Guldfink! Jag saknar dig!

Har precis avslutat lyssningen av Donna Tartts "The Goldfinch", och känner mig som om jag vaknat upp ur en flera veckor lång dröm.

Vad var det hon sade, Tartt, att hennes ambition var att hålla läsaren intresserad ända ner på meningsnivå? Ja, det har hon sannerligen lyckats med. Mina farhågor (att det skulle bli mindre bra längre fram i boken, om ni minns?) kom minst sagt på skam. Det här är det bästa jag läst på evigheter. Språkligt, intrigmässigt och jag-kan-inte-släppa-boken-jag önskar-att-den-aldrig-tog-slut-på-samma-sätt-som-när-jag-var-tolv-mässigt.

Jag har varit ganska sen på bollen, och lite tror jag att det beror på min relation till "Den hemliga historien, som trots att den var mycket bra lämnade mig lite, lite besviken. Jag vet, det var peppen runt omkring - alla älskade. Jag hade för höga förväntningar och det slutade med att jag bara tyckte mycket om. Oavsett orsak, jag ville inte att samma sak skulle hända igen. Pssssst, det hände inte! Det här är en roman i De Stora Romanernas tradition. En underbar episk flod till roman.

Nåväl, det är väl ganska många som kan bokens story vid det här laget, men jag drar den ändå i korthet: Theo Decker är 13 år när hans mamma dör i ett attentat mot Metropolitan Museum i New York. Theo överlever mirakulöst och får ut från museet med sig moderns favoritmålning; Fabritius "Steglitsan", ett till synes modest litet stilleben, som sedan blir den mittpunkt kring vilken Theos (minst sagt turbulenta) liv cirklar.

"The Goldfinch" är en myllrande roman, full av ord, platser, människor. Men samtidigt är det en psykologisk och djupt existentiell berättelse om förlust och längtan, liv och överlevnad, kärlek och svek. Jag tänker klassisk utvecklingsroman. Jag tänker Charles Dickens. Inte minst när det kommer till persongalleriet, som är en underbar uppställning karaktärer. Flera av dem kommer jag att sakna som mina egna vänner.

Och visst (apropå invändningarna - ej mina! - jag redogjort för i ett tidigare inlägg), texten är lastad, beskrivningarna minutiösa. Men det är också denna suggestiva detaljrikedom som drar mig rakt in i berättelsen och håller mig där i ett järngrepp ända till sista meningen. Och guuuuud, vad jag önskar att det inte tog slut där. Jag vet inte hur många timmar jag har lyssnat, men jag vill läsa om de här människorna resten av livet! Inte bara läsa om dem förresten! Vara med dem. Så svindlande, medryckande, underbart är det. Har en enorm separationsångest. Det var länge, länge sedan en bok gjorde det här med mig.

Romanen tog som bekant tio år att skriva, och Donna - om det är den tid du behöver för att producera ett sådant här mästerverk så väntar jag gärna tills jag är 50 på nästa bok.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro