Passionerad passivitet i John Williams "Stoner"

I förordet till John Williams återupptäckta roman refereras bokens handling enligt den Hemingwayska sexordsprincipen (som jag för övrigt hört är en myt, men det är inte så viktigt här):

"Litteraturälskande bondpojke gifter sig. Uthärdar. Dör."

Det låter ju vanvettigt sorgligt, futtigt, tråkigt, meningslöst... vad ni vill. Inte på minsta sätt som den storartade och märkvärdiga roman som "Stoner" faktiskt är. Men litteraturen är magisk på det sättet. Det spelar ingen roll vad som sker. Det är alltid hur det sker. Och John Williams. Åh, vad ska jag säga? Han är en mästare på att låta det ske så att det svindlar i lågmäldheten.

För att utveckla handlingen ovan något:
Den unge bondpojken William Stoner uppmanas av sin far att söka sig till universitetet där han ska läsa på lantbrukshögskolan. Så hamnar han på ett seminarium i litteraturvetenskap, förförs och byter ämne. Uppmanad av sin lärare stannar han sedan kvar på lärosätet, doktorerar och börjar undervisa. Han gifter sig med en flicka han förälskar sig i men knappt känner. Äktenskapet visar sig bli ett ställningskrig där Stoner gång på gång viker ner sig och tar sin tillflykt arbetet. Det finns några ljusglimtar; kärleken till dottern, kärleken till arbetet och ytterligare en kärlek som drabbar honom senare i livet. Men i mycket kommer Williams Stoners liv att handla just om uthärda.

Prosan, livssynen och i viss mån handlingen för tankarna till en annan återupplivad litterär hjälte - Richard Yates (även om jag skulle säga att John Williams livssyn framstår som en aning ljusare). En slags lakoniskt laddad berättarstil med en ocean av psykologisk spänning precis under orden. Inga onödiga adjektiv, inga spektakulära händelsekedjor, inget upp-piskande av stämning. Bara detta raka berättande, men med en sådan nerv, sådan sensibilitet att man läser boken som en thriller. Åh! Detta är så braaaaaa i all sin eländighet att jag vill hjula runt huset (en aktivitet som för övrigt aldrig skulle förekomma i "Stoner") bara för att sådana här böcker finns.

Och William Stoner själv då? Han är en udda hjälte. Genomlever sitt liv med en nästan provocerande passivitet. Låter saker ske som genom en slump. Men ju längre jag läser, desto tydligare ser jag den starka passion som bor i honom. Det är en förvirrande motsättning. Vi är så vana vid hjältar som driver handlingen framåt, som tar kontrollen. Vi har vant oss vid att tro att det är vägen till lycka. Stoner å sin sida har inget direkt intresse av kontroll. Han anpassar sig, helt utan bitterhet. Vare sig striderna på institutionen, det misslyckade äktenskapet eller dotterns så småningom miserabla liv får honom egentligen att våndas. Det är irriterande först, man vill hoppa in i boken och skaka om honom. Men sedan blir det på ett märkligt sätt... befriande.

Björn Granath läser, och han gör det med den äran. Kan inte påminna mig om att jag lyssnat på något han läst in tidigare. Det var en trevlig ny bekantskap.

Johan har också läst. Såhär tyckte han (ja, han ville ringa jourhavande kompis efter läsningen).

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro