Vem har rätt att besluta över liv och död? Hur kan vi avgöra vad som är bäst för en annan människa? Har religionen något att säga om moral i dagens samhälle? Ian McEwan väjer inte för de stora frågorna i senaste romanen, med det passande namnet "Domaren".
Fiona Maye är en uppburen hovrättsdomare med familjerätt som specialitet. I sin yrkesutövning får hon ofta döma i komplicerade fall, där barns bästa står mot religiösa fri- och rättigheter. När boken börjar får hon just ett sådant fall på sitt bord. En cancersjuk tonårspojke vägrar av religiösa skäl ta emot livräddande blodtransfusioner. Mot gängse praxis beslutar Fiona att besöka pojken själv på sjukhuset, och i mötet som uppstår är det något som vaknar. Såväl inom Fiona som hos den sjuke pojken. Hennes domslut låter honom, mot hans egen och kyrkans uttalade vilja, fortsätta leva. Det får konsekvenser som ingen kunnat ana.
Samtidigt håller Fionas äktenskap på att dö. Maken som längtar efter att få uppleva en sista uppflammande passion innan ålderdomen, ber Fiona om tillåtelse att ha en affär. Hon reagerar med att bli iskall. Oförmögen att förlåta. Men också oförmögen att förklara varför. Och fallet med den cancersjuke pojken jagar henne tills det överskrider gränsen mellan yrkes- och privatliv. Var slutar egentligen domarens ansvar? Och privatpersonens?
Kanske är det symptomatiskt att en människa som är så insiktsfull då hon arbetar inom lagens råmärken, blir så rigid (eller ska jag vara snällare och säga vilsen?) när det kommer till privatlivet. För de mellanmänskliga relationerna, för känslorna, finns inga riktlinjer och prejudikat att förhålla sig till. Plågsamt för de inblandade, men för läsaren ger det upphov till en laddad vardagsdramatik av sedvanligt McEwan-snitt. Få författare kan som han dryfta djuplodande moraliska frågor och samtidigt fånga den svindlande terrorbalans som kan uppstå i våra mellanmänskliga relationer. I "Domaren" gör han det med sedvanlig finess nästan ända fram till slutet, där jag tycker att han är lite väl snabb att knyta ihop säcken. Men för det förlåter jag honom gärna.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar