Jag erkänner. Dagen efter min releasedebut smög jag in på Akademibokhandeln i vårt flotta köpcentrum. Jag gjorde mig ett ärende dit. Först spanade jag under bokstaven C i skönlitterära hyllan. Där fanns ingenting bekant och jag fortsatte bort till kassan.
"Har ni sådana där praktiska plastfodral till böcker man är rädd om?"
Den ena expediten lommar iväg till lagret för att se efter. Den andra expedierar en ny kund. Jag försöker se avslappnad ut, men känner mig skamsen. Att snoka efter sina egna titlar i bokhandelshyllan, dagen efter releasen, vem gör så? Kanske alla författare, utan att de erkänner det?
"Nej, de är redan slut", säger den andra expediten till kunden bredvid. "Den släpptes ju i går och vi fick in etthundratio ex. Vi får in fler i eftermiddag."
För ett ögonblick fantiserar jag om att det är min roman de pratar om. Jag har alltid känt släktskap med den dagdrömmande kon i Beppe Wolgers "Ur en kos dagbok". Hon som ordnar världsfred, flyger ut i rymden och betar på Vintergatan – innan hon vaknar upp i båset igen och allt är som vanligt.
I nästa stund tänker jag att jag ska plocka fram ett av mina exemplar i väskan, luta mig fram mot den andra kunden och viska: "Går det lika bra med selleri?"
Kanske är det precis så man ska göra? Överrumpla? Slå in en stöt innan någon hinner blinka?
Jag har författarvänner som är förbannat bra på att sälja in sig själva och sitt författarskap. Jag beundrar dem. Själv smyger jag in i bokhandeln och frågar efter skyddande plastfodral. Men nu råkar min debutroman, "Mamma kom aldrig hem", ha ett fantastiskt vackert omslag i rött med guldfoliering. Ett riktigt smycke. Så någon relevans finns det ändå.
Jag undrar om inte David Lagercrantz skulle vilja byta med mig för ett ögonblick. Inga förväntningar på stordåd, men så mycket mer glädje när läsarna själva börjar berätta om sina upplevelser i sociala medier, helt utan påverkan.
Ofta sammanfattar andra mycket bättre än jag vad romanen handlar om.
"Den handlar om hur barndomen påverkar vuxenlivet, jag kan inte tänka mig ett mer intressant ämne", skrev en läsare härom dagen.
"Det är varmt, det är sorgligt, det är gripande och jag rekommenderar den till alla som tycker om ett fint hantverk. Lyllos du som har den oläst", skrev en annan.
Inte kan jag ge ett sådana omdömen om mitt eget skrivande? Därför känner jag en sådan ödmjuk tacksamhet för alla intelligenta läsare som delar med sig så generöst.
Tack.
AC Collin, född 1961, växte upp i Näsbypark norr om Stockholm. Mitt i villaidyllen låg föräldrarnas bensinstation och doften av bensin kom att bli hennes madeleinekaka. Det har inspirerat till romanmiljön där Linn växer upp, ett kafé. I övrigt är allt fiktion, med viss verklighetsförankring. AC Collin har fått flera utmärkelser för sina noveller. "Mamma kom aldrig hem" är hennes romandebut. AC är utbildad skrivpedagog och arbetar som lektör och skrivlärare. Hon tar också emot klienter i samtalsterapi. När hon inte arbetar eller skriver ägnar hon sig åt måleri.
Om boken:
Fotografen Linn drabbas av en synrubbning. Hon reser hem till Sverige och flyttar in i sitt barndomshem, ett kafé som har stått tomt i många år. En dag får hon ett livstecken från någon som lika gärna kunde vara död - mamma. Linn ställs inför valet att fortsätta fly eller stanna upp och våga möta sitt förflutna. Hon börjar i terapi och söker upp sin mor för att få veta sanningen, men det visar sig vara en annan än den hon har trott på hela sitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar