Spies on a Plane!

Jag missade Thomas Engströms Väster om Friheten när den kom ut förra året.
Eller ja, missade. Jag läste den inte helt enkelt.
Det blir ju så med rätt många böcker p.g.a. har inte all tid i världen / släpps tretusen skönlitterära titlar om året.
Men jag såg att den fanns, fick fina priser/recensioner (Svenska Deckarakademins Debutantpris 2013 tex) och gjorde en mental notering om att det kändes som en bra bok att sno åt sig i pocket inför Beach 2014-säsongen.

Det må kanske inte vara strandhängsdags riktigt ännu men jag och hustrun tog just en lång-weekend i Rom, vilket naturligtvis krävde reselektyr.
Och se, Engströms bok lämpade sig utmärkt för ca 5 timmars flygning (tur och retur Kastrup – Fiumicino). Fyra och en halv för att vara exakt. Den tog slut någonstans över norra Tyskland, så jag fick läsa Iain Banks Getingfabriken sista halvtimmen före landning i Danmark. (Har hållit på med den boken i flera veckor nu. Blir inte riktig klok på/av den.)

”Ludwich Licht, före detta Stasi-agent och informatör åt CIA, är numera frilansande problemlösare och krögare. I Berlin, där den gamla världsordningens monument möter en ny era, vet man inte vem som är vän, vem som är fiende eller vilka som vakar över vår frihet …
Marrakech, juli 2011: tre amerikaner hittas brutalt mördade på en barberarsalong. Morden tystas ned. En vecka senare ringer en kvinna till amerikanska ambassaden i Berlin och hävdar att hon har information om dådet. CIA:s chef i Berlin inser att han är något stort på spåren. Han kontaktar sin före detta agent, Ludwig Licht, som får i uppdrag att förhöra kvinnan. Fallet visar sig snart ha bråddjupa förgreningar och jakten på en av USA:s svurna fiender kan börja.”

Gillar det här.
Det är klassisk spionthriller i Ludlum/Le Carré/Forsyth-skolan. Fast i ”Wikileaks”-åldern.
Vi slipper ritualmördade dagisbarn och deprimerade svenska poliskommissarier.
Not that there is anything wrong with that.
Men ibland är det skönt att läsa en deckare där fokus ligger på intrig och spänning istället för magstarkt våld och misär.

Bok ett av en planerad trilogi om sköne liraren Licht. Pocketutgåvan slutar med en liten trailer för nästa, Söder om Helvetet.
Jag kommer att läsa den också.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Dagens I-landsproblem

1. En man som heter Ove
2. Analfabeten som kunde räkna
3. En ond liten handling
4. Doktor sömn
5. Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
6. Tango för vilsna själar
7. Vredens tid
8. Marcoeffekten
9. Kaffe med rån
10. Öka din sociala kompetens på två timmar
11. Ghostman
12. Lyckliga gatan
13. Femtio nyanser av honom
14. Bridget Jones : Mad about the boy
15. Den sanna historien om Pinocchios näsa
16. Pianostämmaren
17. Den felande länken
18. Nirvanaprojektet
19. 6 sagor med Alfons Åberg
20. Sandmannen

Nu kanske ni undrar vad jag vill ha sagt med att rabbla upp hela ljudbokstopplistan ur senaste numret av Svensk Bokhandel? Jo detta: Deckare, deckare, deckare, feelgood, feelgood, feelgood. Suck, suck, suck. Även om topplistorna brukar domineras av dessa genrer generellt, skvallrar urvalet ändå om varför jag emellanåt känner mig smått litterärt utarmad.

Visst, säger ni. Skyll dig själv som envisats med att ägna varje ledig stund det sista åt halvänglar och demoner. Jo, jo, det kan ligga något i anklagelsen, men problemet ligger faktiskt bortom min tillfälliga besatthet av Mortal Instruments. Det handlar om ljudboksutbudet i stort.

En brasklapp. Jag är verkligen glad och tacksam över att det finns ljudböcker. Mitt jobbpendlande skulle vara döden utan dem. Jag har inga problem med vare sig både deckare och feelgood. Men jag gillar också smalare litteratur, och det är bra mycket svårare att hitta tuggmotstånd i ljud- än pappersform. Det finns, jag vet. Men fördelningen är liksom inte riktigt 50/50. Om boken mot förmodan inte är krim eller feelgood så är den 1) svensk eller 2) skriven av en man. Två av de senare tidens ljudbokshöjdare, En hemstad och Ormens väg på hälleberget tillhör dessa senare kategorier.

Problemet ligger i att en stor del av min läskvot brukar bestå av böcker skrivna av utländska kvinnor. Sålunda blir min detta-vill-jag-egentligen-läsa-lista (Adichie, Selasi, Smith, Tartt, Thúy, Otsuka, Brøgger, Morrison, Lahiri... ja ni märker, det är ju inte ens några superdjupingar jag suktar efter, utan välrenommerade och/eller hyllade författare med potentiellt stor lyssnarkrets) allt längre, medan jag får nöja mig med att umgås sådär småtrevligt med Peter Robinson och Jonathan Tropper. Det är helt okej, verkligen. Men jag längtar ändå efter ett mer blandat sällskap.

Jag har hyfsad koll på det där med marknaden förstår konceptet tillgång och efterfrågan, men jag kan väl inte vara ensam om att önska mig lite mer djup och bredd i ljudbokslandet? Ljudbokslyssnare därute, vad säger ni?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bränn biblioteken

Är det någon skillnad på att ladda ner en film på nätet och att låna en bok på biblioteket?
Det är frågan som Kalle Holmqvist ställer i den satiriska romanen Bränn biblioteken.

I boken startar Jesper och hans ”slacker/hipster/ellervilkentermdetnuärsomgäller”-kompisar (efter att tidigare ha skrivit fejkade insändare i tidningar mm) en ironisk kampanj för att övertyga allmänheten om bibliotekslån är ett hot mot upphovsrätten och borde begränsas. 
En pik mot dem som vill förbjuda fildelning på nätet. 
Men de lyckas för bra. Deras kampanj tas på blodigt allvar.
Politiker, antipirataktivister och upphovsmannaorganisationerna börjar driva frågan. Plötsligt vänds opinionen mot biblioteken.
Vad gör man när allt går för långt och man tappar kontrollen?

Det är en mycket skruvad, men väldigt underhållande roman.
Roande och tänkvärd läsning för alla litteraturintresserade.
Särskilt, dock, kanske för oss som befinner oss i bokindustrin.
För inte bara biblioteken sätts i fokus här. Huvudpersonen Jesper jobbar i bokhandeln.
En bokhandel som inte namnges, men man behöver inte vara Sherlock Holmes för att lista ut vilken kedja det är som syftas på …
Det blir mycket igenkänningskomik för de initierade.

Jag gillar det här, även om jag tycker handlingen ibland är lite virrig. Som om författaren haft väldigt många bra idéer till scener men inte lagt lika mycket krut på att knyta ihop dem.
Språket och grundtanken bakom berättelsen lyfter ändå helheten över medelbetyg.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Svenskar i världen...

Inte bara svenska bokhandlare kan just nu hittas i Rom. Även svenska författare ligger i stora högar i de italienska boklådorna!

Som förra årets bästa svenska thriller Simmaren av Joakim Zander, till exempel.

Johan Zillén
Bokboxens utrikeskorrespondent

En sen bekantskap

Läste en lång och fin intervju med Torgny Lindgren i Sydsvenskan härförleden. Det var väl i samband med att nya romanen Klingsor skulle släppas. Där sade han saker som "Journalistik är skrivandets syndafall". Och jag kände återigen att jag älskar Torgny Lindgren. Älskar det där eftertänksamma i intervjusvaren, att inte ha brådska i panelsamtal med hetsiga nutidsmänniskor (ja, jag ser honom lite som en relik, likaså P.O. Enquist och Kerstin Ekman – de gör på samma sätt, väger sina ord), att hela tiden leta efter frågans kärna och lyfta samtalet utifrån den. Ja, se senaste Babel, där finns ett utmärkt exempel i samtalet med Sigge Eklund. Men det är intervjusvaren jag älskar, för plötsligt slog det mig: Jag har ju aldrig läst honom! (ja, vi sätter ett kors i taket där).


Det fanns en tid i mitt liv, säg när den hyllade Pölsan kom ut, när min tillvaro var bra mycket mer neon och asfalt och det snabba ljudet av högklackade stövlar mot trottoaren. När jag själv satsade på "skrivandets syndafall" och kände mig som kvicksilver inombords. Det var en härlig tid på många sätt, men den lämnade inte plats för läsning av gamla knarriga norrländska gubbar som skrev böcker om... korv?! (Ja, ni får förlåta, jag har ju varit vegetarian länge, och numera bor jag nära Danmark.)

Nuförtiden, när livet mer är morgondimma över åkrarna, landsvägar och tjippandet av en träsko som fastnat i leran när den luftats lite för tidigt på säsongen, torde väl så herr Lindgren passa utmärkt. Och om han gör! Lyssnade just på hans egna inläsning av Ormens väg på hälleberget, och ja – det var ju helt fantastiskt. Och eländes, eländes, eländigt.

Boken handlar om fattiga och utsatta människors liv i slutet på 1800-talet (ni hör, lika hett som en bok om... korv). Om maktspel och livsfrågor och rättvisa. Tro och förtvivlan och hopp. Tunn, tunn är boken, men djupt in borrar den sig. Läs den för tusan, den handlar lika mycket om oss som om dem. Oavsett om våra skor klapprar eller tjippar.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Laddar för besvikelse

Ännu en Stolthet och fördom-spinoff har landat i butiken. Huset Longbourn, som enligt baksidestexten är en En fängslande, historisk roman som låter oss kika in i det Bennetska hushållets köksfönster och stall medan Austens originalberättelse pågår i de finare rummen en trappa upp. Och jag kan med lika delar skräck och förtjusning inte hålla mig ifrån den. Såklart inte hålla mig ifrån den, fast jag samtidigt tänker: Kan jag ge mig!

Vet ingen författare som utsatts för så mycket publicerad fan ficiton som Austen. Jag tänker mig att den senaste beundraren i raden, Jo Baker, snöat in på Downton Abbey. Jag tänker mig att om det blir riktigt bra kan det bli som Gosford Park. Men det blir ju aldrig riktigt bra. Det blir helt ok i sin genre, som i Alexandra Potters Me and Mr Darcy, det blir ren katastrof, som i Colleen McCulloughs Miss Mary Bennets självständighet, det blir underhållande för hardcore-fansen som i PD James När döden kom till Pemberley (såhär tyckte jag om den). Men ens-i-närheten-av-originalet-bra, det blir det aldrig.

Se detta blogginlägg som att jag åtminstone går in i min läsupplevelse med öppna ögon. Som ett förtida vad var det jag sade. Se det också som en bekännelse från en person helt utan motståndskraft när det gäller Mr Darcy. Snart är det nog även läge för Joanna Trollopes Sense & Sensibility. (Läs mer om projketet att låta bästsäljande författare skapa sina egna versioner av Austens klassiker här.)

Se det helt enkelt som att jag aldrig lär mig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Folkhemsrysarens tid är nu

Med de senast årens feelgoodlitteratursdominas på topplistorna var det kanske inte oväntat att en motreaktion till alla Hundråringar, Ovar, Delhiresenärer och Pensionärsligor skulle komma.

Cia Sigesgårds Inga kelgrisar, inga styvbarn är ett utmärkt exempel på detta.
Ett stycke feelbad vardagsskräck som varken lockar till igenkännande nickar eller mysiga leenden (om den här boken har den effekten på Dig så behöver du tveklöst professionell psykiatrisk hjälp).

”Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper, som stundom söker tillflykt hos henne och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma.
På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner. Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna?”

Det här är 387 sidor hemskheter. Missbruk, barnmisshandel, våldtäkter, galenskap, hat och död.
Och råttor. Många råttor.
Jag drömde om råttor i natt.
Inget för den kräsmagade med andra ord.

Men om du, som jag, älskar John Ajvide Lindqvist (minus zombies och vampyrer) eller inte ryggar tillbaka för mörkret i, till exempel, Eriksson & Axlander-Sundquists Kråkflickan så är detta boken för dig.
Samtidigt så finns här en gripande historia om vänskap, kärlek, förlust och sorg. En riktig fin och rörande sådan. Fast det spelar ingen roll.
Min mamma skulle ändå aldrig våga läsa den här boken.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Kvävande folkhögskoleskräck

Folkhögskola var aldrig riktigt min längtan. Att utbildningsformen sedan var mer än ett incestuöst raggsocke- och rödvinshelvete förstod jag när min syster först gick, sedan arbetade, på folkhögskola. Men hade jag stått där, i valet och kvalet, med Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant i handen som någon slags vägvisare, då hade jag lagt benen på ryggen och sprungit så fort jag kunde åt andra hållet.

Nu är ju folkhögskolan i sig inte alls skyldig till de grymheter som utspelas inom dess väggar i den här romanen. Men det utgör onekligen en fantastisk fond. Det krympta sammanhanget. Den påtvingade närheten. Det är en alldeles otroligt bra plats för skräck. För det är en skräckroman Amanda Svensson har skrivit. Den saknar i och för sig alla de för genren klassiska elementen av övernaturlighet och mysticism, men lik förbannat är den fullkomligt blodisande.

Vår namnlösa huvudperson börjar på folkhögskolan på den skånska slätten för att lära sig att skriva bättre dikter. Tidigt får hon syn på honom, han som av de andra på skolan kallas Poeten, och efter ett tag får även han syn på henne. Han döper henne till Lilja, efter Vladimir Majakovskijs musa Lili Brik. Över henne klistrar han sin idé om livet, konsten och kärleken. Först är det spännande, sedan allt mer destruktivt. Lektion på lektion i förnedring och underkastelse.

Som tur är, både för vår huvudperson och för oss läsare, stormar plötsligt Ilse (Alias Anne Bonny - vildhjärta och piratdrottning) in på scenen. Ilse har även hon en fantasiagenda, men en inkluderande och stärkande. Tillsammans med Ilse förvandlas huvudpersonen till Mary Read, havens skräck, orädd, vild och fri. Men kan en sådan förändring förbli ostraffad? Å, vad jag önskar att den kunde.

Amanda Svensson har som vanligt ett helt magiskt språk, samtidigt kontrollerat och spralligt, humoristiskt och insiktsfullt. Det är en bedrift att kunna behålla den lekfullheten i en historia som denna, som bitvis är så fruktansvärd, utan att det blir flåsigt eller banalt. Det är istället en isande klar berättelse om vad som händer när den egna viljan trycks undan, när man är i någon annans våld.

Men frågan som hon tycks vilja undersöka, hur det kommer sig att vi stannar i relationer som förstör oss, hittar jag inte riktigt svaret på. För den där ytterst obehagliga pretentiösa tonårsslyngeln (ja, man anar att han bär på egna sår- men han gör mig så fruktansvärt arg), han är ju aldrig snäll. Inte ens i början.

Jag är en sådan som följer, konstaterar huvudpersonen vid något tillfälle. Det räcker inte som förklaring för mig. Men sedan tänker jag att det kanske är mycket enklare än så. Att svaret ligger i allas vår gemensamma längtan. Längtan efter att få vara älskad. Så är det nog.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Att odla sin trädgård

Det ska erkännas att jag är bra mycket bättre på att odla min trädgård i Voltairesk anda, än i rent fysisk. Ja, ni kan alla se hur det ser ut. När dock en dröm om att Elin Unnes ska smitta mig lite med sin underbara besatthet och hjälpa mig med mitt... eh, grönsaksland.

Utvärdering och bildbevis mot slutet av sommaren.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tillbaka till "En hemstad"

Jag nämnde att jag hade en period förra året när jag inte klarade av att avsluta en enda bok va? Ja, det gjorde jag. En av de böcker som påbörjades och sedan mycket orättvist blev liggande var Kristian Lundbergs En hemstad, sista delen i den självbiografiska svit som inleddes med Yarden. Skadan är efter förra veckans möte reparerad.

Det börjar med en dödsannons, och där vid sitt köksbord kastas Kristian Lundberg tillbaka till den uppväxt han hoppades att han äntligen lyckats lämna. Tillbaka till hungern och den psykiskt sjuka modern med sitt kollegieblock vid köksbordet, som förtvivlat försöker skriva sig fri. Till kamraterna, de unga pojkarna med liv som liknade hans, de som vinddrivna befolkade området kring Värnhemstorget. Till mannen vars dödsannons han just läst, han som hade ett kylskåp fullt med choklad och starköl, han som skamlöst utnyttjade dem som ingenstans hade att gå.

Det är en ursinnig text, den förtröstan som ändå genomsyrade Och allt skall vara kärlek, är för det mesta långt borta. Istället skriver Lundberg ur det fängelse som fattigdomen och klasstillhörigheten och förnedringen innebär. Skakar gallren tills han är blodig utan att komma fri. Omtagningar, förtvivlan, omtagningar, förtvivlan – aldrig fri. Vännerna från den tiden är borta, själv har han fått stanna kvar som ett vittne. Och genom den egna historien växer bilden fram av en kall och grym stad, ett helt annat Malmö än den moderna kunskapsstad den idag utger sig för att vara. En stad som blundar för sina invånare. En stad där det inte finns någon solidaritet. När han i vuxen ålder talar med sina syskon ställer de frågan till varandra: Varför var det ingen som såg? Något svar får de inte, får vi inte.

Istället framträder livet som en rad undantagstillstånd, där mekanismerna liknar dem i ett misshandelsförhållande. Livet trängs ihop, referensramarna förflyttas, till slut bli galenskapen normalitet. Att försöka vara människa i detta utrymme är näst intill omöjligt. Uppväxten mitt i moderns psykiska sjukdom, den skärande fattigdomen, de sexuella övergreppen, missbruket, det rättslösa arbetet på yarden... det är samma mekanismer, upprepningar, omtagningar. För att kunna ta sig ur och vidare krävs ett samhälle som tillåter oss att misslyckas, gång på gång.

Att läsa Lundbergs böcker blir som en övning i solidaritet. För trots att det här är en fullkomligt fruktansvärd historia så skriver han fram allmängiltigheten i den. Låter personerna träda fram som de människor de är, inte som siffror , inte som snyfthistorier i kvällstidningarna, utan människor som är precis lika oss alla. Och jag tänker att vi har alla upplevt de där undantagstillstånden i vårt liv, i olika sammanhang och i olika grad. Men de går att känna igen. Och igenkänningen kan vara vägen. Vägen till att förstå att vi alla har samma okränkbara rätt till ett värdigt liv.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Så mycket böcker, så lite tid...

Agh. Min "Böcker-jag-vill-läsa-omedel-goddamn-bums"-hög har återigen börjat växa okontrollerat snabbt. Och än är det långt till sommar och semester. Får se om jag hinner med en eller två under mini-påsklovet nu, mitt i all matlagning, Spidermanbiolöftesinfriande till nioåring samt Deadliest Catch-tittande (eller "Death Crabs from Hell" som min fru kallar det. Det går på Discovery! Då är det inte slötittande på skit-tv! Ok!?).

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Inte riktigt tredje gången gillt - "Mortal Instruments - City of Glass"

Nu har det väl inte gått någon förbi att jag helt gått ner mig i Mortal Instruments-träsket? Nej, tänkte väl det.

Allt är mycket mindre retligt sedan jag gick över till att lyssna på böckerna på engelska, och nu har jag avslutat bok tre, City of Glass. Är jag nöjd? Jag säger som min gamla samhällskunskapslärare i högstadiet: ja och nej.

JA, för att det faktiskt börjar bli mörkt på riktigt i den här boken. Självklart är Valentine fortfarande en galet slem skurk, villig att offra (nästan) vad som helst för makt och ära. Men det riktigt otäcka är skuggjägarna själva. I tidigare böcker har deras intolerans mot mondäner och nedomvärldare (det vill säga alla som inte är som de) bara anats, men här slår den ut i full blom. Det blir tydligt att Klaven (sammanslutningen av skuggjägare som Valentine en gång gjorde uppror mot) är en tungrodd, konservativ och inskränkt institution, genomsyrad av självkärlek och främlingsfientlighet. Fint där, Cassandra Clare, för en nyansering av det klassiska ont/gott-temat. För vem ska man alliera sig med när valet står mellan Valentine (ondskan) och Klaven (inte direkt godheten)?

Boken börjar med att hela gänget (jag vet att jag inte presenterat hela gänget riktigt, men läser ni böckerna så vet ni vilka jag menar) hamnar i Idris, skuggjägarnas hemland. Clary vill söka upp en trollkarl som ska lösa hennes mamma ur förtrollningen, Klaven vill ta sig en närmare titt på Clary och Jace vill göra allt för att hålla Clary undan Klavens klor.

Och här kommer mitt NEJ (samt en någorlunda liten spoilervarning) För den där pojke-måste-skydda-flicka-ha-älskar biten är sååå gammal. Och värre blir det när Clary uppenbarligen måste beskyddas. Hon har nämligen helt oförklarligt regredierat tillbaka till sitt gamla fumliga mondän-jag. För vem annars tappar bort inte bara en utan två steleer (ett sketaviktigt verktyg som skuggjägarna använder till att göra magiska runor) inom loppet av ett par kapitel? Vem annars litar på första bästa person som dyker upp i ens väg i ett främmande land när man är på ett superviktigt uppdrag? Och vem annars avslöjar alla sina hemligaste hemligheter för dem? Ochsåvidareochsåvidare. Maximal irritation.

Men det tar sig. Clary skärper till sig. Det drar ihop sig till strid. Viktiga hemligheter avslöjas äntligen (hade en till person viskat något obegripligt till Jace på sin dödsbädd hade jag blivit tokig. Över huvud jobbar författaren mycket med greppet Obs! Obs! här vill jag att läsaren ska vara på sin vakt à la "det var något som skiftade förbi i hans ögon, men det gick för snabbt för att Clary skulle förtså vad" eller "Det kändes som att någonting inte var rätt, men det var över på ett ögonblick och sedan var allt som vanligt". Det skulle hon gärna få låta bli. Hur många onda aningar får man ha liksom, innan man faktiskt agerar? Som det är nu får hon huvudpersonerna att framså som mer än lovligt trögtänkta - ursäkta lång parentes). Stora saker händer. Slutet känns riktigt... Avslutat.

Men saken är den att serien ju inte är slut. Kommer spänningen hållas vid liv nu när vi vet allt vi vet (ja, jag kan ju inte skriva vad det är - då måste ni som ännu inte läst boken lyncha mig). Jag lär få se. Men kanske måste jag ändå ta en paus. Ta ett par djupa andetag och läsa något lite mer substantiellt? Ett lätt illamående börjar nämligen infinna sig efter denna hetskonsumtion av litterärt smågodis. Dags för rågbröd?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Evas påskägg: Jakthundar, göken och andra skatter

Ja, visst saknade vi henne igår, men den som väntar på något gott... Här kommer Evas påskläsning:

Om jag inte redan hade läst Jakthundarna av Jörn Lier Horst - då hade det varit den perfekta "påskekrim"-deckaren. Nu får jag nöja mig med att rekommendera den varmt. En sympatisk polis, hans nyfikna journalist till dotter, och slemma förbrytare. Så vann också Jakthundarna det nordiska deckarpriset förra året.

Nu satsar jag i stället på Gökens rop av Robert Galbraith, en pseudonym som döljer Harry Potters "mamma". Det lär vara en deckare i god engelsk stil - och det gillar jag. Ser mig redan sitta i vårsolen och mysa med den ganska tjocka deckaren (dock inte tegelsten, som Elisabeth Georges böcker).

Mellan varven tar jag Danny Wattins Herr Isakowitz skatt, en lättsamt skriven, självupplevd historia om att hitta en nergrävd skatt i Polen.

Och förstås - Torgny Lindgrens Klingsor. Gubben har en underbar humor, blandar högt och lågt hej vilt och boken i sig är färgsprakande som ett godisägg!

Eva Killberg

Killbergs Bokhandel Ängelholm

Bokhandlarna svarar: Hakar du på påskekrim-trenden?

Det började i Norge, så vitt vi förstår, trenden med att påsken ska ägnas åt rafflande och blodisande läsning. Nu verkar den ha slagit rot även hos oss, och vi frågade våra bokhandlare om de hänger på - eller kanske ägnar påsken åt helt annan litteratur. Tyvärr ett visst man(kvinno?)fall bland svaren, men kanske finns det annat som tar upp tid i veckan. Vad som skulle vara viktigare än läsning låter vi dock vara osagt.

Johan Zillén, Center Syd: Just nu är jag mitt i Iain M Banks Getingfabriken, en "klassiker" som gått mig helt förbi. Rejält skum bok. Våldsam, mörk och udda. Men ganska fascinerande i sin läskighet.
Sen ska jag börja på Sölve Dahlgrens Fem stjärnor för Färglösa. Ännu en rolig feelgood-roman för vuxna, om man ska tro marknadsföringen. Håller tummarna för att den är min smak. Mer Backman än Brunk-Holmqvist ifyouknowwhatImean ...

Susanna Mattsson, Jägersro: Jag kör tema krim/samhälle/grönska. Jag tar chansen att börja om på Tana Frenchs Broken Harbour (nu ute på svenska som Otrygg hamn). Började läsa den i en period när jag av någon anledning inte kom igenom en enda bok, oavsett kvaliteter. Hoppas på bättre fokus nu. Varvar med Kristian Lundbergs Det här är inte mitt land, som jag misstänker får läsas i portioner för att motverka inre explosion. Kanske påtar jag även i trädgården med Elin Unnes The secret gardener i näven.

De vann "Allt det där jag sa till dig var sant"

Vissa av oss som bloggar i Bokboxen tycker att Amanda Svensson borde ha vunnit alla priser som finns för Välkommen till den här världen. För att påminna oss och er om denna fantastiska bok handlade frågan i vår senaste tävling om i vilken bransch huvudpersonen Greta är verksam. Alla älskare av Amanda Svenssons författarskap kunde såklart rabbla svaret i sömnen. Wokbranschen!

 

Bland några av dessa sömnrabblares rätta svar drog vi sedan fem vinnare. Grattis, grattis, grattis säger vi till Ann-Charlotte i Vallda, Mattias i Malmö, Elin i Linghem, Krister i Ödåkra och Olivia i Skövde som får varsitt signerat exemplar av Amanda Svenssons senaste: Allt det där jag sa till dig var sant, med posten.

 

Ett extra tack till Olivia som förutom rätt svar hade vänligheten att maila oss en dikt. Dikter ger ingen fördel i lottningen, men de gör oss mycket uppspelta. Så uppspelta att vi med oss (hoppas det är okej, Olivia...):

 

Nu hoppas jag denna bok vinna,
för att få mina tankar att spinna.
Jag vill krypa ner i soffan och jäsa,
spendera en dag till att läsa!

 

Amanda Svensson gästbloggade hos oss förra veckan. Läs hennes inlägg här.

Nyfiken på... Kajsa Grytt

Rockbiografier är faktiskt en av de få genrer som gör sig bättre på film än som bok. För det mesta är böckerna alltför kalenderbitaraktiga, taffligt skrivna och självförhärligande för min smak. Ta till exempel ett band som Metallica. Orkar man höra dem gnälla i 400 sidor? Eh... nej. Blir deras gnällande underhållande i den filmade gruppterapin Some kind of monster? Absolut.

Men det finns undantag såklart. Patti Smiths Just kids är ju helt lysande. Please kill me, om punkens framväxt i New York, höll mig fastnaglad några sommardagar för... ja, låt oss helt enkelt säga många år sedan. Och Kajsa Grytts fina Boken om mig själv var en sådan fin, ärlig och naken berättelse att jag till och med måste använda orden ärlig och naken, som jag annars gärna väjer för (framför allt när de ska klistras på författare av kvinnokön). Den fick alldeles för lite uppmärksamhet när den kom, och att den inte omnämndes bland good reads i Vi Läsers rockbiografispecial härförleden är en gåta. Där hade den lätt platsat.

Så gissa om jag är nyfiken när Kajsa Grytt romandebuterar. Nio dagar, ni nätter landade i butiken i förra veckan.

Kajsa Grytts första roman utspelar sig i Stockholm och New York. Alex har sitt hem bland Stockholms kriminella. Hans syster Lina är nynykter narkoman och krigar varje dag mot heroinets helvete.
En kväll på krogen möter Alex Ulrika. Hon lever ett ensamt karriärliv i reklamvärlden och förutom hennes son är brodern Richard, bohem och rockmusiker, den som står henne närmast.
Under nio dygn dras Ulrika och Alex in i ett sexuellt kraftfält, ett sug mot något härligt ansvarslöst, ofrånkomligt och slutgiltigt. De två syskonparen rör sig symbiotiskt i en destruktiv bana som måste brytas. Har någon av dem kraften att handla, blicken att se?
Nio dagar, nio nätter är en berättelse om ensamhet och klass, och ett kittlande ödesdrama.

Handlingsmässigt kanske inget jag kastat mig över om författaren varit en annan (eller vem vet?). men jag tror på Kajsa. Jag tror att det här blir riktigt bra. Återkommer med rapport när jag slitit mig loss ur Mortal Instruments-träsket.

Här och här kan ni förresten se vad jag skrev om Boken om mig själv när den kom ut.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

"Vi har rätt att misslyckas, men ändå kräva vår väg tillbaka in i samhället" - Åååååååh Kristian!

Det är inte varje morgon man får tillbringa med en favoritförfattare. Desto gladare var jag på gårdagens författarfrukost med Kristian Lundberg, arrangerad av en bokhandlarvän.

Det är heller inte varje morgon man får höra någon prata om ett samhälle utan ideologisk förankring, där vi gått från att vara människor till funktioner, om språket avhumanisering, marknaden som gud och solidariteten som ett tjänstemannauppdrag.

Kristian Lundberg är så arg, och så klar i tanken. Kombinationen är fantastisk. Det är mina egna frustrerade frukostbordstankar, men färdigtänkta och formulerade av en bra mycket skarpare hjärna. Dessutom satta på pränt, så att de kan spela roll för fler än de närmast sörjande.

Har ni förresten fortfarande inte läst Yarden? Jamen så bara ta och gör det! Så alldeles makalöst bra. Att läsa den är som att bli vänd ut och in. Borde vara obligatorisk läsning inför myndighetsdagen.

Bland annat så här skrev jag om just nämnda när det begav sig: Genom den personliga erfarenheten visar Lundberg också, tydligare än något arbetsplatsreportage, att klassamhället är i högsta grad en realitet. Boken är liten till formatet, men växer sig så otroligt mycket större än sitt sidantal.

I nya boken Det här är inte mitt land, lämnar författaren fiktionen för det personligt hållna reportaget. Han säger att han vill kunna ställas till svars för det han skriver den här gången. Inte låta fiktionen fungera som ett filter. Behöver jag säga hur mycket jag ser fram emot att läsa? Nej, tänkte väl det.

Min nya dyrgrip. Och så lite shelfie på det i sann nutidsanda.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Dagens lika som bär

Organiserade om i pockethyllorna på jobbet idag. Och förvånades över att hitta samma bok på två olika ställen. Eller vänta lite... Allvarliga medelålders män - check, tungt förflutet - check, blicken mot framtiden - check, gråblåa färgskalan - check. Men vid en närmare titt heter den ena visst Patrik och den andra Robert.

Visst, man ska inte döma hunden efter håren och allt det där. Men vad är det egentligen med biografiomslagen och deras illtråkighet? Jag önskar mig lite mer fantasifullhet i allmänhet och i detta fall i synnerhet.

Ni omslagsmakare som råkar läsa detta, kan ni inte överraska mig nästa gång? Det måste inte vara fyrverkerier och konfetti. Bara lite mindre... gråblått.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Mortal instruments del 2 "City of Ashes"

OBS OBS OBS Spoilervarning!!! Den som inte läst första boken i Mortal Instruments-serien måste sluta läsa här!

Efter att ha upptäckt att Jace är hennes bror, och Valentine hennes pappa försöker Clary återgå till att leva ett "normalt" liv. Så gott det nu går när man har en rejäl crush på brorsan, ens mamma ligger i koma, och styvpappan visat sig vara en varulv. Hon försöker dejta bästa vännen Simon, och håller sig undan skuggjägarvärlden. Men så hamnar Jace i trubbel, misstänkt för att vara Valentines spion. Självklart måste Clary komma till hans undsättning. Dessutom är Valentine på fri fot. Bägaren är fortfarande i hans ägo och nu är han ute efter de dödligas svärd som kommer att ge honom fruktansvärda krafter.

Hahahaha, ni hör ju, det är fullt ös i uppföljaren till Stad av skuggor. Och sammanfattningen av handlingen ger vid handen att det är precis så där fantastiskt maxat som vilken riktigt god Sookie-historia som helst. Jag är mycket nöjd.

Dessutom slipper Clary den roll av ovetande tönt som hon tvingades axla i en så stor del av bok ett. Även om ettans uppväxttema är klassiskt – Clary startar som en lite egen och klumpig ful ankunge, upptäcker med tiden sina krafter, och sin skönhet (ja, det är tjatigt, men det är klart att hon är strålande vacker på sitt eget sätt) – så är det befriande med en hjältinna som bättre kan ta vara på sig själv. Stad av aska är dessutom mer av en actionhistoria med mindre döda passager än första boken. Det är historien onekligen betjänt av.

Visst har Cassandra Clare fortfarande ett långrandigt drag och hon låter tidvis sina karaktärer vara mer än lovligt trögfattade. Till exempel måste ju alla läsare vid det här laget att fattat något som Jace och Clary vägrar förstå (nej, jag säger inte vad, läs boken och ni kommer också att fatta). Men det gör liksom inget. Det här är lustläsning, och den kan man med lätthet förlåta ett och annat skönhetsfel.

Jag har också gått över till att lyssna på engelska, ett klart lyft. Bok tre ligger redan och väntar i telefonen.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Missa inte chansen att vinna en signerad bok!

Och vi pratar inte vilken bok som helst utan Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant! Nu kan en av dem kan bli ditt.

För att ha chansen att vinna ska du svara på frågan nedan och skicka svaret, samt namn och adress till killbergs.bokhandel@gmail.com senast idag. Bland de rätta svaren drar vi fem vinnare som får boken i brevlådan.

Lycka till!

I vilken bransch arbetar Greta i Amanda Svenssons roman "Välkommen till den här världen"?

1. Städbranschen
X. Wokbranschen
2.  Butiksbranschen


Amanda Svensson gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes inlägg här.
Läs en intervju med Amanda Svensson i Sydsvenskan här.

Om Allt det där jag sa till dig var sant:  
Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.

Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.

Allt det där jag sa till dig var sant är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar. Om en ung kvinna och hennes kamp för en egen identitet, om hur lätt det är att tappa sig själv och låta andra göra en ont.

Amanda Svensson har skrivit den uppmärksammade Hey Dolly (2008) och Augustprisnominerade Välkommen till den här världen: (2011). Med Allt det där jag sa till dig var sant av­slutar hon nu sin trilogi om tre unga kvinnor och deras trotsiga förhållningssätt till omvärlden och den egna identiteten.

Sockersött / Nattsvart

 
I Vaclav & Lena, Haley Tanners debutroman, får vi höra berättelsen om Vaclav. Och Lena.
Så ingen överraskning där riktigt.

De är bägge i lågstadieåldern.
Barn till ryska invandrare och bor i Brooklyn, New York, U S of goddamn A.
Vaclav drömmer om att bli trollkarl. Övar varje dag, ser en piratkopierad David Copperfield-DVD om och om igen. Lena, som kanske inte är lika intresserad av en karriär inom magiområdet, är hans bästa vän och övar med honom. Den perfekta assistenten, tycker Vaclav.
Vad Vaclav inte vet är att Lenas liv är långt ifrån lika okomplicerat som hans.
En dag dyker hon inte upp i skolan som vanligt…

Vänskap/kärlekshistorien om Vaclav och Lena är oerhört söt. Man sitter och hååhar och småler hela tiden. Men berättelsen tar mörka vändningar. Skildringen av Lenas uppväxt är både rörande och tårframkallande.
Riktigt hjärtskärande för en blödig småbarnsförälder som jag.
Fast jag tror även att boken skulle fungera utmärkt för yngre läsare. 14-24-typen sådär. Ni som gillade Jellicoe Road eller John Greens böcker skulle nog gå igång på den här.

Själv tycker jag att romanen som helhet är lite ofärdig. Tanner har ett fint språk, men historien saknar tyngd. Tredje akten särskilt känns lite forcerad och för kvick att komma till avslut.
Synd.
Det är en bra roman, men det kunde ha blivit en riktigt bra.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Alfabetets användning anar aporna aldrig

Har alltid varit svag för allitterationer, och när jag hittade den här klassikern i en kompis bokhylla kom jag på varför. Har inte sett den sedan barndomen, och den är ju helt genialisk! Ni får ursäkta bildkvaliteten. Det var sent. Och dunkelt. Boken är dock en ljusspridare av rang, full av apor, bärsärkar, cyniska cigarrhandlare, via jonglerande jesuiter och allt som tänkas kan fram till åbäken, ärliga änkor och överdåd.


Jag tänker gå så långt som att att hävda att det här är den enda ABC-bok du någonsin kommer att behöva (barn som vuxen). Och  – jubel och fröjd – den finns i nytryck sedan förra året!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Ooooooiiiiiiiihhhhhhh! Idag träffar ni Yohio hos oss (nästan)

Att Yohio är en bokälskare av rang känner vi till. Och trots sin späda ålder har han faktiskt skrivit en bok själv också. Drömmen som blev sann heter den, och handlar om – Yohio! Ni hittar den i vår Center Syd-butik till specialpris under dagen. Till er som läst de elakartade ryktena om autografvägran i kvällspressen har vi det lugnande beskedet att Yohio lovat att signera boken efter uppträdandet.

Just det... för er som även är intresserade av musiken och inte bara av läsning och signaturer: Klockan 14:00 står han på scen.

Bland änglar och demoner

Jag har känt mig lite vilse i min urban fantasy sedan Charlaine Harris avslutade serien om Sookie Stackhouse. Inte för att serien visade några större kvaliteter efter bok, låt säga... fem. Men jag kunde ändå lita på att någon gång om året dök en ny Sookie-bok upp, som jag kunde sluka som en påse chokladfudge. Hetsigt, och med en fadd eftersmak av att kanske ha kastat bort lästid som kunde ha ägnats åt stor litteratur. Dock inte utan att vara fullt nöjd medan läsning pågick.

Lite oengagerat har jag provat Becca Fitzpatricks Fallen ängel (inget för mig), Kami Garcias och Margaret Stohls Beautiful creatures (ni vet vad jag tyckte om den) och nämnda Charlaine Harris andra serie (av flera) om Harper Connelly (ni vet hon som blev träffad av blixten som femtonåring och sedan har kontakt med de döda). Och Charlaine levererade visserligen, men gav inte akut mersmak.

Så fick jag tipset om Mortal Instruments-serien. Jag borde kanske ha fattat själv. Den säljer ju inte direkt dåligt. Men efter Beautiful Creatures-besvikelsen, har jag varit lite osäker på min fingertoppskänsla. Dessutom är genren fortfarande lite av främmande mark. Det som kan bli helt fantastiskt kan lika gärna bli – rätt löjligt.

Och första boken i serien, på svensk ljudbok heter den Stad av skuggor, har lite av båda. Det handlar om Clary, en till synes helt vanlig tonårstjej som av en slump snubblar in i en värld av varulvar, vampyrer, halvänglar och demoner. Framför allt snubblar hon över Jace, en skitsnygg skuggjägare vars livsuppgift det är att skydda världen från demonerna. Det visar sig att Clary nog ändå hör hemma i hans värld. Bra mycket mer än vad hon någonsin kunde ana. För strax efter deras möte vänds hela hennes värld upp och ned.

Clary dras in i en kamp, där upprorsmakaren Valentine (en makthungrig skuggjägare som alla trodde var död) jagar efter de dödligas bägare. Ett kraftföremål som kan förvandla människor till skuggjägare. Bägaren är försvunnen sedan länge, och det gäller för Clary och hennes vänner att hitta den först. Mer vill jag faktiskt inte avslöja om handlingen här, men boken innehåller såklart den vanliga mixen av hemligheter ur det förflutna,  kamp mellan ont och gott, vänskap som sätts på prov, och omöjlig, trååånande kärlek.

Cassandra Clare fått till det där trånet på ett sätt som Beautiful creatures-författarna bara kan drömma om. Helt i linje med Edwards marmorbringa. Dessutom har hon spunnit ihop en grundstory som helt säkert kan hålla ett par böcker till. Men boken innehåller också alldeles för många utvikningar och transportsträckor. Och det grepp som författaren använder, att låta dialogen förklara stora delar av handlingen och bakgrundshistorien funkar helt enkelt inte. Jag blir bara skitirriterad på att Clary fattar så trögt och att karaktärerna tar sig tid att snacka en massa strunt i uppenbarligen livsfarliga situationer.

Så var det det där med uppläsaren... måste hon låta förvånad för varje nytt ord hon läser? Nej, det gör inte att det blir spännande. Det gör att man blir galen!

Ändå, jag lyssnar på varje ledig stund. Hur ska det gå, hur ska det gå, hur ska det gå! Så ja, Mortal instruments kan nog bli min nya guilty pleasure. Jag är inte helt övertygad om seriens kvaliteter. Men jag är onekligen fast. Har redan börjat lyssna på bok två.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tävla med oss – Vinn Amanda Svenssons nya roman!

Jodå, visst väntar fem sprillans nysignerade exemplar av Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant på nya ägare! Var med och tävla och ett av dem kan bli ditt.

För att ha chansen att vinna ska du svara på frågan nedan och skicka svaret, samt namn och adress till killbergs.bokhandel@gmail.com senast tisdagen den 8 april. Bland de rätta svaren drar vi fem vinnare som får boken i brevlådan.

Lycka till!

I vilken bransch arbetar Greta i Amanda Svenssons roman "Välkommen till den här världen"?

1. Städbranschen
X. Wokbranschen
2.  Butiksbranschen


Amanda Svensson gästbloggade hos oss i måndags. Läs hennes inlägg här.

Om Allt det där jag sa till dig var sant:  
Hon anländer till skrivarskolan, någonstans på den skånska landsbygden, med en ambition att lära sig hur kärleken smakar.

Det ser ut att lyckas när hon möter en annan elev på skolan som envetet kallar henne för Lilja Brik. Tillsammans, menar han, ska de resa kors och tvärs över kontinenter, genom tid och rum, som Majakovskij och Brik. Deras kärlek ska vara större än allt. I själva verket blir deras relation trevande, konstig och destruktiv. Men in på arenan kliver då den smaragdögda Anne Bonny, vildhjärta, tjyvfitta, piratdrottning och skolans mest säregna figur.

Allt det där jag sa till dig var sant är en berättelse om berättelser, om hur de söndrar och helar. Om en ung kvinna och hennes kamp för en egen identitet, om hur lätt det är att tappa sig själv och låta andra göra en ont.

Amanda Svensson har skrivit den uppmärksammade Hey Dolly (2008) och Augustprisnominerade Välkommen till den här världen: (2011). Med Allt det där jag sa till dig var sant av­slutar hon nu sin trilogi om tre unga kvinnor och deras trotsiga förhållningssätt till omvärlden och den egna identiteten.

Årets sommarplågor?

En av de återkommande, och roligaste, vårtraditionerna:
Att sätta sig med Svensk Bokhandels ”Sommarens böcker”-utgåva och bocka av vilka titlar man vill läsa nuuuuu!!!
Det kommer självklart att tillkomma fler, men här är de sex titlar som hoppade upp från sidorna, örfilade mig vänligt och skrek ”LÄÄÄÄÄÄSSSS MEEEEEEEJJJJ!!!”.
Och vem är jag att bråka.

Annika Lantz tidigare försök med bokutgivning har, ärligt talat, inte varit något vidare (9½ månad, Pest eller Kolera). Men hon är tveklöst en av Sveriges främsta humorister och jag älskar hennes radioprogram. Kan romandebuten Det Elfte Budet vara så rolig som jag hoppas på?

Technothrillerkungen Lars Wilderäng ger sig in en av mina favoritgenrer, dystopin. Ett hot mot allt mänskligt liv? Ett Sverige efter katastrofen? I’m there dude!

Roslund & Hellström är bland mina absoluta favoriter i den svenska kriminalfloran (även om jag var besviken på det senaste Ewert Grens-äventyret Två soldater …). Så hur ska det gå nu när Anders Roslund, tillfälligt, lämnar boet och skriver en spänningsroman tillsammans med manusförfattaren och bankrånarbrorsan Stefan Thunberg? Jag är väldigt nyfiken.

Författaren bakom ungdomssuccén Innebandypiraterna ger ut sin första roman för vuxna.
I Fem stjärnor för Färglösa skall det bjudas på skarp satir och gapskratt i en påhittad skånsk småkommun med galna kommunalråd, före detta strippor och svensk-amerikanska konsulter. Låter som en underhållande historia. Frågan är om resultatet kommer landa i Fredrik Backman-fåran eller i Karin Brunk-Holmquist-country? Jag vet vad jag hoppas på …

Marisha Pessls Nattfilm har jämförts med Gillan Flynns fantastiska dramathriller Gone girl. Är den ens hälften så bra kommer den att vara en av årets stora läsupplevelser. Håller tummarna.

En man av stil och smak är Anders Fagers tredje skräckroman (om vi nu inte räknar den första utgåvan av Svenska kulter alls, men/och räknar den suveräna novellsamlingen Samlade svenska kulter som en roman -vilket det är – vilket vi gör) om mörka krafter och dunkla makter mitt ibland oss. Jag hoppas på mer av allt.

Förlagsvänner. Gimme gimme gimme!!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd