Hur kan man beskriva de mörka kapitlen i mänsklighetens historia? Det finns böcker där allt är uttalat, där det frossas i obeskrivliga grymheter, desperation och känslostormar som skulle de fysiskt gnuggas in under skinnet. Gott så, men när man istället snubblar över en sådan lysande show, dont tell-roman som Julie Otsukas När kejsaren var gudomlig bleknar de där ordrika beskrivningarna jämförelse. Boken är kort, bara 167 sidor och Otsuka arbetar med små medel. Men varje mening döljer ett stup. Det är återhållsamheten, det som inte sägs och jag själv får fylla i, som skapar spänningen i den här historien.
Boken handlar om vad som hände när USA:s japanska befolkning i samband med Pearl Harbour över en natt förvandlades till fienden. Människor hämtades i sina hem, fördes bort av säkerhetspolisen för att förhöras och fängslas. Detta händer även familjen i Otsukas bok. Fadern fördes bort mitt i natten flera månader tidigare. Nu läser modern ett anslag utanför postkontoret, går hem för att packa. Släpper ut papegojan, ger bort hönsen, slår ihjäl hunden, gräver ner värdesakerna. Redan här, i bokens inledning, penetrerar den till synes lakoniska texten så hårt att jag är tvungen att lägga ifrån mig boken och andas. Gång på gång.
Resterna av familjen - modern, en äldre dotter, en yngre son, reser till ett interneringsläger i Utah. Tre år blir livet stekande ökensol, apati, minnen. Verklighetens konturer förskjuts. Ingen vet om eller när de får komma hem. De fantiserar om fadern, om vildhästar, om ingenting. De köar till kantinen, köar till toaletterna, köar för att få tvätta. Städar ökensanden ur baracken. Skriver brev som inte besvaras. Sett i backspegeln blir USA:s agerande under den här perioden det fullständigt obegripligt. Vad har de egentligen gjort?
Boken berättarperspektiv skiftar i tur och ordning mellan modern, systern, brodern, fadern. Strax före slutet dyker det där vi:et upp som känns igen från Otsukas andra roman Vi kom över havet (läs vad jag tyckte om den här). När kejsaren var gudomlig är annars en mer traditionellt berättad historia. Inte desto mindre är den briljant.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Roligt att höra att du gillade den! Jag håller just nu på med Vi kom över havet, och är hittills väldigt förtjust!
SvaraRaderaJa visst är den braaa!!! Ett sånt fint berättartekniskt grepp också med det där vi:et, som man tror ska skapa någon slags distans till händelserna. Istället för det dem att växa och hela texten känns nästan som en besvärjelse. "Kejsaren" är ju som jag skrev mer traditionellt berättad, men den har det där koncisa, sugande språket som naglar fast en i berättelsen.
Radera