"Det här är inte mitt land"

Det är verkligen inte första gången Kristian Lundberg skriver en politisk bok, men i Det här är inte mitt land vill han kasta av sig fiktionens skyddskläder. Boken är en serie reportage, och Lundberg vill ta ansvar för det han skriver. Belägga fakta. Göra verkligt.

Han ser sig om i ett samhälle som svikit sina medborgare. Ett samhälle som bygger på en föreställning om solidaritet och jämlikhet, men där praktiken är den motsatta. Hur mycket du får beror på hur mycket du har. Har du ingenting, får du heller ingenting. Ingen arbetsrätt. Ingen grundtrygghet. Ingen mat på bordet. Kanske får du inte ens stanna i landet.

Glasklar och rasande pekar han på orättvisor, men också rakt på de svaga punkterna hos oss som står intill och ingenting gör. Gång på gång återkommer han till frågan "ska jag ta hand om min broder?" Svaret för de flesta av oss blir ju ändå ett spontant ja. Men för de allra flesta, endast ett ja i teorin.
Jag tänker, när det blir för svårt. När det blir för obekvämt. När förändringsarbetet känns övermäktigt. Då vill vi inte längre lyssna. Orkar inte. Det är så förfärligt sorgligt.

Jag vet inte om boken fått de reaktioner författaren önskade. Jag vet heller inte om reportaget har större förändringspotential än fiktionen. Ofta tror jag inte det. Fiktionen äger en allmänmänsklig dimension som kan nå bortom reportagets fakta. Det är också när gränsen mellan reportage och fiktion suddas ut som det verkligen bränner till i boken.

Men läs den (eller lyssna på den)! Det som står här är mycket viktigt. Kristian Lundberg har ett sätt att nå rakt in i hjärtat som jag upplevt med få andra författare. Så även här. Önskar bara att han också nådde in hos dem med större makt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro