På ett sjukhus utspelas dagligen mänskliga dramer, lyckliga och olyckliga, stora och små, mellan liv, kärlek, sjukdom och död. Det är en otroligt tacksam mylla att skriva ur eller göra TV-serier av.
Kvinnoläkaren Karin Wahlberg har tagit vara på stoffet i sin nya roman Än finns det hopp. Hon skriver inte längre deckare, och detta är första delen i en svit som hon kallar Lasarettet.
Året är 1953, platsen ett kamouflerat Kalmar som kallas Ekstad. Sjuksköterskeelever hunsas hårt, men är inte längre helt livegna. De får - med nådig tillåtelse - förlova sig och sedan gifta sig. Varpå de förväntas bli hemmafruar med barnen(!). Gifta kvinnor som yrkesarbetar blir inte väl sedda, även om de måste för familjens försörjning.
Det är alltså en annan tid vi talar om, ett femtiotal då hierarkin är mycket uttalad. Längst ner baderskor, sedan biträden, så sjuksköterskor, blivande läkare, och allra högst: Överläkaren som närmast allsmäktig.
Polioepidemin härjar svårt och slår blint mot tusentals människor i Sverige. Feber och huvudvärk kan vara tecken på den sjukdom som kunde leda till förlamning men också till döden. Och ännu fanns inget vaccin mot polion.
Tidsfärgen är perfekt skildrad, med en vokabulär som stämmer. Man tuggar bubbelgum, tar sig fram på hoj, läkarfruarna har kalaskokerska, männen dricker pilsner och handlar sprit på motbok. Ibland blir det för mycket av det goda ändå.
Ett helt kollektiv människor passerar genom Karin Wahlbergs roman. Ändå känner jag med dem, varenda en. Och även om jag själv jobbade ett tag på sjukhus som ung känner jag väl igen mycket av miljön 25 år senare.
En annorlunda läsupplevelse - men sympatisk och lovande för fortsättningen av Lasarettet.
Eva Killberg
Bokia Killbergs Ängelholm
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar