”En solig sensommarkväll tar Greta, Alex och dottern Smilla båten från sommarstugan vid den mytomspunna sjön Maran och åker ut till ön. Greta stannar kvar i båten medan de andra går iland. De kommer inte tillbaka. Förvirrad går även Greta iland, hon ropar och letar, men kan inte hitta Alex och Smilla någonstans. Det mystiska försvinnandet, och det febrila sökande som tar vid, leder Greta steg för steg ner i en avgrund av förvirring och tilltagande mörker.”
Caroline Erikssons tredje spänningsroman (efter ”Djävulen hjälpte mig” och ”Inga gudar jämte mig”) ser ut att bli hennes stora internationella genombrott. Boken har orsakat budkrig bland utländska förlag på flera stora marknader och hon har t.o.m. kallats för ”en svensk Gillian Flynn”.
En tung jämförelse.
Stämmer den?
Ja, visst finns det gemensamma markörer med ”Domestic Noir”-drottningen Gillian.
Trasiga människor, landsort, ohälsosamma förhållanden och endast perifer polisinblandning.
Men Eriksson är ingen härmapa. Hon har ett eget språk.
Den oberäkneliga huvudpersonen Greta för dock tankarna lite till Paula Hawkins ”Kvinnan på tåget”-antihjältinna Rachel. Men ring polisen då människa!! Är du helt knäpp!!?
Det är en riktigt bra bok. En tät, mörk och obehaglig historia.
Mer av ett psykologiskt drama än en psykologisk thriller skulle jag dock påstå.
Föredömligt lagom lång också.
237 mycket spännande sidor.
Går att läsa i en sittning, om man ignorerar barnens krav på mat eller hustruns på ömhet.
Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar