Roald Dahl utan censur – "Oceanen vid vägens slut"

Jag lär mig några saker när jag läser Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut.

• Det är inte bra att få allt man önskar sig
• Att veta allt är överreklamerat
• En katt kan vara en stor tröst

Men innan jag får reda på något av det där (förutom kanske det sista) försöker författaren å det grövsta avskräcka mig genom att låta huvudpersonen sitta ensam på sitt födelsedagskalas (han fyller sju) och låta hans kattunge bli ihjälkörd. Det är ju fasansfullt! Fortfarande tycker jag inte att någon av de grymheter som försiggår längre fram i boken (jo, en som har med hans pappa att göra) matchar denna vardags-horror. Jag vill sluta läsa i protest (ni vet vad jag tycker om djur som far illa. Jag tycker ungefär lika illa om den totala ensamhet som representeras av kalas där inga gäster dyker upp – tur att han får Narniaböckerna och kan dra sig undan med dem), men jag gör det inte. Och det ska inte ni heller göra.


För det som kommer sedan är en saga för vuxna (och för barn med is i magen, och kanske inte alltför små) som tar mig med till den där platsen man så ofta befann sig på som liten. Den där uppslukande jag-släpper-inte-boken-ens-för-att-äta-middag-platsen. Det är den plats som vår huvudperson befinner sig på, det är genom böckerna han upplever och tolkar hela sin värld. Igenkänningsfaktorn är skyhög.

Det börjar med att huvudpersonen som vuxen man kommer tillbaka till platsen där han växte upp. Han slår sig ner bredvid ankdammen som hans bästa vän, flickan Lettie, en gång i tiden kallade sin ocean. Och han börjar minnas. Han minns den ensamma pojken som får en vän som ser ut att vara elva år, men i själva verket är uråldrig. Hon öppnar en värld som tar honom långt bortom vardagen, men något går väldigt fel. Något ont, eller kanske snarare, något likgiltigt, smyger in. Bakom det vardagliga lurar skräcken. Och den onda, bråda döden.

Att läsa Oceanen vid vägens slut är lite grann som att läsa en helt ocensurerad Roald Dahl. Det är stundtals djupt obehagligt. Och helt fantastiskt. Jag tänker klassisk brittisk barnbokstradition. Jag tänker indisk filosofi. Någon annan skulle säkert tänka kvantfysik. Det här är en bok som kan läsas på många sätt. Av många. En otäckt verklig saga.

Johan är kär i Neil Gaiman. Jag förstår honom. 

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro