Gästbloggaren: Josefine Lindén

Boken ”Med Egna Ögon” är Johans liv i romanform. Vi har valt att ändra namn på personer och platser där vi känner att det varit nödvändigt. Allt kring Johans syn är givetvis exakt återgivet. Och fortfarande är detta för mig en helt fantastisk historia.

Han hade spelat på min första bokrelease, vi hade repat, fikat, pratat. Men inte ett dugg hade jag fattat. Det var slumpen som gjorde att jag fick veta att Johan någonsin sett sämre än någon annan. Och än märkligare: att han sett sämre än sig själv.

Jag googlade honom och hittade en intervju med rubriken: Musikern Johan Häglerud föddes blind men kunde plötsligt se igen. Han ryckte på axlarna och sa att ”Jaha, jaså, det där ja.” För mig var det en av de mest fascinerande historier jag hört. Så jag inledde övertalningsperioden.

”Jag måste få skriva ditt liv!”
”Nä men vem vill läsa det, det är ju bara jag liksom. Johan?”

Han höll på sådär ett tag. Ett av våra första möten var på ett café vid Slussen. Jag kom först och tog ett bord långt in i den stimmiga lokalen. Han kom ett par minuter senare och syntes på långt håll. Tack vare sin karisma, visst, men också på grund av sin galet turkosa tröja. Den liksom tog allt ljus i lokalen. Gjorde Johans ögon innerligt blå.

”Hej, oj vad snygg!”
”Tack, ja jag tänkte det var dags att klippa mig. Kul att du såg skillnaden, tog inte så mycket ändå.”
”Eh …”
”Eller? Vadå, blev det inte bra?”
”Jo, visst, men jag tänkte mer på din tröja. Den är jäkligt turkos alltså. Snygg!”

Johan såg lite ställd ut, kollade ner på tyget, drog lite i ärmen.

”Jaha. Är den väldigt skrikig eller? Visste inte ens att den var turkos faktiskt.”
”Va?”
”Ja, alltså, jag kan inte se färger. Har aldrig kunnat det. Vänta, jag ska kolla så du inte luras nu!”

Han tog fram mobilen, trixade lite och höll den sen mot tyget på tröjan.

”Jaha, ja du har rätt, tror jag. CYAN står det? Är det samma sak?”

Jag satt tyst och tänkte att Herregud vad de kan få teknik att göra nuförtiden. Johan hade alltså en App i sin telefon som talade om för honom vilken färg något hade. Som den naturligaste sak i världen.
Jag som inte ens hade fattat att jag målat naglarna i onödan.

”Testa på något annat!” ropade jag ivrigt som det barn jag är.
”Okej … Din tröja är … svart?”
”Yes.”
”Hm, ditt hår är … gult?”
”Eh, nä min frisör är grym, men ja okej, blont.”
”Haha, right. Din hud är … grå?”

Och det var nånstans där jag gick hem och bokade en solsemester.

Josefine Lindén är född 1978 i Borås. Debuterade 2014 med spänningsromanen “Tiden går så långsamt när man tittar på den”. I år kommer hon ut med tre böcker, “Med egna ögon”, “Tjerna – en kaptens hjärta” och barnboken "Stella&Kii". Författaren bodde som barn i Borås, men är nu hemmastadd i Stockholm med två döttrar och en fluffig katt.