Gästbloggarfavorit i repris: Fredrik Backman

 

Lagom till att En man som heter Ove släpps i pocket repriserar vi Fredrik Backmans gästblogg från i höstas...

 

Jag heter Fredrik Backman. Jag är här för att jag har skrivit en bok. Min första. Den heter En man som heter Ove. De vänliga människorna som driver den här bloggen har upplåtit ett hörn åt mig här för att berätta något om den. En anekdot eller så. Jag visste helt ärligt inte riktigt var jag skulle börja, mest eftersom jag helt ärligt inte riktigt visste vad jag sysslade med medan jag skrev boken. Så jag tänker göra det enkelt för mig och börja det här där jag började den.

"Ove är 59 år gammal. Han kör Saab."

Att skriva en bok är på många sätt en lång serie kompromisser. Idéer stryks, sidospår kapas, dialoger kortas ner. För tempots och drivets och flytets skull. "Kill your darlings" kallar förläggarna det. Så saker förändras. Historier blir djupare och längre, tar en annan riktning, karaktärer slår in dörrar eller försvinner ut i periferin. Ove var inte riktigt samma person när jag var färdig med sista manuset som han var när jag började det första. Det var oundvikligt. Men om jag bara fick välja en enda darling att vägra döda under några som helst omständigheter så hade det varit det där.

Han kör Saab.
Jag hade kunnat ägna tio sidors karaktärsbeskrivning åt att få med allt viktigt om Ove och ändå inte få med en bråkdel av allt som ryms i de där tre orden. Han kör Saab. Han har alltid kört Saab. Han är 59 år gammal, och det här är hans bilmärke. Ni vet vem han är nu. Jag kan förstås berätta en massa andra saker om honom också, om hans kärlek och hans sorg och hur han blir ursinnig på folk som inte lägger metall och glas i rätt återvinningskärl i soprummet eller hur han skriker åt folk som ställer cyklar där cyklar för helvete inte får stå.

Jag kan berätta om sakerna Ove avskyr. Om huset han byggt. Om kvinnan han älskar. Om rosa blommor och ensamhet och det där ljudet svarta skor ger ifrån sig när de vandrar längs grusbelagda kyrkogårdsgångar på alla de där söndagseftermiddagarna som brukade vara deras men som bara är hans nu.

Men ni vet redan det viktigaste. Ove kör Saab. Han har alltid kört Saab.

Jag har fått frågan från ett par olika personer som har läst boken huruvida jag har ett stort bilintresse. Det har jag inte. Jag har bara ett stort intresse för människorna som sitter i bilarna. Det finns få popkulturella referenser från min barndom som är så aktivt närvarande i mig varje dag som åttafemtion vi åkte på semester i. Jag minns min frus och min första tvåhundrasexa med oändligt mycket större detaljrikedom än vår första lägenhet. Och jag tror att några av er som läser det här är precis som jag. Om jag säger "män i Volvo" eller "kvinnor i Mercedes" eller "tonåringar i Honda Civic" så ser ni inte bara män och kvinnor och tonåringar. Ni ser ansikten och personligheter. Karaktärsbrister. Irritationsmoment. Saker som särskiljer just de där personerna från andra.

"Gubbe i BMW". "Kärring i SUV". "En sån som kör Fiat". "En sån som ska ha Lexus". "En gammal Renault". "En typisk Porsche". "Du vet, som en Skoda".

Bilar är mer än fordon. De har puls. Andetag och hjärtslag. Själ och hjärta. Människorna som bygger dem och lagar dem och kör dem till och från de bästa och värsta dagarna i sina liv lämnar något efter sig i metallen på dem. Ibland har det hänt att någon frågat mig varför Ove tvunget måste köra just Saab, men de allra flesta förstår precis varför. Det är något du inte kan ta på. Något i allt det där som gör att den du verkligen älskar känner du igen i mörkret. För den du älskar ser du inte, den du älskar känner du.

Ove kunde inte köra något annat än Saab, för Ove har aldrig kört något annat än Saab. Det hade aldrig gått att kompromissa bort.

Och jag själv? Jag kör Hyundai. Ni vet att det säger något om mig. Framför allt vet ni precis vad män som kör Saab hade sagt om mig. För bilar är inte substantiv.

De är adjektiv.

 

Vill ni läsa mer Backman? I september släpps hans nästa roman: Min mormor hälsar och säger förlåt.