- Har du också fått det röda kuvertet, undrade hon. Pensionen?
- Kom igår, suckade jag. Efter 65 får man väl flytta till en etta och börja vrålbanta.
- Men vi måste göra nåt, Agneta! Skriva en bestseller, eller så.
Hon är uppiggande, M.
- Porr till exempel, bra porr för kvinnor! Sen kommer vi att kunna leva i lyx tills vi dör.
Min tystnad var bedövande.
- Eller krim då. Det säljer också.
Deckare? Hade knappt läst sånt sen Maria Lang i tonåren.
Men hon satte igång något hos mig, den goda M.
Skriva - tänk om jag skulle försöka skriva en roman?
Bara för att kolla om jag kunde, om inte annat.
Våren gick, och jag började formulera ett problem att gestalta. Alla dessa medieutbildade unga människor som kom och gick på SVT. De som fick slåss om osäkra projektanställningar med hundratals lika begåvade generationskamrater på marknaden. Aldrig någon trygghet. Vart tog de vägen sen? Kunde de betala hyran nästa månad. Hade de ens hade någonstans att bo?
Så jag hittade på Helena Solberg, en ambitiös tjej i 25-årsåldern, fil kand från högskolan i Kalmar. Miljön var självklar: Sveriges Television där jag själv hade en trygg anställning sen ungefär hennes ålder. Det är ju bra att skriva om det man känner till, tänkte jag. Om rutiner som man är väl hemmastadd i. Och så skruvar man handlingen några varv. Jag menar, sådana dramatiska händelser som i min debutroman ”Fadershuset” (Piratförlaget 2001) har då aldrig inträffat på min gamla kära arbetsplats!
Blev jag rik? Nä. Men boken sålde bra för att vara av en debuterande författare, uppåt 15 000 exemplar, pocketupplagan inräknad. Och framför allt var det ju så kul.
Så fantastiskt roligt att skriva!
Helena Solberg och hennes kärlek Jimmy, den skygga naturfotografen, blev mina vänner. Jag vet precis hur de ser ut – har till och med klippt ut bilder i tidningar när jag hittat ”dem” och lagt in mellan pärmarna i mitt eget exemplar av romanen. Jag vet hur de tänker och agerar, och jag ville inte skiljas från dem. Så jag kastade mig kaxigt ut i del två om mina nya vänner.
Resultatet blev inte så bra den här gången, berättelsen kändes ofärdig och refuserades i befintligt skick. Dock med ihärdig uppmuntran att jobba vidare med manuskriptet.
Jag försökte, men allt gick i stå, så jag satsade på nästa berättelse om Helenas och Jimmys äventyr i medievärlden. Och den blev faktiskt ganska bra. Men annat hände i mitt liv, så även det manuskriptet – nästan, nästan färdigt - blev liggande i den så kallade byrålådan.
Och så småningom fångades jag av nya planer.
Det hade gått drygt 20 år sedan min vän Cornelis Vreeswijk avled.
Som alltid när man tycker om någon och har upplevt mycket tillsammans, associerar man till minnen och händelser. Så jag har förstås pratat om Cornelis då och då. Berättat om både roliga och sorgliga minnen, om knasiga situationer och mycket skratt. Men också om hans sjukdom och sista tid i livet.
- Skriv om dina minnen! manade vänner och bekanta.
Och barnen som minns honom så väl:
- Mamma skriv!
Jag var tveksam. Skulle jag kunna berätta om vår vänskap utan att lämna ut honom? Där fanns också en diffus känsla av att profitera på hans namn…
Men hon gav sig inte, min yngsta dotter:
- Om det hade funnits en bok om Bellman. Som en kompis till honom hade skrivit. Om vad dom gjorde lite så där till vardags… skulle inte du vilja läsa den då?
Jo-ho! Det skulle jag verkligen!
Nu är boken färdig. Under arbetets gång har jag tänkt Cornelis vid min sida, precis som när vi gjorde den långa tv-filmen om honom på 80-talet. Jag vet ju att jag hade hans fulla tillit.
Förlaget Fri Tanke har just gett ut ”Cornelis, en liten bok om vänskap”.
Och jag är väldigt glad för den.
Agneta Brunius är tv-producent och konstnär och hennes tavlor hänger bland annat på Gripsholms slott och bland författarporträtten på Bonniers Manilla. Hon arbetade under många år som producent på Sveriges Television och har tidigare givit ut romanen "Fadershuset".
Vill du vinna ett signerat exemplar av "Cornelis - En liten bok om vänskap"? Håll utkik i bloggen.
En väldigt senkommen kommentar, men jag hittade inte den här bloggen förrän nu två år senare....
SvaraRaderaAgnetas deckare "Fadershuset" är en alldeles fantastiskt spännande, välskriven och lättläst bok (jag har läst den tre gånger med några månaders mellanrum), man hittar nya saker varje gång, som när man tittar på ett foto eller en målning. Hennes bok om sin vänskap med Cornelis Vreeswijk är en helt annan sak, men lika läsvärd, varmt innerlig och kärleksfullt skriven.
En fantastisk författare hon Brunius. Vi borde få läsa hennes fortsättning på Fadershuset, den ligger säkert där hemma hos henne.