Ett hav att drunkna i

”Ursula Monkton was an adult. It did not matter at that moment, that she was every monster, every witch, every nightmare made flesh. She was also an adult, and when adults fight children, adults always win.”

Som jag ser det så har alla författare som inte är Neil Gaiman ett stort problem.
De skriver inte som Neil Gaiman.
Vilket, när man tänker efter lite, kanske egentligen är något positivt. För om alla kunde skriva lika bra som Neil Gaiman så skulle ju inte något särskilja Neil Gaiman från alla de andra stackars satar som inte är Neil Gaiman.
Neil Gaiman.
Neil Gaiman.

Nåväl. Förvirrade inledningar åsido.
Jag får helt enkelt skylla på att jag precis läst ut Neil Gaimans senaste roman The Ocean at the End of the Lane. Hjärnan tenderar att göra konstiga saker när man precis avslutat en Neil Gaiman-bok. Ett litterärt lyckorus blandat med sorgsen separationsångest ungefär.
Han har en sådan magnifik fantasi.
En sådan oöverträffad berättarröst.
Mancrush much? Yep, you betcha!

The Ocean .. om vi nu måste dra paralleller, är kanske närmast jämförbar med Neils klassiker Coraline, om än lite mindre barnvänlig.
En mörk saga för vuxna. Bitvis riktigt skräckig här och var.

“The Ocean At The End of the Lane is a novel about memory and magic and survival, about the power of stories and the darkness inside each of us.

It began for our narrator forty years ago when he was seven: the lodger stole the family’s car and committed suicide in it, stirring up ancient powers best left undisturbed. Creatures from beyond the world are on the loose, and it will take everything our narrator has just to stay alive: there is primal horror here, and a menace unleashed — within his family, and from the forces that have gathered to destroy it. 

His only defense is three women, on a ramshackle farm at the end of the lane. The youngest of them claims that her duckpond is an ocean. The oldest can remember the Big Bang.”

Jag avslöjar inte mer av handlingen än så.
Ty detta är en sådan bok som man vill uppleva själv. Utan att någon förståsigpåare i en bokblogg sabbar alla överraskningar för en.
Tillägger bara att om boken blir film (vilket den ska bli) skulle jag gärna se Olivia Wilde i rollen som Ursulsa Monkton. Hon har precis den där ”Sjukt-snygg-men-samtidigt-lite-obehaglig”-looken. Och det säger jag inte bara för att Ursula har en nakenscen. ;-)

Johan Zillén
Bokia Killbergs Center Syd