Med de senast årens feelgoodlitteratursdominas på topplistorna var det kanske inte oväntat att en motreaktion till alla Hundråringar, Ovar, Delhiresenärer och Pensionärsligor skulle komma.
Cia Sigesgårds Inga kelgrisar, inga styvbarn är ett utmärkt exempel på detta.
Ett stycke feelbad vardagsskräck som varken lockar till igenkännande nickar eller mysiga leenden (om den här boken har den effekten på Dig så behöver du tveklöst professionell psykiatrisk hjälp).
”Ett typiskt hyreshus. En trappuppgång med fyra lägenheter. Här bor den lätt autistiska Anna, den lille pojken Kasper, som stundom söker tillflykt hos henne och den äldre kvinnan Astrid, vars 40-årige son fortfarande bor hemma.
På utsidan liknar det gula tegelstenshuset en folkhemsidyll, men innanför väggarna lurar mörk ondska och fasansfulla intentioner. Vem är det som i skydd av mörkret iakttar Anna genom fönstret om kvällarna?”
Det här är 387 sidor hemskheter. Missbruk, barnmisshandel, våldtäkter, galenskap, hat och död.
Och råttor. Många råttor.
Jag drömde om råttor i natt.
Inget för den kräsmagade med andra ord.
Men om du, som jag, älskar John Ajvide Lindqvist (minus zombies och vampyrer) eller inte ryggar tillbaka för mörkret i, till exempel, Eriksson & Axlander-Sundquists Kråkflickan så är detta boken för dig.
Samtidigt så finns här en gripande historia om vänskap, kärlek, förlust och sorg. En riktig fin och rörande sådan. Fast det spelar ingen roll.
Min mamma skulle ändå aldrig våga läsa den här boken.
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd
Precis min åsikt om boken också! Den var bitvis så äcklig så att jag var tvungen att lägga bort den en stund. Lukten satt kvar i min näsa efter att boken var slut.
SvaraRaderaDet enda jag inte gillade var epilogen. Hoppa bara över den när ni läser. Tillförde inget, och gjorde mig bara sur.