Sidor

Aktuella evenemang

tisdag 5 april 2016

Joyce Carol Oates – ett försök till

Det här att jag plötsligt inte gillar Joyce Carol Oates längre. Det kom lite som en chock faktiskt. Och jag märker att jag inte kan sluta fundera. Vad det egentligen som jag uppskattat så mycket tidigare? Tänkte dissekera de två böcker jag läst av henne nu under våren och se om jag kommer fram till något vettigt. Häng med om ni orkar, för det här blir lite av en process-text tror jag.

Först lyssnade jag på kortromanen Mörkt vatten från 1992 som jag råkat missa (det är lätt hänt med tanke på Oates produktivitetstakt). Att jag plockade upp den nu berodde på att jag läste om den i Dark Places 100 hemskaste-serie (åååh, vad jag väntar på boken!) och blev mer än lovligt sugen. Ska också erkänna ett det korta formatet passade fint med min intention att läsa fler böcker i år (ja, alla knep tillåtna – ni ska se hur många bilderböcker jag kommer att sträckläsa i slutet av året!).

Boken är baserad på händelserna vid Chappaquiddik 1969, då senator Edward Kennedys bil hamnade under vatten och hans passagerare, flickvännen(?) Mary Jo Kopeche, drunknade. Oates har förlagt händelserna till tidigt 90-tal då vår huvudperson Kelly Kelleher möter Senatorn på en 4 juli-fest. Mötet följs av en hastig, berusad bilfärd i skymningen, en slarvigt tagen kurva... mörkt vatten. Kellys ser sitt liv passera revy, medan bilen långsamt och obönhörligt fylls upp.

Det är fullkomligt genialisk berättarteknik såklart, om man vill hålla läsaren i ett andtrutet sträckläsningsgrepp boken igenom. Kellys korta liv, så vanligt, blir stort och viktigt i skuggan av den annalkande döden. Ändå måste hon offras. Senatorn sparkar sig ut ur bilen. Räddar sig själv. Kommer inte tillbaka efter henne. Symboltyngt är bara förnamnet. Ett svidande porträtt av ett hierarkiskt USA utan nåd. Kelly lever ett privilegierat liv (i en otroligt obehaglig passage beskrivs hur hon föraktar de analfabeter (svarta) som hon undervisar på frivillig basis) , men i den här konstellationen är hon helt maktlös. När hon låter sig charmas av senatorn ger hon upp sitt självbestämmande. Hon ger upp sitt liv.

Sedan läste jag ungdomsboken Två eller tre saker jag glömde att berätta för dig. På ytan en berättelse om vänskap och förlust. Under ytan Oates bekanta temata; maktspel, patriarkalt förtryck, våld. Här i en såväl kronologiskt som perspektivmässigt uppbruten berättarstruktur som successivt lägger skikt till skikt till historien.

Ett gäng flickor går sista året på en prestigefylld high school när en ny flicka kommer till klassen. Tink Traumer är avig, annorlunda och oemotståndlig och blir snart den centrala delen i deras cirkel. Men så försvinner hon, och lämnar de andra med frågeställningar om liv och död, mening och tomhet. Tonårslivets alla aspekter av tillhörighet, utanförskap, familjerelationer, förälskelser och fatala misstag mals genom berättelsens mörker. Oförståelsen, förljugenheten och förtrycket från vuxenvärlden är kompakt. Finns det ens en poäng med att existera i en sådan verklighet?


Kanske kan man kalla läsningen för döden i två tappningar. Båda som ett slags uttryck för en förtryckande maktapparat som verkar i det lilla, i den personliga relationen. Och det är väl på detta sätt man läser Oates bäst. Glasklar i sin samhällskritik. Symboliskt oslagbar. Detsamma gäller porträtten av människor som försöker leva sina liv som vanligt, balanserande på randen till undergången. Det ödesmättade, obehagliga. Hon är drottningen av det.

Men så denna kyla. Kanske är privilegiet att få tycka om böckernas huvudpersoner inte något måste, men jag vill känna att det finns något där för någon att tycka om. Jag vill inte ha denna vetenskapliga iakttagande mikroskopsblick, jag vill att åtminstone författaren ska bry sig om sina karaktärer. Istället verkar hon behandla dem med samma milda förakt som det samhälle hon skriver fram. Landa i denna obehagliga slutsats att vi är bundna till varandra genom beundran, rädsla, sexualitet, makthunger eller nödtvång. Jag gillar det inte.

Men trots det... Böcker är urbra! Jag får det inte att gå ihop.

Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro

1 kommentar:

  1. Åh, vilken bra text om Joyce Carol Oates! Jag förstår precis vad du menar: den där kylan ställer till det ibland. Då och då får jag samma känsla som när jag läser Jonathan Franzen: att författaren inte gillar sina karaktärer så värst mycket. Sedan sipprar en skev bild på kropp och vikt in ibland, inte minst i YA-boken du skriver om. Visst är det där hon skriver ut en flickas (jättelåga) vikt och kallar henne mullig? Oavsett: briljant är hon. Men även jag har börjat läsa henne med den där dubbelheten. Jag tänker att det kanske gör läsningen mer spännande.

    Och: HURRA att du ser fram emot min bok!

    SvaraRadera