Sofi Oksanen levererar enligt förvantan

Det verkar vara de osympatiska huvudpersonernas sommar. Men om jag nog ändå kan förlåta Nick och Amy Dunne i Gillian Flynns Gone girl (mer om dem här), så har jag desto svårare att uppbåda någon som helst sympati för kappvändaren Edgar Parts i Sofi Oksanens När duvorna försvann. Jag får nog gå tillbaka till Jaromil i Milan Kunderas Livet är någon annastans för att hitta en romankaraktär jag tycker så odelat illa om (mer om det här). Det gör inte att jag på något vis tycker illa om romanen i sig. Långt, långt därifrån.

När duvorna försvann är den tredje fristående boken i Oksanens Estlandssvit (de två tidigare är Stalins kossor och Utrensning) och utspelar sig i två tidsplan. Dels på 40-talet, under andra världskriget, strax före och under det tyska maktövertagandet. Dels på 60-talet då Estland återigen befinner sig under sovjetiskt styre.

Huvudpersonerna är tre, Roland, Edgar och Juudit. Roland och Edgar är kusiner, Juudit gift med Edgar. De är inbördes mycket olika, men deras öden förblir historien igenom tätt sammanflätade. Roland är motståndsmannen, obändig, orädd och redo att offra allt för det han tror på. Edgar är den försiktige, överlevaren, med förmåga att anpassa sig. Juudit finner tröst och vila från det döda äktenskapet i kärleken till en tysk SS-man. Alla gör de tveksamma, men långt ifrån obegripliga val. Sofi Oksanen är en alldeles för skicklig författare för att lämna sina figurer åt något sådant som obegriplighet.

Utrensing är en av mina största läsupplevelser på senare år, och det är fantastiskt att återigen få sjunka in i detta liksom köttiga och liknelsetyngda språkuniversum. Det är så detaljrikt och inlevelsefullt och precist att det känns som att jag dras in rent fysiskt i berättelsen. Känner vad romanpersonerna känner, ser vad de ser, hör vad de hör. Den litterära verkligheten blir (minst) lika sann som min vanliga vardag. Det är nästan förvirrande. Och helt fantastiskt.

Precis som i Oksanens tidigare böcker lär jag mig dessutom en hel massa om Estlands historia som jag inte kunde innan. Sådär liksom av farten. Så långt ifrån en historieläxa man kan komma. Precis som jag vill ha det.

Och även om När duvorna försvann (de försvann därför att tyskarna, till esternas förvåning, helt sonika åt upp dem) inte lyckas tumla om mig känslomässigt fullt så mycket som Utrensing, så är det här utan tvivel en av årets största läsupplevelser. En sådan bok som gör klart för mig varför jag älskar litteratur. Att få förflyttas så övertygande bara med hjälp av ord. Bara det. Magi.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro