Det var en stilla morgon i Varanasi. Vi satt i de trappor, ghats, som leder ner till Ganges. Det är få ställen på jorden där livet och döden flätas samman på ett så påtagligt vis som på just denna plats. Livet var i full gång och människor och kor badade i flodens grumliga vatten och längre upp hade kommersen startat. Samtidigt kom en äldre kvinna ner till floden och tömde askan efter sin make - utan minsta intresse från de män som tvagade sig någon meter nedströms. Medan männen i floden hade en pragmatisk syn på liv och död är det många med mig som skräms av döden och mycket av dagens medicinska forskning ägnas åt att förstå, och förlänga livet. Samtidigt kan vi inte låta bli att fascineras av döden – som genomsyrar litteratur, film och konst.
Jag har i två tidigare böcker, "Ond kemi" (2011) och "Njutning" (2013), utforskat kemins mörka och ljusa sidor. Med "Den svåra konsten att leva", avslutar jag min trilogi om människan med att försöka förstå vad liv är och varför vi slutligen dör.
Liv är en otroligt komplicerad balans mellan tusentals kemiska reaktioner som kräver att vi äter, dricker och andas. Balansen är känslig och det krävs inte mycket för att den ska tippa åt fel håll. Dessutom är vi hela tiden utsatta för hot från mikroorganismer – bakterier och virus – och ibland måste vi hjälpa kroppen att bekämpa inkräktarna. Vi har dock lyckats ganska bra och under de senaste hundra åren har människans medellivslängd ökat med ett trettiotal år – vilket betyder att vi för varje timma som gått har ökat vår medellivslängd med nästan 20 minuter. Det låter helt fantastiskt och hoppet vaknar att vi kommer att kunna leva i hundratals år – ifall trenden skulle hålla i sig. Att medellivslängden ökat beror på kemi som möjliggjort mer mat, bättre hygien och läkemedel mot de sjukdomar som drabbar oss. Men trots att medellivslängden ökat dramatiskt, har vi paradoxalt nog inte blivit särskilt mycket äldre. Den maximala livslängden har nämligen i stort sett inte ökat alls under de senaste hundra åren och till och med under medeltiden fanns det människor som uppnådde hög ålder. Det som skett är att spädbarnsdödligheten minskat kraftigt och att de flesta kan räkna med att leva i drygt åtta decennier. Däremot är det svårare att rå på själva åldrandet och svaret är tätt förknippat med vårt ständiga gissel - cancer.
Liv är en balans och ifall vi påverkar den ena vågskålen för mycket är det stor risk att vågen tippar. Vissa läkemedel, som skulle kunna minska åldrandet verkar nämligen istället påskynda cancer och det kan vara så att åldrandet i sig är ett evolutionärt skydd mot cancer. Genom att dö i 80-årsåldern slipper vi avlida av cancer i ung ålder. I "Den svåra konsten att leva" utforskar jag möjligheterna till evigt liv. Hur kan det komma sig att träd kan bli tusentals år gamla medan vi maximalt kan förvänta oss ett drygt sekel? Kommer vi kunna vinna kampen mot cancer och i så fall gå runt begränsningarna kring livets maximala längd? Kommer vi att lära oss den svåra konsten att leva?
Ulf Ellervik är professor i bioorganisk kemi vid Lunds universitet. Han forskar bland annat om botemedel mot cancer och är en starkt engagerad kunskapsspridare inom kemins område. För sitt manus "Ond kemi" belönades han med π-priset 2010.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar