För mycket deckare och för lite spökerier

 

Rasande snabbt gick det att plöja igenom Amanda Hellbergs nya roman. Dels har jag längtat efter den sedan jag läste ut Tistelblomman och dels är det alltid förbenat spännande att läsa Hellberg = det går undan. Men när jag lägger ifrån mig boken är det med en lätt känsla av besvikelse.

Jag hade verkligen sett fram emot ännu en roman om Maja Grå, som sedan sist fått jobb i ett av polisens specialteam, där de utnyttjar hennes synskhet i svåra utredningar. Det som gjort de tidigare böckerna så speciella är avvägningen mellan konkret och verklig kriminalgåta och övernaturlig skräck, som genom Majas förmågor tagit stor plats i berättelsen. Det har varit riktiga sträckläsa-med-lampan-tänd-böcker. Perfekta för mörknande sensommarkvällar, rytande höststormar och snöiga vinternätter.

Hellberg har beskrivit det som att Snögloben är den mest klassiskt deckaraktiga av hennes böcker. Det är sant. Och det är också bokens svaghet. För min puls går knappast upp av en klassisk mordgåta. Däremot av de (tidigare så) rysansvärda övernaturliga upplevelser som Maja får utstå. Här hamnar de i skymundan (även om de finns där - dock betydligt mindre obehagliga än tidigare), och då hjälper inte riktigt ingredienser som mord i slottsmiljö på engelska landsbygden med rasande vinterstormar om knuten för att skapa den där klaustrofobiska spänningen.

Jag saknar också det som gjorde till exempel debuten Styggelsen till en sådan fantastisk roman. Fler historier som griper tag. I Snögloben blir såväl offren som människorna omkring Maja (möjligtvis med undantag för Jack, och då menar jag möjligtvis) inte annat än bifigurer. Och Maja ensam räcker inte riktigt till den här gången. Jag saknar ett större grepp, ytterligare engagemang som skulle kunna dra mig djupare in i berättelsen. Som Styggelsens historia om Singa, som fortfarande hemsöker mig.

Hade jag inte varit så fast för den här bokserien sedan innan hade jag nog ryckt på axlarna åt Snögloben. Nu tycker jag ändå att det är bra (jag läste trots allt från pärm till pärm). Bara inte så bra som det hade kunnat vara. Underhållning för stunden, men jag får inget av det som min kollega skulle kalla boksmälla. Känslan av att boken stannar kvar och fortsätter att verka inom en, långt efter att den är slut.

Men på det igen Amanda! Jag vet att du kan.

Susanna Mattsson
Bokia Killbergs Jägersro