Jag hade inte särskilt många saker på min bucket list inför Parisbesöket, men en av dem var att få dricka lindblomste, äta madeleinekakor och tänka på den tid som flytt. Sagt och gjort, första dagen styrde vi raskt (eller tja, mindre raskt faktiskt med tanke på det sena sänggåendet kvällen innan) stegen mot Pace des Vosges och Carette, som vi fått rekommenderat för ändamålet. Och mycket riktigt - såväl lindblomste, som madeleiner stod snart på bordet även om servitrisen verkade lite förbryllad över beställningen (märkligt, jag trodde att alla fransmän kunde sin Proust).
Till saken hör att jag aldrig smakat vare sig kakan eller teet, så spänningen var som ni säkert förstår olidlig. Förväntansfullt stoppade jag en kakbit i munnen...
Och det smakade (trumvirvel) - helt vanlig torr citronmuffin! Om jag säger såhär: Jag har ätit SJ-mazariner som smakat bättre. Lågt betyg för madeleinekakan således. Desto högre för lindblomsteet, som hade en mild och alldeles, alldeles underbar sötma. Efter en stund märkte jag dock att kakan ändå gjorde jobbet. Den där smaken av barndomens inte fullt så extravagnata bakverk förde mig verkligen bakåt i tiden. Till en tid före vulgära supermuffins med extra chocolate chip blueberries och cheescakes som räcker till middag för en hel by. Till en plats vid min gamlamormors köksbord där en smulig muffin var så nära himmelriket man kunde komma. Och det är väl det som är idén med madeleinekakan, resonerade vi. Att den välbekanta, enkla och trygga smaken öppnar minnets och sinnenas portar.
Som tur var hade min omtänksamma väninna laddat därhemma med lite mindre exklusiva, men bra mycket saftigare madeleiner från Frankrikes motsvarighet till Ica. Citronen var ersatt av en lätt vaniljsmak och de var ljusår godare. Frukosten räddad för resten av Parisvistelsen.
Och inte gick muggarna som morgonkaffet serverades i av för hackor heller!
Bokboxens Pariskorrespondent
a.k.a.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Till saken hör att jag aldrig smakat vare sig kakan eller teet, så spänningen var som ni säkert förstår olidlig. Förväntansfullt stoppade jag en kakbit i munnen...
Och det smakade (trumvirvel) - helt vanlig torr citronmuffin! Om jag säger såhär: Jag har ätit SJ-mazariner som smakat bättre. Lågt betyg för madeleinekakan således. Desto högre för lindblomsteet, som hade en mild och alldeles, alldeles underbar sötma. Efter en stund märkte jag dock att kakan ändå gjorde jobbet. Den där smaken av barndomens inte fullt så extravagnata bakverk förde mig verkligen bakåt i tiden. Till en tid före vulgära supermuffins med extra chocolate chip blueberries och cheescakes som räcker till middag för en hel by. Till en plats vid min gamlamormors köksbord där en smulig muffin var så nära himmelriket man kunde komma. Och det är väl det som är idén med madeleinekakan, resonerade vi. Att den välbekanta, enkla och trygga smaken öppnar minnets och sinnenas portar.
Som tur var hade min omtänksamma väninna laddat därhemma med lite mindre exklusiva, men bra mycket saftigare madeleiner från Frankrikes motsvarighet till Ica. Citronen var ersatt av en lätt vaniljsmak och de var ljusår godare. Frukosten räddad för resten av Parisvistelsen.
Och inte gick muggarna som morgonkaffet serverades i av för hackor heller!
Bokboxens Pariskorrespondent
a.k.a.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar