Semesterläsning #3: En grym saga

Problemet med att läsa Jeanette Winterson är att hon alltid är så illans bra. Om en annan författare hade skrivit Skymningporten hade jag varit överväldigad, djupt imponerad, omtumlad... ja , ni fattar.  Missförstå mig rätt, jag är allt det där. Det är bara det att jag förväntar mig de där reaktionerna när jag läser Winterson. De anländer alltså i lite mildare form, vilket på något vis känns som om jag gör romanen orätt. Nästa gång ska jag försöka stryka ut min Wintersonska erfarenhet och läsa med rena ögon. Tänker: Vilka svindlande läsupplevelser som ligger framför mig!

Nu till Skymningsporten. Vi befinner oss i 1600-talets England, i häxprocessernas tid. Författaren har valt en av de mest kända, den i Lancashire 1612, och spunnit en roman kring den. Det är en grym saga, desto grymmare därför att den egentligen inte alls är en saga. Vansinnet har historisk grund. Inte helt obegripligt för den som intresserar sig för det dagspolitiska läget kanske, men fortfarande fullkomligt ogreppbart.

Jag läser boken i en sittning, som i trans (den är tunn, går snabbt, och jag har ju som bekant semester och all tid i världen). Den påminner mig mycket om min barndoms folksagor. För här finns häxor, kloka kvinnor, förrymda fångar, makthunger, trolldom, kärlek, vanvett och djupa skogar. Samtidigt är det en politisk saga (kanske var även barndomens det, kanske läste jag dem bara inte så) som visar den hopplösa fattigdomens verklighet, och vad viljan att kuva kvinnor fått för historiska konsekvenser. Skrivet så att det inte går att sluta läsa. Svindlande. Grymt. Fantastiskt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Semesterläsning #2: Jag är helt utom mig

Det första som fick mig att bli sugen på Karen Joy Fowlers Vi är alla helt utom oss var det fantastiska omslaget. Det andra var baksidestexten där syskonen i den dysfunktionella familjen Cooke heter Lowell och Fern. Namn som ger mig så positiva musikaliska associationer (Iron and Wines Resurrection Fern och Sufjan Stevens Carrie and Lowell) måste båda för en bra bok. Tänkte jag. Jag tänkte rätt.

Sedan kommer jag på att jag läst Fowler tidigare. Det är ju hon som skrivit Jane Austen Book Club (som ni förstår har jag läst den), som jag minns som en väl godkänd feelgoodhistoria. Inte spektakulärt bra dock. Inte Vi är alla helt utom oss-bra.

Som barn pratade Rosemary oavbrutet. Så mycket att hennes pappa bad henne börja i historiens mitt varje gång hon ville berätta något. Nu har Rosemary börjat på universitetet och hon pratar inte längre oavbrutet. Minst av allt pratar hon om sin familj. Hon växte upp med två syskon: Lowell och Fern. Båda djupt älskade och båda numera försvunna ur hennes liv. Någonting hände som lämnade familjen i spillror. Sedan dess är Lowell på flykt, deras en gång så levnadsglada mamma är en skugga av sitt forna jag och deras pappa likaså. Och Fern, Rosemarys älskade syster, vad hände med henne? Ingen av dem hade kunnat föreställa sig hur Ferns öde skulle påverka dem. Då, nu och för alltid. 

Som sen tonåring var jag besatt av John Irvings Hotel New Hampshire (boken, inte filmen) och när jag läser Vi är alla helt utom oss märker jag hur samma mekanismer kickar igång igen inombords. Detta, liksom Irvings bok, är som en vardagsberättelse som liksom ligger strax utanpå verkligheten. Beroendeframkallande. Hjärtskärande. Jag är stundom, likt bokens huvudpersoner, helt utom mig (ja, jag grät i solstolen).

Annars vet jag inte riktigt hur jag ska kunna skriva mer om boken utan att avslöja själva grundintrigen. Och den ska inte avslöjas i förväg. Men den som inte blir djupt berörd av den här historien om lojalitet och identitet, kärlek och förvirring, moral och samvetskval, är gjord av sten.

Jo just det, boken har vunnit en massa priser också, och varit nominerad till Bookerpriset. Det förvånar ingen som har läst den.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersrso

Kanarisk bokspaning

Slet mig för ett ögonblick från stranden och gav mig till El Corte Inglés välsorterade bokhandel. Välsorterad alltså om man är spansktalande. Som jag, om man bortser från klassisk turistpanska, inte är. Å andra sidan spelar språket mindre roll när man får ströva omkring bland böcker (det är först när de ska läsas som det har verklig betydelse).

Kate är tillbaka!

Min första upptäckt var en ny Kate Morton! Hur i himmelens namn kan jag ha missat The lake house? Som dessutom kommer på svenska i mars. Jag är i chock. Och ska genast se till att införskaffa såklart. Tyvärr fanns den bara på spanska i Spanien. Typiskt!

Inventerade sedan som vanligt vilka svenskar som fanns representerade. Det var inga överraskningar, Mankell (på spanska och engelska), Läckberg (på spanska och franska), Stieg Larsson (den spanska utgåvan av Millennium och den franska av Camilla Läckberg hyste onekligen en viss likhet, eller är det bara jag?) och... Maria Lang! Ja, det sista var något otippat.

Otippat.

Och slutligen, vem är Minna Lindgren? Ja, jag vet ju nu tack vare Wikipedia och den spanska bokhandeln, men är det inte lite märkligt att jag ska behöva åka till Las Palmas för att få reda på denna bästsäljande grannlandsförfattares existens? Överhuvudtaget, hur många finländska deckare har ni läst? Själv har jag inte läst någon. Kanske dessa Miss Marple/Three Pines-doftande alster kan bli de första. Om de översätts till svenska vill säga. Turistspanskan räcker inte till.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Semesterläsning #1: "40 constant reader"

Trots mitt totala semestermode som snabbt lyckat infinna sig ska jag ändå försöka rapportera lite om min semsterläsning här från Las Palmas. Första boken, Linda Skugges 40 constant reader, läste jag ut redan på planet. Det var inte svårt. Få författare har ett sådant driv i texten. Som att läsa en spänningsroman i dagboksform. Med tillägget att Skugge är ett stilistiskt geni. Humoristiskt geni. Superskärpt. Självskadande.

Linda närmar sig 40. Hon är sjuk (läkarna lyckas inte ställa diagnos på fyra år). Hon är inte älskad. Hon undrar varför. Är det för att hon inte kan ljuga. För att hon inte kan frisera sanningen och framställa sig själv i en förlåtande dager. Hon sliter ju så. Och hon ångrar faktiskt en del av vad hon en gång skrivit (eller gör hon det? Skugges texter slingrar alltid på och över gränsen till ironi). Vem är "Linda Skugge"? Och vem är Linda Skugge egentligen?

Parallellt följer vi den läsande Linda. Som så många andra finner hon tröst och identifikation (och ibland irritation) i litteraturen. Så mycket jag får lust att läsa! Och sådan lust jag får att återigen skriva dagbok (började i och för sig redan i läsningen av Patti Smiths M Train)! Och jag älskar ju också Bill Drummond!

Visst retar jag mig emellanåt, det ingår väl i konceptet "Linda Skugge". Men mest av allt vill jag ge henne en kram. Undrar vad hon skulle tycka om det? När jag sedan läser att det är exakt vad hon vill ge Joyce Carol Oates efter att ha läst hennes änkebok känner jag i alla fall att det är rätt reaktion på den här boken. Som är knivskarpt jättebra.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Evas bästa REA-tips 2016

Moyes, May och Malala.

Mina favoriter på bokrean 2016 börjar på M, en hel del av dem. Av en lycklig slump hittar jag mysiga Jojo Moyes med Arvet efter dig. Den efterlängtade uppföljaren kommer bara att blåsa av bokbordet. Deckarförfattaren Peter May får ingen missa. Hans stämningsmättade thrillers från yttre Hebriderna finns på rean, både Svarthuset och Lewismannen. Vartenda flickebarn i det här landet - och alla andra - borde få läsa Jag är Malala. Denna kloka, modiga tjej från Pakistan står upp för alla flickors rätt till utbildning. Hon har dessutom rätt till ett efternamn, Yousafzai, något som ofta glöms bort när det gäller flickor och kvinnor...

Kärlek blir man antagligen aldrig riktigt klok på. Men Ulf Ellerviks bok Njutning kanske får det att klarna kring kemi och känslor. Dessutom ska jag inhandla Göran Everdahls Bildningsakuten: bli expert på 5 minuter. Utmärkt studentpresent!

Sedan är det kanske dags för mig att läsa den uppskattade Churchillbiografin av Bengt Liljegren. (Jag började med den nya biografin om hans fru, Clementine.)
Astrid Lindgren kan man inte missa. Denna dagen, ett liv. Underbar titel på en underbar reabok om en underbar människa.
Och förresten, Mankell börjar ju också på M. Svenska gummistövlar - en makalöst bra slutpunkt av Henning Mankell.

Eva Killberg
Killbergs bokhandel Ängelhol

Bokhandlarna svarar: Johans bästa REA-tips 2016

Ja, var ska man börja? Man får börja med att begränsa sig.
Det blir bara tre romaner, tre deckare, tre fackböcker och tre barn- och ungdomsböcker.
Vill du ha fler rekommendationer får du helt enkelt komma in och hälsa på mig i butiken.

Majgull Axelsson – Jag heter inte Miriam
En av de senaste årens absolut bästa svenska romaner. Griper tag rejält.

Caitlin Moran – Konsten att skapa en tjej
Fruktansvärt fräck och rolig uppväxtskildring. Caitlins egen, med lite ändrade namn och platser.

John Williams – Stoner
Den bästa klassiker du inte har läst! En roman i klass med Steinbecks bästa!

Samuel Bjørk – Det hänger en ängel ensam i skogen
Spännande thriller i klass med Nesbøs bästa! En ny norsk favorit!

Alex Marwood – Granne med döden
Ruggig seriemördarhistoria. Inget för den kräsmagade. Skrämde slag på Stephen King t.o.m!

Jo Nesbø – Sonen
Också i klass med Nesbøs bästa! Det är faktiskt en av Nesbøs bästa. Trots total Harrybrist.

Nanna Johansson – Hur man botar en feminist
En av Sveriges skarpaste satiriker och serietecknare. Briljant patriarkatkrossande bok!

Tareq Taylor – Helt enkelt
Allas favoritkocks bästa kokbok hittills! Massor med bra matidéer för både vardag och helg.

Randall Munroe - Tänk om…
Totalt bananas frågor får seriösa vetenskapliga svar. Urkul! Perfekt studentpresent.

Pija Lindenbaum – Ska vi va?
Älskar Lindenbaums berättelser. Har du bara läst Gittanböckerna? Missa inte den här.

Lotta Olsson & Maria Nilsson Thore – Meningen med livet
Finurlig och rolig bok för Börja Läsa-åldern.

Rick Riordan – Den röda pyramiden
Ett spännande äventyr! Sätt i händerna på alla Harry Potter/Percy Jackson-älskare!

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Välkommen in i littelabyrinten!

Då har man tillbringat hela dagen med att flytta om i butiken.
Det blir som vanligt, lite trångt, men alla avdelningar är åtkomliga om man är lite smidig :-)

Ta en titt på den bifogade "Littelabyrint"-filmen om du vill lära dig hitta.

Imorgon måndag samlas vi hela styrkan och plockar upp årets reaböcker.
I bokstavsordning. På rätt avdelning.
Självklart har vi ändå öppet som vanligt, 10:00-20:00.

Välkommen in och heja på. Och titta.
Men inga reaböcker får säljas till reapris förrän kl 07:00 på onsdag.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bokhandlarna svarar: Siljas bästa REA-tips 2016

Mantel och Follett till maken.

Tycker att bokrean är ett ypperligt tillfälle att ge bort böcker till nära och kära. Känner mig aldrig så generös som när jag har reakatalogen framför mig – och ska planera vem som ska få vad.

Först ut att få något att läsa är min man – han får både Ken Folletts trilogi Giganternas fall och Hilary Mantels två böcker om Thomas Cromwell. Dessa böcker bör hålla honom sysselsatt stor del av våren – emellan diverse trädgårdsprojekt - och med tanke på att de omfattar 3835 sidor så tycker jag att priset blir riktigt lågt: 13 öre per sida. Lite av ett kap!

Den andra som ska få lite böcker är min syster. Med tanke på sommarens semesterresa till Frankrike så tror jag att hon kan ha stor nytta av en Intensivkurs i franska. CD-skiva medföljer – och alla vet ju att uttalet är det viktigaste när det gäller det franska språket. Bättre snyggt än begripligt! Hon får också Patrick Modianos Nätternas gräs vilket förhoppningsvis ger henne lite fransk feeling.

Tredje mottagaren är en av mina närmaste vänner. Hon är den där vännen som sms:ar klockan 2 på natten för att berätta att boken hon lånat var underbar. Hon ska få njuta av två starka kvinnor genom två storartade biografier: Denna dagen, ett liv en biografi över Astrid Lindgren och Jag är Malala. Tror att det blir två positiva sms!

Den fjärde som får en bok är min yngsta (vuxna) dotter. Hon får frossa i inredning som är ett av hennes största intressen just nu. Så det blir både Tricia Guilds Färgliv OCH Ida Magntorns Urban Vintage. Tror det blir några pluspoäng till mig när vi närmar oss mors dag…

Mitt framtida barnbarn – mycket avlägset framtida – kan jag hamstra mycket till redan nu. Stina Wirsén, Mumin, Gruffalon, Pelle Svanslös – så många bra böcker att det är alldeles omöjligt att välja – det är bara att fylla påsarna. Ett självklart bokreafynd bland barnböckerna är Det var det fräckaste av Werner Holzwarth – en mer indignerad mullvad går inte att hitta!

Till mig själv köper jag troligtvis inte så mycket: kanske några deckare, ett par romaner, en trädgårdsbok, säkert en kokbok (eller två), en franskakurs, eventuellt något av nobelpristagaren, kanske en träningsbok (om det är öppet köp) och kanske hittar jag något när vi packar upp som jag inte tänkt på…

Silja Stråhle
Killbergs Bokhandel Helsingborg

Kanarisk läsning

Reselektyren.

Medan ni andra laddar för bokrean, mustaschvaxet och ansiktstatueringarna drar jag lite otippat på semester. Och eftersom SMHI lovar sisådärväder på Las Palmas har jag laddat med ordentligt med underhållning. Vilket jag såklart hade gjort även utan sisådärväderlöftet.

Målet är att frossa i hotellfrukost och i övrigt inte röra en fena. Med den här högen tror jag att jag kommer att lyckas ganska bra (har lagt några ljudböcker i mobilen som backup om jag måste gå någonstans, strandpromenaden till exempel. Eller vart man nu går när man är på charterresa. Till poolen? Till terrassen? Till en grisfest?).

Ha en fin bokrea, samtliga. Kanske kommer en kanarisk spaning från solstolen/hotellrummet vad det lider.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Bokhandlarna svarar: Susannas bästa REA-tips 2016

Den här frågan alltså. För det första, allt bra jag läst som ni måste köpa. För det andra, allt bra jag inte läst och som både jag och ni måste köpa... Och så har man plötsligt skrivit en hel roman. I år gör jag såhär. Tipsar om det jag verkligen gillat. Och skrivit om här i bloggen. Så kan ni utifrån recensionerna se om det verkar vara något för er. Klicka bara på titlarna. Nu kör vi.

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson, När kejsaren var gudomlig av Julie Otsuka, Konsten att skapa en tjej av Caitlin Moran, Till flickorna i sjön av Elin Olofsson, Stora makters uppgång och fall av Tom Rachman, Stoner av Johan Williams, Beckomberga av Sara Stridsberg, Twist av Klas Östergren (utandning).

Det var romanerna. Här kommer deckarna deckarna: Livets och dödens villkor av Belinda Bauer, Gone girl av Gillian Flynn (ja, Vassa föremål också, men den läste jag innan den här bloggen startades så där finns ingen rec.), Sonen av Jo Nesbø, Svarthuset av Peter May.

Och missa för sjutton gubbar inte chansen att kitta upp er på Svetlana Aleksijevitjs samlade svenska produktion! Än så länge har jag bara läst Kriget har inget kvinnligt ansikte, men det ska bli ändring på det.

Och ja. Det finns mer (mycket mer) att hämta i den där katalogen. Bland annat Werner Holzwarths underbara Det var det fräckaste, om den lilla mullvaden som blir bajsad på huvudet. Och en hel del intressanta gröna kokböcker. Som Myllymäkis Grönt. Och (ännu en) bok om Bob Dylan (ni vet, Dylanböckerna...) Men nu börjar det bli just så där som jag befarade. Evighetslångt. Jag håller jag mina hästar.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Tillbaka i Gärningsberg

Vilken perfekt matchning! Inte bara mellan boken och överkastet, också mellan mig och boken.

I Elin Olofssons tredje roman är vi tillbaka i Gärningsberg, det fiktiva jämtländska samhälle kring vilket hennes litterära universum kretsar. Tillbaka i Gärningsberg är också Sonia "Salida" Sallström, hyllad sångerska på dekis, som kommit för att tillbringa sommaren hos sin syster Gun-Britt på fädernegården. Gun-Britt rattar med ilska som drivmedel ett litet kafé och en loppis. Salidas ankomst gör inget för att förbättra hennes humör. Tvärt om.

På gården vistas denna sommar också Jenny, Gun-Britts dotter, som kommit upp från Stockholm för att hjälpa mostern att skriva sin självbiografi, och Salidas unge assistent Harpan. Maktkampen kan börja.

Jag tycker mer och mer om Elin Olofsson ju mer jag läser av henne. Hon återvänder till samma teman; hemvändandet, skapandet, rötterna, försoningen, men fördjupar och nyanserar för varje bok. Hennes omsorgsfulla och precisa beskrivningar av såväl relationer som platser gör det till en njutning att läsa.

Och just platsen får mer utrymme i Gånglåt. Skogen, bergen, myrar och mossar blir mer än ett omgivande landskap. De flödar genom människorna, genom Salidas sånger, genom Gun-Britts längtan, Harpans kärlek och Jennys förtvivlan. Samtidigt är de inre, psykologiska landskapsbeskrivningarna lika skarpa. Så många gånger vill jag liksom rycka in i texten och bara förlösa de här stackars människorna, ingen särskilt sympatisk, ändå djupt engagerande.

Kroppen är också mer närvarande här än tidigare. Den åldrande, svikande kroppen. Den längtande kroppen. Den sexuella, sensuella, köttsliga. Gun-Britts seniga, ilsket tuktade lekamen mot Salidas okontrollerat svällande. Kroppens skador i barndomens otyglade våld.

Den här sommaren dansar de återigen runt varandra, systrarna, som boxare i en ring. Väntar på knockout hela vägen fram till bokens dramatiska klimax. Vad händer sedan? Jag hoppas de får frid.

Johan har också läst. Såhär tyckte han. Och här och här kan ni läsa vad jag tyckte om Elin Olofssons tidigare böcker.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Fantasy Feelgood

Tänk dig om Jonas Jonasson och John Ajvide Lindqvist fick ett oäkta kärleksbarn tillsammans.
Eller ett inom äktenskapets väggar för den delen.
Det här är Sverige 2016 i Jösse namn! Du kan gifta dig med precis vem du vill. Vare sig du är berömd författare eller vanlig dödlig. Var den du är! Älska den du älskar liksom!
Go Jonas och John! Strunta i samhällets trångsynthet! Om ni nu vill det dvs.
Tänk dig sedan att den avkomman valde att följa i sina framgångsrika fäders fotspår och korsade sin pappas feelgood-humor med sin andra pappas magiska realism.

Eller skulle du vara nyfiken på vad som hade hänt om Fredrik Backman, p.g.a. ett kontorstekniskt misstag, skulle fått skriva manus till säsong två av SVT:s troll-thriller Jordskott?

Då är Lars Vasa Johanssons Den stora verklighetsflykten något för dig.

”Som trollkarl kan Anton lösa upp invecklade knutar med ena handen bakom ryggen. Som människa kan han knappt köpa en kopp kaffe utan att hamna i trassel. Han borde egentligen vara nöjd med det mesta, men ibland kan han inte låta bli att tänka på barndomsvännerna Sebastian och Charlotta. Hur tusentals människor betalar dyrt för att se deras spektakulära trollerishow samtidigt som han själv uppträder på trista servicehus. Ibland är livet förbannat orättvist.

På sin turné genom Västergötland kör Anton till råga på allt rakt in i en soffa vid Tivedens nationalpark. I sitt sökande efter hjälp går han vilse i skogen och upptäcker att Tiveden kryllar av väsen och övernaturliga fenomen. Anton blir ofrivilligt indragen i en urgammal kamp mellan gott och ont där hans egen personlighet visar sig vara hans värsta fiende.”

Det här är rejält skruvat. Och riktigt kul.
Är det för skruvat för mainstream-feelgoodpubliken?
Kanske, men jag tror inte det. Om du, som jag, älskade Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt, med Landet-Nästan-Vaken, drakar och Worsar, så kommer du nog äta upp det här också.

Och du.
Om du vid din nästa djupa skogspromenad skulle springa på en liten späd flickvarelse som ber dig om hjälp med att plocka sju stycken olika blomsorter att lägga under huvudkudden, då rekommenderar jag strongt att du avsätter lite av din värdefulla tid och gör det.
Lita på mig.
Det kommer bli mycket enklare så.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Vilse i Illyrien

I mina tidiga tonår föll jag handlöst för Shakespeares Trettondagsafton i en uppsättning på Romateatern. Framför allt blev jag vansinnigt förälskad (jajamensan, sublimerad tonårslängtan och allt det där, eller som i det här fallet – kanske inte så sublim) i narren Feste. Inte så konstigt då att den förtrollande Rogan i Elizabeth Hands Illyria kommer att göra just denna roll i en skoluppsättning av pjäsen.

Fast först har jag svårt att förstå vad det är för bok jag läser (precis som ni har nu efter min inledning). I Illyria möter vi kusinerna Maddy och Rogan, i inledningen av deras passionerade kärlekshistoria. Det mycket tonårstrån och dito icke så förstulet förstulet hångel prytt i Hands liksom blommande prosa (hennes ingående beskrivningar, som om hon vill måla sina berättelser snarare än skriva dem – det är nästan, men bara nästan så att jag retar mig, för precis när jag börjar skruva på mig så får de den rätta suggererande effekten och jag är fast) och i mitt stilla sinne börjar jag undra om det är någon slags vaniljvariant av Fifty Shades jag kommer att få läsa.

Obs, obs! Det är det nu inte. Men det är först efter att jag läst ytterligare en bok av samma författare (Radiant days, recension på väg) som det slår mig att handlingen i Elizabeth Hands böcker, de tre som jag har läst, är sekundär. Huvudpersonen är alltid konsten. Konsten och dess förmåga att lyfta våra liv, berika dem och förstora dem. Låter det torrt? Det är det inte!

I Illyria får kusinernas passion för varandra och sedermera för teatern konsekvenser. För lika mycket som konsten har förmåga att bygga upp, lika mycket har den förmåga att slå sönder. Passion möter krass verklighet, gudabenådad begåvning möter hantverksskicklighet, dröm möter vardag, möter krossade illusioner, krossad kärlek. Den är inte helt lätt att förstå sig på, den här romanen. Det finns ingen given sensmoral, i mitt tycke inte heller en solklar dramatisk kurva. Men det finns en ton, en magi och en passion som gör att jag plötsligt inte bryr mig om sådana världsliga ting. Efter att jag slagit ihop den inser jag att den är mycket större än sitt sidantal. Den kryper under skinnet. Och där ligger den kvar. Och skimrar.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Hämningslös Hemmingsson

Jag har en vän som hävdar att ett gott liv kräver en daglig dos Agnes Wold (för er som inte känner till henne, ta en titt på Min Sanning här). Jag hade nästan glömt bort att den behöver kompletteras med en daglig dos Nina Hemmingsson. En riktigt stor.

När jag härförleden röjde i bokhögarna runt sängen hittade jag samlingsalbumet Det är svårt att vara Elvis i Uppsala dolt under diverse o- och halvlästa böcker. Vilket återseende! Nina Hemmingsson var min första vuxna serieförälskelse. Och den slags politiska serier som representeras av Liv Strömquist och Sara Granér i all ära – Ninas nihilism är ändå i särklass! Hennes blick så knivskarp. Hennes insyn i psykets mörkaste vrår så total. Jag älskar henne hämningslöst.

Kanske borde jag här också be mina väninnor om ursäkt för den totala bombningen av avfotograferade Hemminsson-strippar som drabbade dem medan jag läste. Det skulle jag. Om det inte hade varit en ren välgärning.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

En kedja av röster

"Kanske borde vi fått träffa en psykolog" reflekterar vid något tillfälle en av de hundratals kvinnor som Svetlana Aleksijevitj pratar med i Kriget har inget kvinnligt ansikte. Citatet är ett av många som ringar in den totala övergivenhet som drabbade de kvinnor som kämpat i röda armén under andra världskriget.

De kämpade sida vid sida med männen. Var prickskyttar, chaufförer, ingenjörer, sjukvårdare, läkare, spanare, stridsvagnsförare, piloter. Men hjältar var de aldrig. Den rollen var förbehållen männen. Efter att ha varit systrar och kamrater på slagfältet bemöttes de kvinnor som återvände istället med misstänksamhet, skepsis, förakt. Vad för slags kvinna lämnar sina barn och ger sig ut i krig? Det vet man väl vad som pågick där ute på fälten, bland alla män?


Svetlana Aleksijevitjs bok är ett mastodontprojekt, reserachen löper över nästan 15 år. Det färdiga resultatet bildar en kedja av röster, av berättelser, en slags själens väv. Hon ger det obegripliga ett mer begripligt, ett mänskligt, ett kvinnligt ansikte. Det är ett storslaget projekt. Ett stycke bortglömd och förträngd historia som får komma till ytan.

Berättelsen som växer fram är i det närmaste outhärdlig läsning. Men samtidigt djupt engagerande, nästan förtrollande. Den här blicken på kriget är ny. Långt, långt bort från framryckningar, slag, segrar, kartor och diagram. Det är människans historia. De unga frivilliga flickornas historia. De som bytte klänningar mot uniformer, klippte håret och stred för fosterlandet. Uppoffringarna. Vidrigheterna. Blodet. Övergreppen. De personliga förlusterna. Men också övertygelsen, kamratskapen, kärleken.

Det är också de gamla kvinnornas historia. De som ser tillbaka på sitt liv och vad det blivit. Vad kriget gjorde dem till. Vilka efterverkningar det fått. Många är de som inte kan med färgen rött. Som inte kan se styckat kött efter hemkomsten. Som tigit om sina upplevelser för att de inte passar in i historiens narrativ. Som nu vill berätta.

Ur inledningen: 
Männen... De släpper ogärna in kvinnorna i sin värld, på sitt territorium...
På traktorfabriken i Minsk sökte jag efter en kvinna, hon hade varit prickskytt. Om henne hade man åtskilliga gånger skrivit i fronttidningarna. Hennes hemtelefonnummer fick jag av hennes väninnor i Moskva, men det var gammalt. Och efternamnet jag antecknat var hennes flicknamn. Jag gick till fabriken där hon arbetade, till personalavdelningen, och där fick jag höra av männen (fabrikschefen och personalchefen): »Finns det verkligen inte tillräckligt många män? Varför skall ni lyssna på dessa kvinnohistorier. Kvinnofantasier...«
Jag kom till en familj... Både mannen och hustrun hade deltagit i kriget. De hade träffats vid fronten, och där hade de gift sig: »Vi firade vårt bröllop i skyttegraven. Inför en strid. Jag sydde mig en vit klänning av en tysk fallskärm.« Han var kulspruteskytt, och hon var »sambandskvinna«. Mannen skickade genast ut kvinnan i köket: »Du kan väl laga till något åt oss.« Tevattnet hade redan kokat upp, smörgåsarna var bredda, och hon slog sig ner hos oss, men mannen fick henne genast på fötter igen: »Men var är jordgubbarna? Var är sylten vi hade med oss från landet?« Efter min enträgna vädjan lämnade han ovilligt ifrån sig sin plats med orden: »Berätta nu som jag har lärt dig! Utan tårar och en massa kvinnliga detaljer: hon ville vara vacker, förstår ni, så hon grät när de klippte av henne flätan.« Senare erkände hon viskande för mig: »Hela natten har han studerat »Andra världskrigets historia« med mig. Han var orolig för mig. Och nu är han rädd för att jag skall minnas fel. Att jag inte skall berätta på ett
Så var det åtskilliga gånger, i åtskilliga hem.
Visst gråter de ofta. Och skriker. När jag har gått tar de hjärtmedicin. Eller kallar på ambulans. Men ändå ber de: »Du kan väl komma! Du måste komma! Vi har tigit så länge. I fyrtio år har vi tigit...«

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

30+ days of Light

"Du har just blivit biten och smittad av någon form av... virus. Du kan inte äta vanlig mat. Silver bränner mot din hud. Dagsljus är direkt dödligt.
Du bor i Gällivare. Ovanför polcirkeln. Samtidigt som du blev smittad så inträdde sommarsolståndet."

Ok. Förbered er på årets bästa pappahumor/Göteborgsskämt…

 "Sucks to be you!"

Moa-hahahah. Get it? Sucks. Och du är vampyr.
Inte? Nähä. Var en tråkmåns då.

Till boken.
Jag älskar vampyrhistorier.
Stephen Kings Staden som försvann (Salem’s Lot). Anne Rices Lestatböcker (De första fem innan hon blev nyfrälst eller vad det nu vad som hände i alla fall). Cronins Passage-serie (Äntligen kommer del tre i maj!!). Del Toro & Hogans Släktet-trilogi (förhoppningsvis lyckas The Strain-serien få till ett bättre slut än den något religiösröriga bok tre…).
Och så klart. John Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in. 
Alla favoriter i den Zillénska bokhyllan.

Och det är en rekommendation från ovan nämnda Ajvide som drar mig till Johannes Pinters 1007.

"Klaustrofobisk, hallucinatorisk, minimalistisk." –John Ajvide Lindqvist

Jag får instämma. Det här är en liten höjdare.
Liten på riktigt. Knappa 200, intensiva och blodiga, sidor.
Idén – en slags omvänd variant på 30 days of Night, där ett vampyrgäng har kalas i en småstad under den månadslånga Alaskanatten – är smart och skrämmande.
Mycket filmisk.
Knappast manus till en hel långfilm, men en kortskräckis på 45 minuter skulle jag gärna vilja se.

Insert skämt av typen "… med bett i…" här.

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Bokslut januari

Varning för skryt.

Jag deppade ju en del efter mitt påvra årsbokslut 2015. Men jag var uppe på fem tydligen, för januaris lässaldo pekar i en betydligt mer positiv riktning. Man kan om man vill alltså. Och jag vill! För det är grymt mycket skönare att läsa en bok på kvällen än att ligga och slöpilla med mobilen och läsa stressig skärmtext om jordens nära förestående undergång.

Tre böcker läste jag förra januari. I år var det tio. Fortsätter det såhär kommer årsbokslutet att vara i paritet med mina mest ensamma högstadieårs läskvot. Det där lät ju inte så bra... men böcker är alltid bra! Liksom Ella i Det som hände i källaren skulle jag stått mig slätt utan skolbiblioteket.

Vad har jag då plöjt (några har jag hunnit skriva om, men långt ifrån alla. Ännu)?
Here goes:

Sjuka själar av Kristina Ohlsson
Det som hände i källaren av Rebecka Åhlund
En annan gryning av Camilla Sten
Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj
Det är svårt att vara Elvis i Uppsala av Nina Hemmingsson
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv av Tom Malmquist
Gånglåt av Elin Olofsson
A god in ruins av Kate Atkinson (på svenska i mars)
Fader vår av Inger Edelfeldt
Illyria av Elizabeth Hand

Ingen var dålig och de flesta var dessutom riktigt bra.  Det bådar gott. Ser fram emot resten av läsåret 2016 (har klämt två böcker till i februari). Vad tycker ni att jag ska ta mig an härnäst?

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Jag vet allt det här

Jag vet att en bok är bra när jag inte vill sluta läsa.
Jag vet att berättelsen har tagit sig in i hjärtat när jag inte kan sluta tänka på den.
Jag vet att jag inte vill åka och jobba just nu.
Jag vet allt det här.

Silja Stråhle
Killbergs Bokhandel Helsingborg

Övernaturlig högstadieångest

Ni vet när man läser en bok och hela tiden vill utropa: "Exakt så där är det!". Ja, ni vet. Exakt så där är det med Rebecka Åhlunds böcker om Ella. I Det som hände i källaren har vi kommit fram till tredje boken och Ella ser fram emot att börja högstadiet. Men det blir inte alls som hon har tänkt sig. Under Ellas trista torpsommar har hennes bästa kompisar börjat hänga med den två år äldre Isabella och hennes gäng. Istället för gymnastikträning och basket är det folkölsfester i Isabellas källare som gäller. I den gemenskapen har hon ingen självklar plats.

Som tur är har hon fortfarande vänskapen med Dylan, och med Asta, den gamla kvinnan som Ellas föräldrar köpte sommarstugan av. Och nu berättar Asta för Ella att hon är en särskild sort. En sådan som kan se mer än andra. Och efter händelserna på kollo (i Ibland blir skogen vred) går det rykten om Ella på skolan. Att hon är mystisk, att hon drar till sig spöken.

Det är just de här egenskaperna som gör att Isabella trots allt bjuder in Ella till källaren. Hon har hittat sin mormors gamla ouijabräde och nu ska de göra anden i glaset. Men för att det ska funka måste det vara någon övernaturlig med. Någon som Ella. Och funkar det när Ella är med då? Ja, det kan ni skriva upp!

Som vanligt skildrar Rebecka Åhlund den sena barndomens, eller den tidiga ungdomens, värld och intriger med absolut gehör. De där livsviktiga och samtidigt sköra vänskapsrelationerna i tidig tonår. Högstadiets hierarkier och överlevnadsstrategier (varav en visar sig vara skolbiblioteket, så himla fint). Hon fångar det precis. Samtidigt som hon lyckas skapa underbart läskig skräck för de barn och vuxna som likt mig älskar att bli skrämda.  Men till skillnad från min näst senaste skräckis ("Sjuka själar") där det var hemskheterna i sig som gjorde boken läsvärd, får jag med Rebecka Åhlunds böcker känslan av att hon skulle kunna skriva om precis vad som helst.  Det skulle ändå vara outsägligt spännande. Det är vad som kännetecknar en verkligt bra bok.

Här och här kan ni läsa vad jag tyckte om de tidigare böckerna om Ella, Flickan på tavlan och Ibland blir skogen vred. Och här kan ni läsa Rebeckas gästblogg från 2013.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

Gånglåt

"Den kända sångerskan och låtskrivaren Sonia "Salida" Sallström åker till sin gamla släktgård i Gärningsberg i Jämtland för att skriva sin självbiografi. På gården väntar Gun-Britt, Sonias syster, som driver servering och loppis och tycker att hela världen borde skärpa sig. Inte minst Sonia. Där finns också Jenny, Gun-Britts dotter, som lovat hjälpa sin moster med boken men som hela tiden sneglar oroligt mot stugan uppe vid berget. Dessutom finns det björn på trakten, som gräver i gårdagens sopor. Det blir en sommar av lust och olust, i takt och otakt till tidens egen gånglåt."

Elin Olofssons tredje roman, efter Då tänker jag på Sigrid och Till flickorna i sjön, är hennes starkaste hittills. Det är en roman rakt upp och ner, utan krusiduller, om kärlek, syskonsämja/strid, familj och landsbygd.

Det är en finstämd slice of life-historia där - miljöskildringar och biroller i all ära - de tre starka kvinnoporträtten, den åldrande divan Sonia/Salida, den bittra "systern-som-blev-kvar" Gun-Britt och hennes dotter Jenny, är vad som verkligen lyfter romanen från mängden.

Kanske kan man kalla det en "kvinnoroman", d.v.s. en massa prat om känslor och relationer, total brist på seriemördande datahackers med autismspektrum samt rosaaktigt omslag med kvinna i klänning.
Men, trots alla mina Y-kromosomer, så fångas jag av historien. Grips av den.
Sitter till och med och försöker lista ut melodierna till Salidas sångtexter som inleder varje kapitel.
Det måste väl vara ett bra betyg?

Johan Zillén
Akademibokhandeln Center Syd

Otäckt så det förslår, men varför så många ord?

"Först sattes träd i brand. Sedan öppnades portarna till helvetet.
Lukas försvinner några dagar innan han ska ta studenten. Tre veckor senare hittas han medvetslös med stora skador. Ingen förstår vad som hänt honom. Inte ens han själv. Det enda han och alla andra vet är att ytterligare två personer försvunnit på samma sätt. Men Lukas är den enda som har kommit tillbaka.
Tio år senare återvänder han till sitt föräldrahem, plågad av ovissheten om vem som en gång förstörde hans liv. På andra sidan gatan bor en man som aldrig förlikat sig med att han inte fick veta vad som hände hans dotter Fanny. Och som tror att Lukas har svaret.
Samtidigt flyttar Anna och David in i den gamla prästgården. Här ska de börja sitt nya liv. Men huset väcker stark oro hos Anna. När hon senare hittar ett järnkors nedgrävt i trädgården förstår hon att det finns någon som vill dem illa. Riktigt illa. Anna försöker vettskrämd rädda både sig själv och David. Men är det redan för sent?"


Jag läser som ni vet inte särskilt många svenska deckarförfattare. Men alla gillar ju Kristina Ohlsson och när hon nu släpper en bok i en genre jag gillar, och vi dessutom får ett läsex av till jobbet (tack Piratförlaget!), tänker jag att det är dags.

Det första som slår mig är att hon använder så himla många ord. Brukar hon skriva så? Det tar ett tag att hitta in i stilen när min inre redaktör hela tiden knackar med pennan i skrivbordet och utropar "Det där har du redan sagt!". Men historien är tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta, och efter ett tag vänjer jag mig.

För kusligt är det. Så kusligt att jag med bultande hjärta får lägga ifrån mig boken när jag läser den ensam hemma på kvällen (den stora, mörka skogen utanför...).

Inget för lättskrämda alltså. Och inget för litteratursnobben. Men vill man ha en stunds skrämmande underhållning (och något förhöjd puls) är det perfekt.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro