Så har jag då äntligen avslutat Marisha Pessls "Night film". Det måste vara den bok som jag (aktivt) har läst under längst tid någonsin. Som jag skrivit tidigare har läsningen heller inte varit helt problemfri.
Inte för att förutsättningarna inte funnits där. Storyn är klockren. Recensionerna strålande (verkligen strålande). Den tidigare boken en favorit. Kanske var det mina förväntningar som lade krokben. Besvikelsen (eller jag vill inte kalla det besvikelse, motstånd är ett bättre ord när det kommer till läsningen av den här boken) står antagligen i proportion till mina på förhand så uppskruvade förhoppningar. För jag trodde ju verkligen att jag skulle älska boken!
Och jag gillar verkligen grundhistorien: Den grävande journalisten Scotts karriär och äktenskap har slagits i spillror av den mytomspunne skräckfilmsregissören Stanislas Cordova. Nu lever han i ett slags limbo, utan jobb, utan mål. När Cordovas dotter Ashley dör i vad som vid första anblick verkar vara ett självmord blir Scott misstänksam. Är det i själva verket mord? Han bestämmer sig för att lösa mysteriet, kosta vad det kosta vill. Och det som till en början verkar vara en klassisk deckargåta utvecklar sig snart till en berättelse om mörker, besatthet och skräck.
Scott är en sådan där luggsliten, inte helt sympatisk romanfigur som jag brukar uppskatta att läsa om. Han teamar upp med en outsider-tjej med skådespelarambitioner och en ung knarklangare. Båda har sina egna skäl att ta reda på vad som hände med Ashley. Trion drabbas snart av samma besatthet som verkar slå klorna i alla som kommer i kontakt med Cordovas mörka värld.
Uppenbarligen även i Marisha Pessl. För mitt problem med den här boken är att också författaren verkar tappa sinnet för proportioner i närheten av den store regissören (som ju trots allt är en produkt av hennes egen fantasi). Boken är sprängfylld av information om Cordovas filmer, hans liv, hans mystiska tillvaro efter att han lämnat rampljuset. Om hans fans, hans hus, hans assistent. Om alla som arbetat med honom, alla myter, alla historier. Till och med scenografin i hans filmer dissekeras. Fiktiva tidningsartiklar och webbsidor finns insprängda i läsningen, så att läsaren kan ta del av Scotts research, inte bara få den återberättad. Gillar i och för sig det sistnämnda greppet, men summan av kardemumman är: Det blir för mycket. Gång på gång trasslar berättelsen in sig i trivia.
Min läsning tar sig uttryck i en slags vågrörelse. Ibland är det så in i bänken spännande. Ibland total stiltje. Historien reser sig, men tappar sedan fart. Tar ny fart, sackar av. Och så vidare. Varje gång berättelsen stannar upp i detaljredovisande lägger jag ifrån mig boken. Varje gång det hettar till undrar jag varför jag haft sådana problem med att läsa klart. Detta har alltså pågått i nästan ett år! Till och med själva den boken har med tiden antagit en vågig form (se bild nedan), som en slags fysisk manifestation av min läsprocess. Hur kan en historia vara så spännande och så tråkig samtidigt?
För mig är problemet att Pessl blivit för kär i sin egen historia. Hon hade lätt kunnat kapa en tredjedel av boken och det hade blivit en mycket bättre historia. Istället har hon fortsatt utanför sidorna. Parallellt med boken har hon byggt upp en värld på nätet, med fiktiva webbsidor om Cordova - filmklipp, bilder... För den som vill finns det alltså möjlighet att göra samma sak som Scott och författaren. Fullständigt förlora sig i den mystiske regissörens värld. Själv är jag mätt nu. Det blev en för stor måltid.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar