SÅ FÖDDES ELIXIRET
Hösten 1998 lämnade jag Stockholm, livet som kulturskribent och kritiker på Expressen, och flyttade till Oslo. Jag hade funnit grannlandets största naturresurs. Det var inte olja. Utan en norsk kvinna.
Vi gifte oss. Skaffade barn. Tre pojkar. De närmaste tio åren, fyllda av genuin livsglädje, flög raskt iväg; vi märkte knapp att utanför vår lilla familj existerade en mångskiftande värld. Själv stortrivdes jag med att inte längre befinna mig på den svenska offentliga debattens upplysta scen och skriva kommentarer. Samvaron med barnen gav mig vingar, jag svävade högt över marken, var friare, mer öppen än förr, och lärde mig att allt är möjligt, att endast våra egna begränsningar sätter snäva ramar.
Så kom det en dag ett brev. Avsändaren, min frus onkel, en äldre aristokrat, ägnade tiden på sitt stora slott åt släktforskning. Han sände oss ett släktträd. Den visade släkten Cappelens 350 år i Norge. Min fru skulle fylla i våra namn och födelseår. Jag var förundrad. Visste att rasrena hundar och kapplöpningshästar hade stamtavlor. Men hade aldrig sett något sådant över människor.
Min fru menade att detta var som en skattkarta: det gav barnen möjlighet att följa sina norska förfäder i spåren. Jag anmärkte att släkttavlan knappast kunde fungera som ett fönster mot gårdagen. Det innehöll endast namn och årtal. Här fanns intet av det som utgör ett människoliv: gärningar, tankar, drömmar, begär, längtan, aspirationer, besvikelser, framgångar, anekdoter, etc. Inget kött och blod. Inga nycklar till tidigare generationers tillvaro.
Hustrun trodde att jag var avundsjuk, för jag kunde inte uppvisa något släktträd. Ödet och historien har genom århundradens lopp obarmhärtigt kastat mina judiska förfäder fram och tillbaka mellan Europas olika länder. De gavs ingen möjlighet att slå rot någonstans. Nazismens brutala framfart utplånade dessutom de flesta i min släkt. Jag hade inga farföräldrar eller äldre anhöriga som kunde inviga mig i det förflutna.
Plötsligt insåg jag att mina barn behövde veta mer om min sida, deras judiska rötter. Lära sig om sin DNA, den arvsmassa som bygger upp deras kroppar och det blod som rinner i deras ådror. I vår familj iakttar vi inte någon tradition. Hur kan våra barn då bäst lära sig om sitt judiska arv och sin sammansatta identitet?
Då föddes en tanke i mitt huvud. Jag lovade min fru att ge våra pojkar en gåva: ett judiskt släktträd – längre än Cappelen släktens 350 åriga historia – omfattande tusen år. Jag skulle skapa det med hjälp av min penna och fantasi. I mig levde ju andra människors liv och handlingar. Vi är alla vandrande tidsmaskiner, med minnets hjälp reser vi oavlåtligt fram och tillbaka i tiden, i våra liv, i historien, och förvandlar gårdagen till nuet.
Jag påminde mig också om att endast romankonsten är i stånd att skänka de döda, de bortglömda, historiens myriad av anonyma individer, deras ansikten åter, och resa ett äreminne över dem.
Min tanke var att skildra en judisk släkts historia, spårad tillbaka till 1100-talet och förd fram till 2000-talet. Den fiktiva släktkrönikan skulle ha många förebilder i verkligheten, vara någonting mellan fantasi och historiska referenser, så att verkliga och inbillade händelser ständigt speglar sig i varandra. Med hjälp av en fantasifresk, med ironiska blinkningar till vedertagen historisk framställning och en rad påhittade citat, ville jag fånga en glimt av den judiska minoritetens bidrag till och öden i Europa under de senaste tusen åren.
Valet av familjenamn i denna uppdiktade släktkrönika var givet från början. För vem kunde bättre än Baruch Spinoza, denne monumentala 1600-talsfilosof, en av de allra viktigaste i västerländsk tanketradition, symbolisera den judiska minoritetens betydelse för omvärlden. Hans personlighet och livsöde har alltid fascinerat mig. Samtidigt bjöd hans bakgrund och sorgliga liv på ypperliga möjligheter för att väva ett panorama över det judiska Europa, över de typiska förhållanden som rådde med förföljelser, utsatthet, dramatiskt växlande öden och samtidigt ett innehållsrikt andligt och intellektuellt liv. Därav romanens karakteristiska stämning av grym, nyckfull, ironisk, överflödande saga, där allt kan hända. Ty människan är oförklarlig.
Allt i romanen framträdde som i skenet av en blixt och stod klar för mig när jag bestämde mig för familjenamnet. Namnet Spinoza var för mig som Marcel Prousts berömda anekdot om mandelkakan doppad i lindblomsté, som ger upphov till en ofrivillig, intensiv minnesupplevelse. Knappt hade jag tagit namnet Spinoza i min mun förrän bilden av rummet där han slipade optiskt glas dök upp. Med rummet kom staden Leyden där han bodde i exil, sedan Amsterdam, därefter Spanien varifrån hans släkt hade flytt undan den katolska inkvisitionen, sedan Granada med den harmoniska samexistensen mellan judar och morer – allt detta fick form och steg fram, människor och epoker, ur mitt inres djup.
Allt gick med svindlande fart. Sex månader tog det att skriva ner historien om släkten Spinoza, som jag omedvetet burit på i 30 år utan att någonsin ha vågat berätta om den.
Trettiosex generationers liv kan omöjligt fångas i sin helhet på 560 boksidor. Således är min roman ingen uttömmande berättelse om en judisk släkt. Det jag ville göra med hjälp av mina påhittade karaktärer var att påminna människor om att vi har glömt att minnas hur det en gång var i vår del av världen. Samt att berätta mustiga rövarhistorier som lockar fram skratt och tårar.
GABI GLEICHMANN
Gabi Gleichmann är författare, kulturskribent och tidigare ordförande i svenska PEN. Sedan 1998 bor han i Norge. Hans debutroman "Odödlighetens elixir" är såld till 15 länder.
Vill du vinna Gabi Gleichmanns bok? Håll utkik i bloggen. Snart lottar vi ut fem signerade exemplar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar