Twista långsamt och obönhörligt med Klas Östergren

När Klas Östergren talade om sin roman "Twist" på Malmö stadsbibliotek härförleden nämnde han en episod ur sitt liv då hans familj hör Beatles "Twist and shout" för första gången på radion. Hur de börjar twista i trädgården, till och med den ständigt så lättretlige fadern. Musik som man aldrig hört den förr. Scenen finns även med i boken, och det är en fin bild. En bild som letar sig in i ens medvetande tills det känns som om man upplevt den själv. Att jag älskar John Lennons version av "Twist and shout" kan ju säkert göra sitt till. Jag vill ha upplevt det där, när musiken kändes ny, på gränsen till farlig.

Men det är inte bara den scenen som kryper under huden på ett sätt som gör att man inkarnerar bokens berättelse i sin egen. Östergrens lågmälda, men obönhörliga berättande gör det med en. Förankrar historien djupt. Jag och mitt liv är långt ifrån romanens berättarjag, men ändå känner jag honom nästan som mig själv när boken är slut. Så känns det. Det är såklart rasande skickligt och en stor anledning att älska Klas Östergrens författarskap.

Dessutom är "Twist" ett snillrikt bygge, där hela berättelsen spinner kring en person som redan är död när boken börjar. Att hålla spänningen vid liv med de förutsättningarna låter nära på som en omöjlighet, men det är det såklart inte. Inte för den här berättaren. Spänningen finns där redan i det laddade förstakapitlet (vars innebörd man kan tolka och omtolka under läsningens gång), en minnesmiddag för den döda; Ami, Anne-Marie, Anna. Vad hon hette och vem hon var beror på vem vi frågar. Kanske är det så med oss alla.

På ett plan är "Twist" en kärleksroman. Berättaren och Ami möts som unga, en ljus och genomlyst sommardag, och en kärlekshistoria inleds. De skiljs åt, möts igen, skiljs åt... Anledningen visar sig först efter hand, och är en del av bokens andra spår; mutor, rävspel, politik och svek i kalla krigets efterdyningar. Efter hand tvingas berättaren se sin egen självbild krackelera. Sin egen historia skrivas om. Åh, det är så snyggt! Och brutalt.

Det förekommer en maratondansare i boken. Men han är inte bokens enda dansör. Samtliga aktörer rör sig kring varandra, böjer, vrider, kränger i en ofrånkomlig form av twist. De kan inte sluta dansa.

Och så är det ju Reine Brynolfsson som läser. Favoriten. Gör det som vanligt med den äran.
Läs! Lyssna! Njut!

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro