Egenmäktigt förfarande är en roman om kärlek. Det står ju till och med i titeln. Men jag skulle nog snarare kalla det en roman om besatthet. Kanske kan det vara samma sak. För bokens huvudperson är det onekligen så.
Poeten och essäisten Ester Nilsson har levt i 31 år, nöjd och förnuftig, när hon drabbas av den stora passionen. Föremålet är konstnären Hugo Rask, en äldre, självupptagen man med önskan att vara omtyckt. Innan någon egentlig kärleksrelation ens inletts lämnar Ester sin sambo (och sitt vett, måste jag väl säga) och går helt upp i Hugo. Trots att hon misstänker att han är upptagen på annat håll. Trots det avstånd hon emellanåt känner från hans sida.
När relationen så blivit sexuell kantrar den helt. Ester slits mellan sin vilja att inte vara till besvär och sina (i egna ögon) rättmätiga krav att få till samtal och föklaringar. Det blir katastrof såklart. Förfärlig läsning.
Ester tolkar världen och Hugo genom sin besatthets lins, och vägrar, trots att hon emellanåt är förvånansvärt klarsynt, att inse att relationen är dödfödd. Gång på gång vill jag ropa till texten: Men skärp dig människa! Ta dig samman!
Det är en slags torrt manisk studie i över- och underordning. I vår förmåga till självbedrägeri och förhoppning. I hur en intelligent och förnuftig människa på samma gång kan vara fullkomligt irrationell. På något sätt humoristisk och fullständigt outhärdlig samtidigt.
Jag blir helt enkelt galen! Inget fel i det. Jag är inte ensam om att vara galen i den här historien.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar