”I never loved Elvis and I never sang the blues.”

Jag har alltid haft en passion för musikbiografier.
Vet inte hur många jag läst genom åren, något hundratal säkert. Även många om artister jag inte ens hyser någon större kärlek till (Neil Young, Slash, Ozzy, Runawaysångerskan Cherie Currie t.ex.).
Det är bara något som fascinerar mig med ”sex & drugs & rock ’n’ roll”-världen tydligen.
Samma sak gäller för musikdokumentärer på tv. Har mången gång suttit framför ”rockumentarys” och ”behind the music”-s om band/artister som jag aldrig skulle lyssnat på annars.
Fastnade framför en evighetslång Take That-dokumentär på SVT för inte allt för längesen. Robbie Williams, så ledsen, så skör. Stackars pöjk.

Vi ska inte prata om alla sjuttioelva Bowie-biografier-med-i-grund-och-botten-samma-innehåll som jag lyckligt flinande plöjt igenom samtidigt som man återupplevt gamla plattor i bakgrunden.

Tänk då så kul det blev för mig när Miles Hunts bandsjälvbiografi landade i brevlådan förra veckan!
Miles vem? Säger då 90% av er.

Ja, om ni är närmare fyrtio än tjugo har ni säkert hört den här:

eller denna kanske?

Som sångare, gitarrist, låtskrivare, frontman och större-i-käften-än-Liam Gallagher och Howlin’ Pelle Almqvist sammanlagt i nittiotalsikonerna The Wonder Stuff var Milo (som vi Stuffies säger) min störste idol, näst herr Bowie, från gymnasiet och framåt.

Jag låter honom beskriva boken själv:

”The book does not take the form of a standard rock biography, it is instead a look into my personal diaries, which I began to keep from 1986, the year of The Wonder Stuff’s formation. It will provide the reader with an inside view of the band, previously unseen and unheard. I have been as honest as my memory will allow, in adding extra anecdotal text to the original diary entries. No names have been changed to protect the innocent, because from where I was standing we were all as guilty as the next man. As I have read these diaries for the first time since they were written, beginning over twenty-five years ago, I have been amused and saddened in equal measure.”

Turligt nog är Hunts penna lika vass som hans röst och boken är en enormt underhållande och nostalgisk promenad genom både bandets historia och den engelska indiepopscenens tidiga år.

Hup, two, three, four!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd