Konsten att skapa en tjej / How to build a girl

"(…) Precis som Johanna kom jag från en stor familj, växte upp i fattigkvarteren i Wolverhampton och började min karriär som musikjournalist i tonåren. Men Johanna är inte jag. Hennes familj, kollegor, de människor hon möter och hennes upplevelser är inte min familj, mina kollegor, de människor jag möt eller mina upplevelser. Det här är en roman och allt är fiktion. "

Så skriver Caitlin Moran i förordet till sin debutroman.
Det hjälper föga.
Ty för oss som följt Caitlin genom åren är det sjävklart bara henne vi ser framför oss när vi läser om Johannas/Dollys äventyr på väg in vuxenvärlden.

"Året är 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde - snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjälte och femme fatale på heltid! Hon ska rädda sin fattiga bohemiska familj genom att bli författare - som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë - men utan det där med att behöva dö ung.
Vid 16 års ålder röker hon cigaretter, dricker sig full och jobbar för en musiktidning. Hon skriver pornografiska brev till rockstjärnor, har alla sorters sex med alla sorters män och sågar band i recensioner på högst 600 ord.
Men vad händer när Johanna inser att Dolly saknar något alldeles avgörande? Tänk om en låda full med skivor, en vägg full med posters och ett huvud fullt av pocketböcker faktiskt inte räcker för att skapa en tjej?"

Jag erkänner att jag är partisk/störtkär/lättimponerad när det gäller fröken Moran.
Och hade den här boken skrivits av någon, för mig, okänd brittisk humorist-feminist-pornograf-kåsör-författare hade jag kanske inte blivit särskilt ivägblåst.
Just att det är "min" Caitlin jag ser framför mig under läsningen förhöjer definitivt upplevelsen.

Det är en kul uppväxtskildring med mycket sex. (Mycket sex. Mycket mycket sex. Och inga Femtio nyans-tjafs heller. Det är obekväma, knasroliga, förstagångsmisslyckade och smärtsamma äventyr som unga Johanna/Dolly utsätter sig, och oss läsare, för.)
Mycket humor.
Massor av populärkulturella referenser.
Tonvis med band som jag också lyssnade på under nittiotalets början. Vissa som jag fortfarande lyssnar på dagligen i stort sett (hennes recensent-kollega som i boken kallar underbara The Wonder Stuff för "… music for mouth breathers" vill jag slå på käften. Hon hoppar i säng med honom…).

Men det är inte bara sex, pop och kröka.
Boken är även en riktigt rörande skildring av att växa upp i en familj som lever på nästintill existensminimum. Med en semi-alkoholiserad och sjukpenisionerad pappa som inte vill ge upp sina rockstjärnedrömmar.
Att inte få äta sig mätt som barn. Att få se indrivarna komma och bära iväg med familjens tv.
Det är lite Mig äger ingen-vibbar bitvis.

Trots allt detta bra-iga är jag ändå lite besviken på boken.
Mest för att den är för kort dock.
Boken tar liksom slut ungefär när den verkligen börjar komma igång.
Men Caitlin har utlovat hela två uppföljare, så det blir nog dunder som helhet det här!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bok nummer tre kanske kommer att handla om den där gången när Johanna/Dolly var
en framgångsrik författare och fick åka till Göteborg och krama en lång bokhandlare på Bokmässan.

Then we take Berlin...

Tillbaka på jobbet är det bara att börja planera sensommarens minisemester till Berlin. Ser dock att den här publikationen inte kommer ut förrän i september. Retligt. Får väl ta och skriva min egen Berlinguide. Alternativt använda någon av dem som finns till buds. Det är trots allt en del, till exempel min favorit Berlin stadsdel för stadsdel : En hel guide till en delad stad av Per Ek och Valle Wigers. Rekommenderas.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Människor är obehagliga

Detta är en text om del två i Veronica Roths Divergent-serie. Spoilervarning utfärdas!

De tappra, De ärliga, De osjälviska, De fridfulla, De lärda... För länge sedan delades staden där Tris lever in i falanger. För att upprätthålla ordningen. För att människor skulle kunna uppfylla sin sanna potential. De osjälviska sattes vid makten, eftersom de ansågs bäst lämpade att leda. Och under en lång period levde befolkningen i fred.

Men så började De lärda hetsa mot De osjälviska, hungra efter makt och efter de hemligheter som bara De osjälviska kände till. Det är där Insurgent börjar, precis efter De lärdas attack. Tris har fått se båda sina föräldrar dö och hon har själv tvingats döda en av sina närmsta vänner. Men hon har också lyckats stoppa De lärda. Frågan är bara för hur länge. Falangerna tvingas välja sida. Och rusta för krig.

I skuggan av kriget både prövas och sviks lojaliteter. Tris plågas av starka skuldkänslor och relationen till Tobias blir lidande. Falangsystemets baksidor blir allt tydligare. De tappras dumdristighet och brist på empati, De ärligas själviskhet, De osjälviskas brist på självbevarelsedrift, De fridfullas rädsla för konflikter och De lärdas grymhet och hänsynslöshet...

Tris och Tobias är båda divergenta och uppfattar systemet allt mer som en låsning. De får kontakt med de falanglösa, den förtryckta grupp som lever utanför samhället. Även där sjuder revolutionslusten. Är ett liv utan falanger en lösning? Eller innebär den bara ytterligare en konflikt? Kanske kan en enda människas offer lösa den hopplösa situationen? Tris är villig att försöka...

Bok två i Divergent-serien är allvarligare i tonen, och fördjupar konflikterna från den första delen. Letar man efter ljus och hopp och verklighetsflykt är Insurgent kanske inte boken man ska läsa. För precis som i verkliga livet sprider bokens människor bara kaos och förödelse. Jag, som vanligtvis hyser en ganska kärleksfull inställning till människosläktet, skulle ljuga om jag sade att jag inte förtvivlar av nyhetsrapporteringen just nu. Människor är obehagliga. Verkliga som fiktiva.

Men likväl är det här en engagerande historia om politik, vänskap och kärlek. Och de beroendeframkallande kvaliteterna från ettan är intakta. Jag blir mer och mer förtjust i Tris, kanske framför allt för att hon inte är allt igenom god och duktig, utan uppvisar en hel del befriande osympatiska drag. Kan till och med förlåta de för genren obligatoriska irriterande kärleksproblemen som såklart dyker upp. Och när slutet kommer, ja då kastar man sig direkt över bok tre.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fanatsilöst (lika som bär – igen!)

Ok... Jag lovade ju alldeles nyligen inget mera klagande. Men sedan slängde jag en snabb blick bland biografierna. Och, ja. De ser fortfarande exakt likadana ut. Nej vänta, Dylan-boken har ju röd text. Och ena Jagger-boken svart.

Variation efterlyses. Igen.

Här, här, här och här hittar ni fler lika som bär.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarens semesterrapport #2

Jag låg vaken till sent i natt och läste ut Nesbøs nya Sonen.
Han är en jäkel på spänning Norrbaggen...
En fartfylld och mångbottnad intrig. Absolut i klass med de bästa Hole-böckerna!

Bokboxens Greklandskorrespondent
Johan Zillén
(Akademibokhandeln Center Syd)

Bokhandlarens semesterrapport #1

Två böcker utlästa på Kos hittills.
Caitlin Morans debutroman kommer det en lång recension på inom kort.
Rickard Elmqvists Bergtagen var en underhållande bergsklättrardagbok (som skulle behövt mer redigering). Kort, kul bagatell.

Johan Zillén
Kos (Akademibokhandeln Center Syd)

Kulturgryning!

Athena räddar kultursommaren.

Nu är det slut på gnäll i den här boxen. På ett tag i alla fall. Efter skräckupplevelsen i form av icke-läsande flygplanszombies i början av sommaren har jag varit lite oroad över den litterära offentligheten. Men nu, kära vänner, är jag glad igen.

Skäl ett: "Sommar" i P1. Och med det menar jag Athena Farrokhzads fantastiska sommarprogram! När hon inleder med att citera Brecht ("Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet.") ryser jag. Och det fortsätter jag att göra. Hon väljer att prata politik och poesi i en och en halv timma. Och som hon gör det! Kompromisslöst, allvarligt, förföriskt. Lyssna här alla som missade. Och läs för all del hennes debut Vitsvit som Augustnominerades förra året. Såhär tyckte jag om den (och ja, jag läste om den, och ja, den fortsatte att växa).

Skäl två: Strandkultur. Dagen efter Farrokhzads sommarprat tillbringades vid Dagstorpssjön. Fler än jag hade fått idén att ta sig dit och vanligtvis brukar jag önska mina medbadare all världens väg, men när de diskuterar Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant, då lyssnar jag! Så väldigt trevligt att få ligga och låtsasläsa medan man egentligen tjuvlyssnar på någons bokprat. Mer sådant.
Såhär tyckte jag om förresten om Amanda Svenssons bok.

Sommaren artar sig.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Helt klart "Hungerspelen"-klass

Vi befinner oss i något slags dystopiskt framtida Chicago. Krig har för länge sedan slagit sönder såväl demokrati som samhälle. För att upprätthålla ordningen har invånarna delats in i fem falanger baserade på egenskaper: De osjälviska, De ärliga, De fridfulla, De tappra och De lärda. Det år stadens ungdomar fyller 16 genomgår de ett lämplighetstest. Därefter väljer de falang. Beatrice Pryor har vuxit upp bland De osjälviska, men har aldrig lyckats leva upp till deras krav på total självförnekelse. Hon längtar efter frihet, så när det blir dags att välja falang söker hon sig istället till ett vilt och gränslöst liv hos De tappa. Men falangens initiationsriter visar sig vara både grymma och livsfarliga. Klarar man dem inte väntar ett liv som falanglös, något som Tris (som hon väljer att kalla sig när hon lämnar De osjälviska), fått lära sig är ett öde värre än döden. Konkurrensen med de andra noviserna är stenhård, Tris får kämpa för att visa sig värdig sin plats, och det är svårt att veta vem som är vän eller fiende. Samtidigt måste hon hemlighålla sina testresultat. Att vara divergent, det vill säga att visa lämplighet för flera olika falanger, är nämligen förenat med livsfara.

Veronica Roths Divergent-serie har länge varit en storsäljare den Unga Vuxna-skiktet, men det tog mig ett bra tag att komma till skott och läsa den. Jag tror att jag måste ompröva min litterära självbild. Ofta verkar jag fortfarande leva i illusionen om att jag är en sådan som bara läser Kafka (jag har för övrigt aldrig varit en sådan som bara läser Kafka, så fråga mig inte var jag har fått det ifrån). Men jag behöver ju bara slå en snabb blick bland mina texter i den här bloggen för att inse att jag har fel. Ska tänka på det nästa gång jag står och vrider på en ungdomsdystopi och funderar på att läsa.

För boken visar sig såklart passa som handen i den berömda handsken, denna min urban fantasy-präglade sommar. Den är oerhört lättläst, men utan att för den skull göra avkall på vare sig språk (helt ok, och helt utan Mortal Instruments longörer) eller mer djuplodande ambitioner (grupptillhörighet/avvikelse/klass, identitetsproblematik, auktoritetstilltro/individens frihet, kärlek/uppoffring, mod/feghet...). För den som saknar Hungerspelen är Divergent ett givet val. Eftersom boken dessutom är hyfsat beroendeframkallande är det också glädjande att det finns ytterligare två delar (plus en spin-off).

Uppläsningen då? Den står Anna Maria Käll för. Och hon är stabil. Om ni inte gjort det så lyssna genast på hennes inläsning av Mississippi av Hillary Jordan. Den har såklart ingenting med Divergent att göra, men det är en så illans bra bok att alla måste läsa. Mer om den här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Pocketsommar

Nu har väl de flesta av er antingen gått på semester, eller i alla fall planerat den klart?
Men, vad säger du?
Du har glömt att inhandla strandläsningen?
Inga problem! Här har du mina bästa sommarpockettips!

På Romansidan:

 

Fredrik Backman – Min Mormor hälsar och säger förlåt. Min recension här.
RJ Palacio – Undret. Mer om den här.
Khaled Hosseini - Och bergen svarade. Tårdrypande text här.
Moshin Hamid – Så blir du snuskigt rik i snabbväxande Asien. Klicka här.

Och på spänningsfronten mycket nytt:

Alex Marwood – Onda flickor. Så här tyckte jag om den.
Thomas Engström – Väster om friheten. Så här skrev jag i våras.
Joakim Zander – Simmaren. En höjdare till actionthriller.
Jo Nesbo – Polis. Finalen för Harry Hole?

För dig som föredrar att läsa på engelska:

John Green – The Fault in our Stars. Hyllades av mig här.
Neil Gaiman – The Ocean at the End of the Lane. Min favorit I år. Läs mer här.
Stephen King – Doctor Sleep. The Shining, 40 år senare. Recension här.
Alexander Söderberg – The Andalucian Friend. Stieg Larsson-klass tyckte jag här!

Räcker det?
Behöver du fler tips?
Kolla in våra FB-sidor, Akademibokhandeln Center Syd och Killbergs Bokhandel.
Dina livbojar i bokfloden.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

En geting gör ingen sommar

 

”Iain Banks debutroman är den våldsamma, groteska och svart komiska berättelsen om den psykopatiske tonåringen och flerfaldige mördaren Frank som bor tillsammans med sin pappa på en ö utanför Skottlands kust. Där ägnar han sig åt makabra, rituella djuroffer - titeln Getingfabriken syftar på en avancerad anordning som involverar levande getingar - medan han inväntar sin halvbror Eric som är på rymmen från ett mentalsjukhus.”

Hmmmhhh …..

När Getingfabriken kom ut 1984 skrev engelska Daily Express:
”Iain Banks har skrivit en av de mest lysande debutromanerna på länge … Synnerligen imponerande … Man kan bara beundra denna fantastiska roman!”

Medan konkurrenten Sunday Express tyckte: ”En fånig, skadeglatt sadistisk och obehaglig historia om en familj skotska dårar, där en av dem torterar smådjur … en gräll litterär motsvarighet till en våldsvideo!”

Jag är benägen att hålla med dem bägge.

Getingfabriken är en djupt obehaglig, förvirrande och udda bok.
Jag ångrar inte att jag läst den, men lär inte rekommendera den till andra.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Trendspaning : Kulturskymning

Inte en bok så långt ögat når.  (foto: landlopers)

                  

Har tillbringat många långa timmar på flygplan och tåg den här sommaren. Och det hade varit fullkomligt olidligt om jag inte haft mina böcker. En i öronen, en för ögonen. Med en växelverkan mellan dessa blev till och med en 20 timmarsresa uthärdlig.

Jag slet mig dock tillräckligt från läsningen under mina Atlantflygningar för att göra en skrämmande upptäckt. Jag var den enda på planet som läste! Jo, det är sant. Har aldrig varit med om något liknande (och ja, jag spanande efter läsplattor också, även om jag inte brukar en själv är jag faktiskt medveten om att de existerar). Det var chockartat. Jag tillhör verkligen inte dem som tror på litteraturens död, men när jag såg mina kabinkamraters döda blickar in i filmmonitorerna på sätet framför, timma ut och timma in, då började jag förtvivla.

Hur skönt var det då inte att på tågresan upp till Göteborg förra veckan se att kvinnan tvärs över gången djupt försjunken i en bok. Självfallet vred och vände jag mig tills jag kunde se titeln. Kupé nr 6 av Rosa Liksom. Så passande. Och vilken lättnad.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Det borde skrivas fler böcker som "Innan floden tar oss"

"Om detta var en lite bättre skriven bok skulle jag kalla den en svensk Flyga drake" tänker jag vid ett tillfälle. För det finns helt klart likheter med Khaled Hosseinis storsäljare. Det myllrande, exotiska, känslomässiga. Livsöden som tvinnas samman. Porten till en okänd verklighet. Berättelser som vidgar världen för en bekväm västerlänning fjärran världens oroshärdar.

Nu är ju Helena Thorfinn (ännu?)  inte en författare av Hosseinis kaliber (ja, jag har ju vissa invändningar mot honom också – det är alltid lätt att sitta på sin kammare och tycka, som de flesta av oss vet) och i början stör jag mig på det emellanåt grovt tillyxade språket. En klumpig formulering här, en upprepning där (var är redaktören?), en alltför tydlig pedagogisk ansats... Men så händer något. Och det händer snabbt. Historien tar över.

Boken handlar om Sofia och Janne Paulin, som flyttar till Bangladesh med sina två barn. Sofia har fått ett jobb som biståndsråd, Janne lämnar sitt arbete i Sverige för att ratta vardagen på plats. Livet bland diplomaterna och utlandsarbetarna är fjärran vardagen i Stockholm. På Nordic Club dricker de drinkar, spelar tennis med den slemme textilfabrikören Bjarne och firar Lucia tillsammans med andra expats. Kontrasten till det liv som levs av människorna runt omkring, som arbetar åt Sofia och Janne och deras gelikar, som utgör billig arbetskraft i textilfabrikerna, bönderna som försöker överleva den hotande floden på landsbygden, är monumental.

Ambassadintrigerna, den trögfotade byråkratin och utlänningarnas reservatliv fångar mig mer än vad jag trodde att det skulle göra. Det är som att få kika genom ett nyckelhål till ett slags undantagstillstånd. Det är på många sätt väldigt obehagligt, men Helena Thorfinn är duktig på att nyansera bilden. Inget (nästan inget) är riktigt svart eller vitt.

Men romanen har ännu ett ben. Ungefär samtidigt som Sofia och Janne anländer till Dhaka mördas den unga Mukta av sin make och svärmor. För hennes småsystrar Nazrin och Mina blir den ohyggliga förlusten startskottet. De lämnar byn för att söka ett nytt liv i storstaden, tjäna egna pengar, slippa undan de arrangerade äktenskapen som väntar. Det blir ett omtumlande möte. Nazrin drömmer om storstadens glamour, Mina om att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att själv kunna betala sin hemgift. Efter hand flätas systrarnas liv, som i varje god historia, samman med familjen Paulins.

Det märks att Helena Thorfinn (med egen erfarenhet av biståndsarbete i Bangladesh) har en agenda med sin bok. Hon lyfter inte bara en, utan flera viktiga frågor: Kvinnors rättigheter, religiös fanatism, biståndets vara eller icke vara, arbetsrätt och vårt hänsynslösa utnyttjande av billig arbetskraft i fattiga länder (det känns inte bra att det står "Made in Bangladesh" i shortsen jag drar på mig på semestern)... Och hon ger frågorna det utrymme och den komplexitet de kräver. Samtidigt lyckas hon skapa en engagerande roman, med intriger som griper tag. Det är en bedrift. Vad gör det då att språket emellanåt är lite klumpigt? Inte mycket alls. Jag önskar att det skrevs fler böcker som den här.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Kulturman med Pseudonym

När ”fina” författare ger sig på att skriva spänningslitteratur kan det gå lite hur som helst.

Det kan bli total kalkonpannkaka som med Johanna Nilssons Francys Evangelium (under pseudonymen ”Amanda Lind”). Kan dock nästan rekommendera en läsning ändå, om bara för att se hur man absolut inte ska skriva kriminalroman…

Lite allmänt… fånigt… Som när kulturmännen Daniel Sjölin och Jerker Virdborg försöker skriva pojkboksäventyr med Indiana Jones/Da Vinci-koden-flavour (Jungfrustenen och Fossildrottningen, som ”Michael Mortimer”).
Åtta planerade delar i serien enligt författarna.
Kommer förlaget hålla ut så länge? Mitt tips: Det blir max fyra …

Två finrumslirare som lyckats över all förväntan, definitivt vad gäller försäljningssiffror men även (tycker jag) med underhållande rysare, är Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril.
Eller, som deckarälskare världen över känner dem, Lars Kepler.
Deras fyra böcker om snuten med bekymmer i bagaget, Joona Linna har gjort segertåg på topplistor runt om i världen. (5:an, Stalker kommer i höst)
Och välförtjänt så. Deras böcker kommer inte att få några Augustpriser och visst kan man ibland irritera sig på upprepningar och glättigt språk, men naglarna tenderar att vara rejält nerbitna efter en avslutat Kepler…

En fining som verkar har läst sin läxa, och sin Kepler, är Augustvinnande författaren, estradören, sångaren och Berlinfantasten Carl-Johan Vallgren.

Under pseudonymen ”Lucifer”, som är så hemlig att han själv gick ut och avslöjade ”Det är jag!” redan innan boken kom ut, har han skrivit Skuggpojken – En Danny Katz-thriller.
Och han gör så med bravur.
(Jag tror att Carl-Johan Vallgren gör många saker med bravur. Cyklar. Rostar bröd. Sjunger serenader under balkonger och sådant. Han verkar vara en sån kille helt enkelt. En Kulturman med stort K. Och slänglugg och uppknäppt skjorta.)

”Sommaren 1970 försvinner en liten pojke från Kristinebergs tunnelbanestation i Stockholm. En främmande kvinna tar honom vid handen och går därifrån, och han är borta. Många år senare försvinner också pojkens bror, Joel Klingberg. Hans fru vänder sig till Danny Katz, makens gamla vän från försvarets tolkskola, ett språkgeni med solkig bakgrund, och ber honom om hjälp. Katz går motvilligt med på att börja leta, och upptäcker snart att det finns fler hemligheter i den mäktiga familjen Klingberg. När någon försöker sätta dit honom för mord blir hans sökande också en kamp för överlevnaden.”

Skuggpojken”är en välskriven och spännande thriller.
Inte ”wow”-välskriven som Gillian Flynns Gone Girl eller Tom Rob Smiths Barn 44. Nej, några höga litterära ambitioner finns här inte.
Det här är underhållningslitteratur.
Spännande och snabbläst.
Kepler Country.
Det är inte en perfekt historia. Sista akten vandrar i väg lite långt från genrens vanliga struktur.
På gott och ont kan man säga.
Det är naturligtvis inte att förakta ambitionen att vara annorlunda, att inte falla in i alltför uppenbara spänningsromansklichéer. Men samtidigt känner jag mig som läsare lite snuvad på en upplösning som kunde ha blivit bra mycket mer spännande.

Men jag förlåter Carl-Johan för det.
Jag gillar ex-heroinisten och språkexperten Katz och hans polare.
Det är helsicke så mycket roligare att läsa om trasiga och brokiga människor än om småstadspoliser med äktenskapsbekymmer.
Nästa bok om dem blir kanske ännu bättre.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Sol, svett och skralt utbud...

Har ju flängt en del hit och dit hittills i sommar, och det har inte blivit av att jag alls lyssnat på sommarpratarna. Nu är jag dock stationerad hemma och tillbaka i renoveringsträsket. Tänkte att det skulle finnas massor att lyssna ikapp medan jag målar, spikar och svettas i sommarvärmen, men med årets magra författarskörd visar det sig att hittills har bara två författare hunnit prata.

Har nu lyssnat till såväl Johan Theorins skrönor som Kjell Westös utmärkta musiksmak, så imorgon är det jag som får måla taket till Ingalill Mosander (och hoppas på att några boktips slinker med) i väntan på Therése Söderlinds måndagsprogram.

Jag ser en tydlig risk att jag måste bredda mina lyssningspreferenser innan sommaren är till ända.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Hej då Filippa Bond!

Jag har ända sedan debuten The only väg is upp (2012) följt svenska Filippa Karlssons (numera Bond - det måste ju låta lite tjusigare när man är skååådespelare) öden och äventyr i London.

I första boken kommer hon ung och oerfaren till staden för att jaga drömmen, en plats på prestigefyllda The Royal Drama School (Roy Dram för de invigda). När den sista boken, Make it stort, börjar försöker hon som nyitexaminerad ung skådespelerska att försörja sig som servitris på ett italienskt café. För oss som känner Filippa kommer det inte som en överraskning att det går... sådär. Dessutom har hennes pojkvän från skolan just gjort slut och flyttat till USA.

Hyfsat trist läge alltså. Men Filippa harvar på, går på auditions för reklamfilmer för kycklingfilé, träffar inte bara en utan två nya pojkvänner, ägnar arbetstiden åt att kopiera sitt eget ansikte på ett övergivet kontor och får till slut, till slut, faktiskt en roll i en film!

Att jag avslöjar en del av handlingen här spelar egentligen ingen roll (baksidestexten på boken sköter förresten det mesta av den biten), för i Emmy Abrahamsons böcker är det inte så mycket vad som händer, utan hur det händer, som spelar roll. Humoristiskt, rappt och emellanåt underfundigt, är författarens signum. Och jag får ändå säga att det är skönt att Filippa kan ta sitt emellanåt ganska så eländiga liv med såpass gott humör. En annan författare hade låtit henne lida betydligt mer av den ständiga bristen på pengar, låtit henne betala ett betydligt dyrare pris för kärlekslivets dubbelspel, och jobbat betydligt hårdare på sensmoralen (efter att ha plöjt nästan hela Mortal Instruments-serien är jag nöjd med att det inte ältas och tjatas så mycket om det inre livet och kärlekens förvecklingar). Filippa är ingen djuping. Det är skönt. Hon gör en massa korkade val. Och betalar inte så värst mycket för dem. Hon går på en massa nitar. Och försöker igen. Det vill säga det finns gott om igenkänningsmaterial för den som är, eller har varit, ung och naiv och sugen på livet.

Och även om jag nog var allra mest förtjust i första boken, så är det fint att få återse Filippa och följa henne i hamn. Eller? Får jag verkligen det? När jag slår igen boken känner jag tydligt att det finns en möjlighet för henne att dyka upp igen. Det skulle vara välkommet.

Såhär och såhär tyckte jag förresten om de tidigare böckerna i serien.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

I know what I'm going to Do This Summer – Tillägg

Idag stuffade och shake-ade sig Paul Stanleys självbiografi ner i min inlåda.
Självklart kan vi inte ha en sommar utan en KISS-bok.

Ska bli intressant att se om den stjärnprydde kan tillföra något som inte fanns i Genes, Aces eller Peters böcker.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd (If it's too loud I must be too old)

I know What I’m Going to Do This Summer!

Nu på fredag går jag på semester.
I fyra hela veckor.
Aaaah.
Även om jag har ett jobb som mest går ut på att läsa en massa bra böcker och sedan berätta för er om dem (och kanske ibland få er att köpa någon) så kan man behöva en liten paus då och då.

Under den pausen är min plan att läsa en massa bra böcker som jag kan berätta för min familj och goda vänner om på en gång, samt naturligtvis för alla er när jag kommer tillbaka i augusti.

Fler böcker lär sannolikt tillkomma, och den är väl inte inom orimlighetens gränser att någon av dem inte är särskilt bra och ramlar bort heller.
Men for now så ser sommarhögen ut såhär:

Richard Elmqvist – Bergtagen

”Det hela började mellan två livskriser och med en låt av Toto från 1982. Stressen över att inte ha åstadkommit någonting annat än meterlånga krognotor och rejält nedsotade lungor var påtaglig. Mitt i denna förvirring, när man inser att man inte kommer att bli vare sig känd eller rik och att resten av livet kommer att vara en brant utförsbacke ner i kistan, började en tanke att gro. Den handlade om världens mest ikoniska berg och känslan av att bestiga dessa.”

Julie Otsuka – När Kejsaren var gudomlig

”Februari 1942. Solen lyser över Berkeley i Kalifornien. En kvinna stannar till utanför det lokala postkontoret, läser kallelsen som är uppsatt i fönstret och återvänder hem för att städa och packa. I likhet med tusentals andra japanska amerikaner - män, kvinnor och barn - har hon förvandlats till fienden, praktiskt taget över natten. Tillsammans med sin familj kliver hon på tåget som tar dem till ett interneringsläger i Utah. Där väntar barackerna, ökendammet, taggtråden och de många rädslorna.”

Caitlin Moran – How to build a Girl / Konsten att skapa en tjej

”Året är 1990. Johanna Morrigan, 14 år, har skämt ut sig så fullständigt på lokal-tv att hon beslutar sig för att det inte är någon idé att vara Johanna längre utan återskapar sig själv som Dolly Wilde - snabbsnackande, hårdkrökande goth-hjälte och femme fatale på heltid! Hon ska rädda sin fattiga bohemiska familj genom att bli författare - som Jo i Unga kvinnor, eller systrarna Brontë - men utan det där med att behöva dö ung.”

Tom Rachman – Stora makters uppgång och fall

”Tom Rachmans nya roman skildrar det kvartssekel som gått sen det kalla kriget tog slut, då Amerika segrar ihjäl sig och den digitala revolutionen bryter in. Av författaren till De Imperfekta.”

Danny Wallace – Who is Tom Ditto?

Jo Nesbø - Sonen

“Sonny är på rymmen. Sonny är en mönsterfånge. Han lyssnar på andra interners bekännelser och förlåter dem deras synder. Hela hans liv har varit fullt av lögner, men en fånges bekännelse ändrar allt. Han vet något om Sonnys vanärade far. Sonny vill ha hämnd. Han måste bryta sig ut ur fängelset och få de skyldiga att stå till svars för sina brott. Oavsett kostnaden.”

Joël Dicker - Sanningen om fallet Harry Quebert

”New Hampshire, sommaren 1975. En ung kvinna vid namn Nola Kellergan försvinner under oklara omständigheter och hennes förmultnade kropp återfinns inte förrän 2008, trettiotre år senare, när den påträffas nergrävd i den berömde författaren Harry Queberts trädgård.”

Och sedan så ligger, som sagt, manuset till John Ajvide Lindqvists Himmelstrand och bränner ett hål i iPaden också ….

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd.

Det tar sig i de förlorade själarnas stad

 

Det var väl en himla tur att Cassandra Clare tajtar upp och jobbar (nästan) hem i den näst sista delen av Mortal Instruments; City of lost souls. För hade det fortsatt som i fyran... Ja, då hade det inte varit kul helt enkelt. Att låtsas att jag inte hade fortsatt läsa är väl ingen idé. Har man kommit så här långt så.

I femman är det hederlig urban fantasy-spänning/romance så gott som hela tiden. (Undantaget är en kärleksfnurra mellan Magnus och Alec, där Alec med en 18-årings hela envetenhet ältar problemet att han är dödlig, och Magnus inte är det. Och gör en massa idiotiska grejer på grund av det. Och man ba' Get over it och ha det gött medan det varar. Carpe diem och allt det där! Men annars så – helt ok.)

Och här kommer den klassiska spoliervaringen för den som inte läst föregående bok. Varning! 

Den vansinniga cliffhangern i bok fyra innebar ju att Jace åter blir besatt och försvinner iväg med den slemme Sebastian.

When Jace and Clary meet again, Clary is horrified to discover that the demon Lilith’s magic has bound her beloved Jace together with her evil brother Sebastian, and that Jace has become a servant of evil. The Clave is out to destroy Sebastian, but there is no way to harm one boy without destroying the other. As Alec, Magnus, Simon, and Isabelle wheedle and bargain with Seelies, demons, and the merciless Iron Sisters to try to save Jace, Clary plays a dangerous game of her own. The price of losing is not just her own life, but Jace’s soul. She’s willing to do anything for Jace, but can she still trust him? Or is he truly lost?
Love. Blood. Betrayal. Revenge. Darkness threatens to claim the Shadowhunters...

Ni hör ju. Fullt ös, medvetslös i striden mellan ont och gott. Efter fem böcker får jag lov att medge: Mortal Instruments är finfin (om än lite hjärndöd och inte-läskig-på-riktigt) underhållning.

Tack och lov har ljudboksförlaget gjort sig av med den skådespelande manliga inläsaren också, vilket förhöjde lyssningsupplevelsen med cirka 100 procent. Ser fram emot den rafflande upplösningen i City of heavenly fire. Se här, en teaser! Underbart lökig, precis som serien.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Vilket är ditt favoritformat, och varför?

Papper - om bokhandlarna själva får välja.

Johan Zillén, Center Syd: Föredrar pappersboken. Pocket är bekvämare om man är på resande fot, hemma blir det mest inbundet eller manusbuntar. Har inte kommit överens med e-boken. Kan ”jobbläsa” ett manus på iPaden (har en enkel e-boksläsare jag fick i gåva av snällt förlag men avskyr den) men får ingen riktig läsro. Tycker inte heller att det funkar bra att e-läsa i trädgården, stranden eller sängen. Fortsätter mörda träd.

Odette Gross, Helsingborg: Pocket! Och efter det inbundet. Absolut inte storpocket, vilket har börjat bli ett problem när jag köper böcker i England där många böcker nu bara kommer ut i den större varianten. Jag ligger ofta och läser och inbundna böcker kan vara förenade med livsfara om de är för tunga. Och jag föredrar den tätare stilen i pocketböckerna, jag har till och med låtit bli att köpa böcker jag velat ha i England för att texten är för stor och med för mycket mellanrum mellan raderna, blir bara jobbigt att läsa.

Susanna Mattsson, Jägersro: Pocket är favoriten (förutom när jag äter, eftersom man måste använda en hand till att hålla boken öppen), efter det har faktiskt ljudboken seglat upp som god tvåa. Har helt vant mig vid att lyssna nu och tycker om att få berättelsen rakt in i örat. Förutsatt att inläsaren är något att ha. Inbundet är jag inte alls lika förtjust i att läsa, (även om de är fina att titta på), men det blir ändå mest det eftersom jag vill hålla mig uppdaterad på det senaste. Läsplatta har jag aldrig ens provat (stofil var det ja).

"Det handlar om dig" av Sandra Beijer

"Jag är femton år, sju månader och tre dagar första gången vi träffas. Jag står i ett vardagsrum hemma hos någon som heter Erik. Du sitter med en ölburk i knät framför ett svart piano. Du är femton år, med konkav bröstkorg och blanka ögon efter den senaste burken du tömt och kastat mellan stolsbenen. Jag känner dig inte men senare, när vi står i kön till badrummet, ringer din mobiltelefon och du svarar på ryska. Fyra timmar senare följer du mig hem."

Så börjar Sandra Beijers debutroman Det handlar om dig. Tydligen är hon en känd bloggare, det visste inte jag (känner mig stofilisk), men jag läser det i en författarpresentation. Kanske kunde jag annars ha anat mig till det av bokens upplägg. Korta scener, en sida, en och en halv, två. Men å andra sidan ser många debuter ut så, och jag känner mig lite trött på upplägget. Har gått från att uppskatta det fragmentariska till att längta efter det episka, det flödande berättandet.

Med det sagt så är detta ändå en fin bok, med en egen ton och en känsla som griper tag. Så lätt plötsligt att minnas känslan av den första kärleken, av den tröstlösa avgrundssmärtan när hjärtat krossades, att vara ung och desperat och längta efter något större, oövervinnelig och skör som glas på samma gång. Boken växer ju längre jag kommer. Den har en slags ärlig råhet som jag gillar. Och jag tänker, att hade jag läst den när jag var yngre (boken är ungdomsklassad) hade jag älskat den. Men jag tycker om den nu också. Även om jag inte är sådär hejdlöst tonårsförälskad.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Modest bokskörd

Så... vad fick jag då med mig hem efter alla mina utrikiska bokhandelsbesök? Inte så mycket som man skulle kunna tro. Näst intill total avhållsamhet faktiskt. Två ynka impulsköp. En klassiker (var många år sedan jag läste On the road, så nog kan jag tänka mig lite Kerouac igen) och en dark horse, i alla fall för mig. Omslaget och blurben tyder dock på att jag är ganska ensam om att inte känna till The Yonahlossee riding camp for girls. Nu är jag ju som bekant måttligt road av blurbar, men att Curtis Sittenfeld gillar gör att den verkar mer än lovligt intressant.

It is 1930, the midst of the Great Depression. After her mysterious role in a family tragedy, passionate, strong-willed Thea Atwell, age fifteen, has been cast out of her Florida home, exiled to an equestrienne boarding school for Southern debutantes. High in the Blue Ridge Mountains, with its complex social strata ordered by money, beauty, and girls’ friendships, the Yonahlossee Riding Camp for Girls is a far remove from the free-roaming, dreamlike childhood Thea shared with her twin brother on their family’s citrus farm—a world now partially shattered. As Thea grapples with her responsibility for the events of the past year that led her here, she finds herself enmeshed in a new order, one that will change her sense of what is possible for herself, her family, her country.

Weaving provocatively between home and school, the narrative powerfully unfurls the true story behind Thea’s expulsion from her family, but it isn’t long before the mystery of her past is rivaled by the question of how it will shape her future. Part scandalous love story, part heartbreaking family drama, The Yonahlossee Riding Camp for Girls is an immersive, transporting page-turner—a vivid, propulsive novel about sex, love, family, money, class, home, and horses, all set against the ominous threat of the Depression—and the major debut of an important new writer.

Jodå, det kan nog bli fint det där.

Mer än så blev det faktiskt inte den här resan. Jo, ett par av de obligatoriska bokmärkena såklart. Och i utformningen av dem återspeglas inte den minsta avhållsamhet.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro