Gästbloggaren: Joakim Zander

I veckan kom min debutroman Simmaren ut. Det är en spionroman, kanske man kan säga. En spännande bladvändare, hoppas jag, men också en berättelse om svek och sorg och försoning. Jag kan knappt tro det är sant. Att jag skrev den. Att den faktiskt finns att köpa i riktiga boklådor.

Det är snart fyra år sedan jag satte mig ned i vår lägenhet på Rue Meyerbeer i Bryssel, inför ett helt blankt dokument, med den bestämda övertygelsen att jag skulle skriva en roman. Eller åtminstone försöka. Igen. Januari 2010. Det skulle ta två år och många sena nätter innan jag hade ett manus som jag tänkte var tillräckligt komplett för att skicka iväg till sex noggrant utvalda förlag för påseende och, med största sannolikhet, omedelbar refusering.

Under de där två åren hann jag få mitt andra barn, flytta tvärs över Europa och byta jobb. Det låter ju, såhär i efterhand, som rätt hårda bud, det kan jag hålla med om. Men till mitt försvar kan jag bara säga att jag inte visste någonting om vad som komma skulle den där vinterkvällen i vardagsrummet i Bryssel. Jag visste bara att både jag och Liisa, min fru, hade börjat skriva dagbok något år tidigare, mest i något slags försök att fånga in några av de där dagarna som oupphörligen forsade förbi, och att mina dagboksanteckningar bara handlade om två saker: Min familj och hur mycket jag längtade efter att skriva. Men för att skriva måste man ha något att berätta. Hade jag det?

Tidigare romanförsök hade strandat efter bara några sidor, sjunkit ihop och förvandlats till noveller eller dikter eller ingenting alls. Oftast ingenting alls. Därför förvånade det mig att det inte tog mer än några kvällar att få ihop de första tjugo sidorna den här gången. Jag smög med det, gömde mig, berättade inte för någon vad jag smusslade med där vid datorn sent på kvällarna och nätterna.

Men efter några veckor tog jag mod till mig och berättade för Liisa, samtidigt som jag bad henne att läsa mitt första kapitel. Jag tordes inte ens vara kvar i lägenheten medan hon gjorde det, utan tog en promenad med vår dotter i vagnen. Till en frostig Parc Duden som jag minns det. Jag var så uppfylld av det där kapitlet, så nöjd över min egen formuleringsförmåga och – särskilt – över spänsten i dialogerna.

Inne igen efter promenaden satte jag mig, rödkindad och förväntansfull, mitt emot Liisa vid köksbordet.

”Så vad tyckte du?” sa jag.

”Det finns inte människa i hela världen som pratar som dina karaktärer”, sa hon lugnt. ”Men annars är det bra.”

Det var allt.

Efteråt surade jag förstås. Försvarade och förklarade att förmodligen berodde Liisas tolkning på att svenska inte är hennes modersmål. Men när jag satte mig ned och läste igenom kapitlet igen så visste jag att hon hade rätt. Hon har ju (nästan) alltid det. Ingen pratade som trästockarna jag skapat i min första kreativa feber. Jag la kapitlet åt sidan och började om.

Jag lärde mig tre saker av det där. För det första: Att inte låta Liisa läsa något ofärdigt. För det andra: Bara lägg åt sidan och börja om. Att skriva handlar om att skriva om. För det tredje: Ingenting är så bra som man tror.

Det skulle ta ett tag, men till sist lärde jag mig också att inget heller är så dåligt som man tror. När två år hade gått och jag var klar med mitt första utkast hade vi just fått vår son. Jag skickade iväg manusbunten till förlagen för jag kunde inte med att tänka på det mer. Jag kunde inte med tanken på att boken skulle dra min uppmärksamhet från den nyfödda och min familj. Jag visste att boken inte var färdig, att den inte var tillräckligt bra. Men jag hoppades att någon skulle se ambitionen och kanske fröet till en talang som jag själv hade grava tvivel på.

Några månader senare hade jag skrivit på ett kontrakt med ett stort förlag och fått en förläggare, Helene, som jag kände förstod precis vad det var jag höll på med, vartåt jag ville. Det var så galet. Så alldeles magiskt. Sedan växte allting ytterligare med en agent och utlandsförsäljningar och… Ja, nu är jag äntligen framme vid den allra mest kritiska, den allra mest overkliga tidpunkten av dem alla: Ögonblicket när boken ska ut till läsaren. Som alla debuterande författare känner jag att jag har investerat så mycket i den här boken, så mycket tid, så mycket tanke och dröm. Och jag vet att det var värt det. Varenda sömnlös natt och olidligt tidig morgon, varenda omskrivning och flyttat kommatecken. För boken blev till sist precis vad jag ville att den skulle bli. Kanske är den inte så bra som jag tror. Men nära nog. Simmaren heter den. Jag hoppas att ni också gillar den.

Joakim Zander, född 1975, bor med sin familj i Helsingfors där han arbetar som jurist för EU. Han har under tio år i Bryssel varit verksam vid flera EU-institutioner och doktorerat i juridik vid universitetet i Maastricht. Under sin uppväxt bodde han delvis i Mellanöstern och USA. 

Vill du vinna Joakim Zanders roman? Håll ögonen öppna, snart lottar vi ut fem signerade exemplar.