Dyster dystopi

Trogna läsare denna blogg är känner väl till mitt vurmande för dystopier, apokalyptiska rysare, Zombies och annat kul i de environgerna.
Så när Hugh Howeys självpublicerade supersuccé ”Ull” (som här i Svedala ges ut av helt vanligt gammalt dammigt bokförlag) landade i brevlådan var förväntningarna höga.

En ny Vägen?
En ny Flickan från Ingenstans?
Are we talking Walking Dead-country här?

”I hundratals år har de sista människorna levt djupt under jorden i en gigantisk siloformad bunker. Ordning upprätthålls genom strikta regler och lagar: varje födelse kräver en död, varje liv kräver ett syfte. De som bryter mot reglerna döms till deportering - och i den giftiga atmosfären utanför silon innebär det döden.



När silon förlorar sin sheriff hittar de styrande en osannolik kandidat i Juliette, en mekaniker utan utbildning i lag och ordning. Hon kommer snart att lära sig hur djupt hennes värld, och även hon själv, kan brytas ned. Silon och dess invånare är på väg att få veta vad historierna bara har antytt, och vad de aldrig har vågat viska om. Uppror.”



Men näh.

Tempot är under all kritik. Ibland byggs det upp till lite spänning, bara för att i nästa kapitel köra tvärt fast i en tjärpöl av klyschig dialog och ointressanta karaktärer.
Det är en sabla massa springande upp och ner i trappor, maskinreparationer nog för att få en egen serie på Discovery och mystiska ledtrådar om förr i tiden.

Det spottar upp sig lite sista femtedelen, men överlag är denna nästan-sexhundra-sidor-koloss otroligt långsam. Och tråkig får jag nog säga.

Kanske tar det fart i del två, men det får ta fart utan mig.
Jag hoppar av här.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd