Jag har inga dåliga erfarenheter av Försäkringskassan. En av handläggarna har en gång hävdat att jag inte är far till min dotter, men det var ett oskyldigt misstag som jag löste genom att lägga på luren, ringa upp igen och därmed genom slumpen kopplas till någon ny som justerade felet med ett generat skratt. Min bok är inte en attack eller satir - vem som helst som läser min historia om Joseph Alexander Foster, borde se att min bild av institutionen inte är grundad i en rimlig uppfattning om verkligheten.

Det som snarare fängslade mig med Försäkringskassan var hur dess snårskog gav spelrum för våra sämsta sidor. Efter att allt tolkats och alla konsulterats, är det en människa som bestämmer att en cancersjuk ska skicka in sitt presumtiva dödsdatum som kompletterande uppgift, som tycker att en man som sondmatas får sjukpenning men bara noll kronor, som menar att en kvinna med dödsdom är arbetsför till 25 %. Inte helt olikt en förbannelse, och definitivt med samma verkan. Besluten är kontextuella och tagna av någon som har alla korten på bordet. Det har sitt ursprung i märkliga politiska direktiv som man måste förhålla sig till, men skillnaden blir ändå tydlig när man möter artiga och förstående handläggare på andra sidan luren - de som inte ber om dödsdatum eller skickar ut brev med siffran noll. De som erbjuder välsignelser istället för förbannelser. Dessa stillsamma människors kompetens överskuggas av småpåvar och svartknytt som är gjutna i rädsla och utblandade med småsinthet. Igen, ingredienser hämtade ur den politiska kitteln, men med en smak som tycks falla vissa på läppen mer än andra. Det är Försäkringskassans otur att den långkokats i denna brygd av dumheter som därefter föder dessa vardagszombies.

Doktor Joseph handlar om vodou. I boken förekommer dekokter och droger, pulverbomber och amuletter, förorättade andar och blodiga ceremonier. Men vodou för Joseph, och många med honom, handlar om samhörighet och gemenskap. Att ta hand om varandra, att bota och hela, hjälpa och stötta. Att som en person med inflytande utöva den vishet som är ett kompetenskrav i både yrket och människan, en förutsättning när man hanterar kvalitet som påverkar andras liv. När Joseph anländer till Sverige, söker han sig till Försäkringskassan eftersom den för honom är en slags svensk vodou, en plats där han kan möta folk som behöver hjälp och ge dem något tillbaka. För att lyckas med det behöver han inga ceremonier eller ritualer, inte heller några drycker eller föremål. Han behöver bara lyssna, fundera en stund och ta ett mänskligt beslut. Det, för Joseph, är den bästa sortens vodou. Det är den vodou han utövar på Försäkringskassan. Å andra sidan börjar ju allt med att han får sparken.

Andreas Roman slog igenom 2006 med thrillern Vigilante, och har sedan dess skrivit genreöverskridande romaner som rör sig mellan skräck och spänning. Han har en bakgrund som Creative Director inom tevespelsindustrin och arbetar numera på en digital byrå. Tre av Andreas böcker håller på att utvecklas till film.