Med tv:n som sjuksköterska

Trodde att jag klarat mig, men sedan slog influensan sina klor även i mig. Inte en, utan två gånger. Knappt utan mellanrum. Och allt det där som man tänker ska vara så himla mysigt (bli ompysslad, läsa under en filt, äta choklad - det vill säga som man tänker sig sjuk när man är frisk) bleknar lite när sambon jobbar och febern skickligt bryter ner varje försök till koncentration. Inte en rad har jag läst (men jag har ätit lite choklad). Vilken tur då att det finns film-baserad-på-bok att tillgå!


Till och med den mest okoncentrerade och snoriga hjärna brukar kunna hänga med när man redan har koll på exakt vad som kommer hända (och det har jag ju. Man kan aldrig, aldrig säger jag! se filmen först. Spöstraff på det).

Men inte ens om jag läst boken först får det vara för tillkrånglat och djupt (sjukdomen klarar inte kvalitet). Det är alltså inte direkt Vägen eller Revolutionary Road jag slår på, utan betydligt mer lättsmälta alster. Företrädesvis någon slags äventyr. Jag hade till exempel en period när Kung Arthur var min ständiga sjuksköterska, men efter att ha betat av allt som finns att tillgå om gänget kring Runda Bordet (samt deras mostrar och avlägsna kusiner) har jag tvingats söka nya arenor. Som till exempel äventyrsromantik med ungdomar i övernaturlig, alternativt framtidsmiljö.

På agendan de senaste dagarna alltså: Mortal Instruments-filmen (ja, jag har just läst ut boken, rapport kommer), sista Twilight och The Hunger Games : Catching fire. Såväl de tatuerade halvänglarna som bleksiktiga vampyrerna gjorde jobbet som fullgod sjukunderhållning. Men vill ni ha ett filmtips ska ni definitivt satsa på den sista.

För trots likheter (kamp ont/gott, triangeldramer, dystopier...) så är Hungerspelstrilogin, både som bok (läs vad jag tyckte här) och film, mil bättre än de andra. Böckernas samhällskritik gör sig faktiskt ännu bättre som film, där man slipper förlagans longörer. Och en skådespelaruppställning som Jennifer Lawrence, Philip Seymour Hoffman och Woody Harrelson (och min favorit Amanda Plummer i en liten roll) piskar ju skiten ur vilken bleksiktig Edward som helst. Nästan så jag borde ha sett den när jag var frisk, inser jag nu.

Att jag sedan borde ha skrivit den här texten när jag var frisk, för att slippa frosserier i bistaser, parenteser och utvikningar. Det får ni bara leva med. Prosit!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro