"Det eviga folket är inte rädda"

Tre unga kvinnor. Tre öden. Vänskap, kärlek, krig och död. Och hur lever man sitt liv i detta? Nej, det är inget litet grepp Shani Boianjiu tar i sin debutroman Det eviga folket är inte rädda.

Det handlar om Yael, Lea och Avishag som är vänner sedan barnsben. De växer upp i en israelisk by nära den libanesiska gränsen. När boken börjar går de i gymnasiet och ska snart påbörja sin tvååriga militärtjänstgöring. När boken slutar har det gått några år efter att den avslutats.

Och vad ska jag då säga om den här boken?

Språkälskaren skulle kunna säga: Vilken makalös titel! Tydligen är det taget från en bumper sticker som Shani Boianjiu fick syn på i Israel för ett antal år sedan.

Den något ofokuserade skulle kunna säga: Vilken tid det tog mig att läsa! Jag började i somras och avslutade den bara häromdagen. Och det beror inte alls på att boken är vare sig seg eller dålig. Den är otroligt lätt att läsa och alldeles strålande skriven. Fragmentarisk, men sugande. Varje gång jag plockade upp den kände jag mig välkommen in i texten igen.

Feministen kan säga: Det är befriande med en bok som handlar om unga kvinnor som är så totalt befriad från känsloältande. Språket är på något vis både målande och stramt samtidigt. Jag blir aldrig skriven någonting på näsan. Stramheten skapar utrymme för händelserna att verkligen penetrera och känslan väcks inombords, istället för att skrivas ut på boksidan. Samtidigt är Boianjius iakttagelseförmåga så lysande att jag hela tiden befinner mig på plats. Jag bär med mig hundra bilder från läsningen.

Kunskapstörstaren säger: Grymt att få läsa en bok som utspelar sig i Israel och som skildrar en sida man sällan får se i nyhetsrapporteringen. Där konflikten Palestina/Israel agerar fond snarare än fokus i människors vardagsliv. Kanske har jag en lite, lite större möjlighet till förståelse nu. Som all god litteratur vidgar boken mina vyer.

Humoristen säger: Det eviga folket... är bitvis förvånansvärt rolig. På ett slags absurt, torrt, konstaterande vis. Jag skrattar. Och sätter i halsen. Och skrattar. Och sätter i halsen.

Jag säger: Om inte den här boken hamnar på min årsbästalista i december ska jag äta upp min katt!

Läs en bra intervju med författaren här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro