Ååååååh, Gillian!

Det finns väldigt många skäl att älska Gillian Flynn. Ett av de främsta är att hon aldrig leverar en sympatisk huvudperson. För ärligt talat, de där felfria människorna (tandblekta, välvilliga, genomsympatiska), hur kul är de egentligen?

Hos Flynn serveras vi istället självskadande Camille Preaker i Sharp Objects, trashiga Libby Day i Dark Places (Mörka platser) som profiterar på sin familjetragedi... Och nu i Gone girl, de äkta makarna Nick och Amy Dunne - en matchning gjord i, ja inte är det himlen i alla fall.

Men det börjar nog så bra. De träffas, i New York. Nick, en self-made journalist från landsorten specialiserad på populärkultur. Amy, smart, rolig och snygg författare av tester till livsstilsmagasin. Dessutom dotter till en framgångsrik författarduo som gjort henne till förlaga för sina bästsäljande Amazing Amy-böcker. Ljuv musik uppstår, giftermål, lyxig våning, schyssta jobb, framtiden ler. Allt väldigt happy-go-lucky. Nick och Amy är det perfekta paret. Det tycker de själva också. Dessutom är Amy rik. Ordentligt rik.

Så... lågkonjunktur. Nick förlorar jobbet. Amy förlorar jobbet. Amazing Amy-böckerna säljer dåligt och plötsligt behöver föräldrarna Amys pengar. När Nicks mamma blir sjuk tvingas paret flytta tillbaka till hans hemstad i Missouri. Äktenskapet knakar i fogarna. Rejält. Och på deras femåriga bröllopsdag är Amy plötsligt försvunnen. Huset i en enda röra. Misstankarna riktas snabbt mot Nick som saknar alibi.

Nick kämpar för att bevisa sin oskuld och ta resa på vad som egentligen hänt. Samtidigt målas en bild upp via Amys dagbok som inte på långa vägar bekräftar det rosenskimrande äktenskap Nick presenterar för polisen. Vad är egentligen sant i den här berättelsen?

Gillian Flynn har snabbt kommit att bli en av mina favoriter i krimfacket. Och intrigmässigt är Gone girl storartad. Bäst hittills. Ingenstans under läsningen har jag någon aning om hur det kommer att sluta. För precis när jag tror att jag lurat ut exakt hur allt ligger till - så ligger det till exakt inte så.

Och så var det den där gejen med huvudpersonerna. Skyldig? Oskyldig? Ond? God? Inga enkla svar där heller. Men inte desto mindre lyckas hon få mig att sympatisera med dem och hoppas att sanningen är någon annan än den verkar vara. Och vansinning spännnade är det hela vägen. Jag får flera gånger hindra mig själv från att bläddra i förväg (strängeligen förbjudet!).

Åååååh, Gillian. Du är helt enkelt bäst. Hoppas du fortsätter gräva i det där mörka, obehagliga träsket som är det mänskliga psyket för evigt!

Summan av kardemumman är att alla borde avsätta ett par dagar av semestern till att plöja den här boken. Mörk kvalitetstid utlovas. Och vill ni hellre läsa på svenska kommer boken på Modernista (som verkligen har gjort en satsning på bra, psykologisk krim) i augusti.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro