Problemet med att läsa Jeanette Winterson är att hon alltid är så illans bra. Om en annan författare hade skrivit Skymningporten hade jag varit överväldigad, djupt imponerad, omtumlad... ja , ni fattar. Missförstå mig rätt, jag är allt det där. Det är bara det att jag förväntar mig de där reaktionerna när jag läser Winterson. De anländer alltså i lite mildare form, vilket på något vis känns som om jag gör romanen orätt. Nästa gång ska jag försöka stryka ut min Wintersonska erfarenhet och läsa med rena ögon. Tänker: Vilka svindlande läsupplevelser som ligger framför mig!
Nu till Skymningsporten. Vi befinner oss i 1600-talets England, i häxprocessernas tid. Författaren har valt en av de mest kända, den i Lancashire 1612, och spunnit en roman kring den. Det är en grym saga, desto grymmare därför att den egentligen inte alls är en saga. Vansinnet har historisk grund. Inte helt obegripligt för den som intresserar sig för det dagspolitiska läget kanske, men fortfarande fullkomligt ogreppbart.
Jag läser boken i en sittning, som i trans (den är tunn, går snabbt, och jag har ju som bekant semester och all tid i världen). Den påminner mig mycket om min barndoms folksagor. För här finns häxor, kloka kvinnor, förrymda fångar, makthunger, trolldom, kärlek, vanvett och djupa skogar. Samtidigt är det en politisk saga (kanske var även barndomens det, kanske läste jag dem bara inte så) som visar den hopplösa fattigdomens verklighet, och vad viljan att kuva kvinnor fått för historiska konsekvenser. Skrivet så att det inte går att sluta läsa. Svindlande. Grymt. Fantastiskt.
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro