Khaled Hosseini vill för mycket

Nja, blir väl mitt slutgiltiga omdöme efter avslutad läsning av Khaled Hosseinis nya Och bergen svarade. Efter att ha läst Flyga drake (som jag gillade, men tyckte hade vissa problem) och Tusen strålande solar (som jag verkligen gillade) cirka hundra (nej, jag menar kanske mer tio) år efter alla andra så har jag bara behövt vänta ett år på Hosseinis nya. Men för dem som suktat i sex år skulle jag säga att det kanske var lite väl lång väntan för... det här.

Alltså, Hosseini har alls inte förlorat förmågan att trollbinda sin läsare. När jag väl börjat sträckläste jag boken vars ramhandling spinner kring syskonparet Abdullah och Pari som skiljs åt i späd ålder. Familjen är fattig och Pari adpoteras/säljs till morbroderns arbetsgivare vars fru inte kan få barn. För Abdullah är det en fruktansvärd förlust som kommer att följa honom genom livet. Cliffhangern är givetvis: Kommer de att träffas igen?

Historien vindlar sig sedan från den fiktiva afghanska byn Shadbagh till Kabul, Paris, San Fransisco och den grekiska ön Tinos. Bland annat. Och lika många som platserna är, lika många är de människoöden som Hosseini vill skildra (de räcker till minst fem böcker, jag lovar!). Alla har de på något sätt anknytning till Abdullah och Pari, och jag gissar att ambitionen är att visa på livets och ödets vindlingar, hur en till synes liten händelse gör avspeglingar i många led, som ringar på vattnet (för att använda mig av det Hosseiniska favoritgreppet att upprepa samma sak på olika sätt).

Kan också tänka mig att han vill använda sig av alla dessa personer för att kunna skildra många olika sammanhang utan att för den skull pressa in osannolikt många vindlingar i "grundhistorien" (Flyga drakes problem). Men för mig blir resultatet för spretigt. Agendan ibland för tydlig. Dessutom har han ett undervisande drag som jag lyckats undgå att märka i de tidigare böckerna, men som retar mig lite här.

Vilket som sagt inte hindrar att jag slukar boken. För trots mina invändningar så har jag det bra med Och bergen svarade. Hosseini bemästrar konsten att beröra sin läsare känslomässigt till fulländning. Kanske skulle man kunna likna honom vid Spielberg. Ja, det kan man absolut! De har båda det där översentimentala draget, som man ju ser så tydligt som läsare/tittare. Men trots det kan man inte låta bli att dras med. Och efteråt känner man sig lite lurad. Men på något märkligt sätt nöjd ändå.

Johan var för övrigt betydligt mer positiv. Läs vad han tyckte här.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro