Hurra för "Francesca"!

Bam! Bam! Bam! Tre av mina sommarläsningsböcker avslutade. Gone girl (recension), När duvorna försvann (recension) och nu Francesca. Och i år verkar jag ha valt med omsorg, för de var riktiga fullträffar allihop. Hoppas att det fortsätter i samma stil. Utsikterna är ju goda (jag menar, Khaled Hosseini och Kristian Lundberg. Kan väl inte gå helt snett).

Överlag tycker jag att jag haft bra läsflyt det senaste. Francesca är den andra riktigt bra ungdomsboken (om man kan kalla dem ungdomsböcker. Det är debatterbart. Jag är ju helt klart inte längre ungdom, och jag läser väldigt gärna den här typen av litteratur) jag läser på kort tid. Faktiskt tycker jag att det finns en hel del likheter mellan Francesca och Hazel i Förr eller senare exploderar jag. Smarta, egensinniga och en inte så liten smula krassa tonårstjejer som lyckas navigera genom tillvarons skuggigare platser med vettet i behåll. Inte för att de är så extremt lämpade och kompetenta, utan för att de måste.

Bägge romanerna är dessutom väldigt (och då menar jag väldigt) välskrivna. I en del ungdomsböcker får jag känslan av att författarna försöker lite väl mycket. Resultatet känns ofta tillgjort på ett vuxen-försöker-vara-ungdomlig-sätt (som i den där Blommig Falukorv-låten om snubben som vill vara med och spisa plattor med kidsen, om ni minns - om inte kan ni lyssna här). Det är när berättelsen landar i det allmängiltiga, och det blir tydligt att det faktiskt inte är så stor skillnad på att vara sexton eller sextio (möjligen kan sättet man hanterar existensen på variera - men inte själva existensen), som det blir riktigt bra. Som här.

Boken börjar den dag då Francescas überkompetenta mamma en dag plötsligt inte stiger ur sängen. Familjen (som förutom vår huvudperson består av en far och en bror) står handfallen utan sin motor, och som lök på laxen har Francesca tvingats börja i en ny skola. En före detta pojkskola som nu, motvilligt, börjat ta emot en liten andel kvinnliga elever. Hon är omgiven av störiga killar och ett gäng hopplösa tjejer hon gör allt för att slippa bli vän med. Om hon bara lyckas med konststycket att hålla sig osynlig. Det visar sig dock svårare än hon tänkt sig. Och ju längre tid som går utan att mamman tillfrisknar, desto mer gör sig behovet av att faktiskt bli sedd påmint. Och sedd blir hon, som tur är.

Jag tror faktiskt att jag tyckte bättre om Francesa än tokyllade Jellicoe Road (som jag i och för sig också gillade, absolut). Kanske på grund av att mina förväntningar inte var fullt så skyhöga. Men också på grund av Melina Marchettas förmåga att skildra livets mörkare sidor - depression, alienering, familjekonflikter - så trovärdigt och icke-sentimentalt. Och låt nu inte det dystra temat förleda er att tro att boken är en regelrätt eländesskildring. Fel, fel, fel!! Den är full av humor. Bara av den lite svarta sorten. Dessutom finns där ett helt oemotståndligt persongalleri. Francesca själv? Ja hon är helt enkelt underbar! Jag saknar henne redan.

Slutligen, apropå att Jellicoe Road ska bli film. Vilken bra film skulle inte det här bli? Jag hoppas någon med mer inflytande i filmbranschen än jag också fattat det.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägegsro