Gästbloggaren: Helena Dahlgren

foto: Severus Tenenbaum

»Var börjar jag? Var tar fiktionerna vid?« frågar jag mig i min nysläppta bok 100 hemskaste.

Det är två av många mer eller mindre retoriska frågor som förekommer i en bok som går att läsa som en sorts förtäckt självbiografi om man vill, eller »bara« som en topplista över mina 100 hemskaste ögonblick från litteraturen från populärkulturen. Vi som hållit fiktionerna i handen under våra formativa år och vidare in i vuxenvärlden vet att det finns en – åtminstone i vår värld – självklar koppling mellan de två läsningarna, för visst är vi, visst BLIR vi, vad vi läser, tittar och lyssnar på? Visst känner man igen sig i Meg Ryans rollfigur när hon i You've Got Mail utbrister att allt hon upplever i livet påminner henne om något hon läst i en bok?

Däremot är jag inte helt säker på att jag vill ge Ryan – strikt taget Nora Ephron – rätt när hon i meningen som följer undrar om det inte borde vara tvärtom. Livet, den gamla sluga skökan, är ju så oundviklig i sin natur. Det spelar ingen roll hur krampaktigt vi spjärnar oss fast i läsfåtöljen, hur många säsonger av Penny Dreadful eller Games of Thrones vi ser. Livet tränger sig på till sist ändå. Och däremellan har vi våra böcker, tv-serier, filmer, the songs that saved our lives, att ta till när verkligheten känns för svår. Det gör den ju lite nu och då: läs, hela tiden. Det är därför jag älskar bokhandlar och bibliotek (och de skrämmande få fysiska skiv- och dvd-butiker som finns kvar), som i mitt liv fått den roll som jag tänker att kyrkor, synagogor och moskéer har för religiöst utövande. Därför känns det fint att få gästblogga i en blogg som tillhör en bokhandel. Men, som Carrie brukade säga, I couldn't help but wonder... Vad blir skillnaden när jag nu, efter år och åter år som bloggare med huvudidentiteten läsare, nu ger mig in i bokhandlarna med författarögon? Vad händer?

Ja, där har vi en till frågeställning att bena ut. Vi berörde den lite under årets upplaga av fantastikkongressen Swecon häromveckan, i en av panelerna jag deltog i. Jag kan dock inte minnas att jag kom fram till något. Egentligen kan jag inte lova att jag kommer fram till något särskilt klokt eller vettigt nu heller, men eftersom jag är summan av mina popkulturella psykoser, och eftersom listformatet bevisligen passar mig tänkte jag bjussa på en liten topplista.


5 saker som händer när en gammal fiktionsknarkare bokdebuterar

• Hon surfar in på Adlibris för att bevaka John Ajvide Lindqvists novellsamling Våran hud, vårat blod, våra ben men fastnar istället på sidan för sin egen bok, som släpps ungefär samtidigt. Noterar nöjt att förlaget efter hennes lätt desperata mejl ändrat baksidestexten från «Penny Dreadful« till «penny dreadfuls«, för det är ju det fullitterära fenomenet med viktorianska anor hon nämner i boken, inte tv-serien som hon lovat sig själv att få se först efter det att arbetet med boken är över, när sommarlovet börjar. Tänk om de inte hade ändrat säljtexten och horder av Penny Dreadful-fans köper boken och väntar sig långa initierade analyser av serien, bara för att sedan slå upp henne på Eniro och bege sig till hemadressen med facklor och högafflar? (Hon relaterar ohälsosamt mycket till den post-moderne Prometeus i Arkiv X-avsnittet med samma namn.) Tänk om någon avslöjar henne som den bluff hon är?

• Hon lägger in Googlebevakningar för sin bok men googlar ändå manuellt lite då och då – okej, varje dag – så att hon inte råkar missa något. Algoritmer är inte att lita på.

• Hon tar omvägen förbi närmaste bokhandeln på väg hem från mataffären för att se om de köpt in hennes bok än. Det har de inte.

• Hon går in en bokhandel och frågar om de har någon avdelning för litteraturvetenskap (skräckhyllan, som känns allra mest naturlig för hennes bok, finns tragiskt nog inte i alla bokhandlar... än). Det har de inte. Hon vågar inte fråga efter sin egen bok, för tänk om personalen känner igen henne från författarfotot? GUD SÅ PINSAMT. Som att bli påkommen med att onanera, nästan. När hon lämnar bokhandeln med blossande kinder och två ivriga barn som undrar varför hon inte frågade efter sin bok tänker hon att det finns klara paralleller mellan att bokdebutera och att förlora oskulden. I omvärldens ögon ser hon likadan ut som tidigare, inget har förändrats. Ändå kan hon inte låta bli att möta sin egen blick i spegeln på ett nytt sätt, fjärrskåda sig själv. Ser jag annorlunda ut? Märks det på mig? Till sist bestämmer hon sig för att de nya skrattrynkorna kring ögonen, bara fina linjer än så länge men i högsta grad där, ett yngre medelålders jag i vardande, tillkom under arbetet med boken.

• Hon ser till sist sin bok i en fysisk bokhandel och blir så till sig att hon helt glömmer att köpa John Ajvide Lindqvists nya.

Helena Dahlgren bloggar vanligtvis på Dark Places om skräck, thrillers och popkultur (och lite annat). I sommar tänker hon läsa den där John Ajvide Lindqvist-boken, men också Kristina Ohlssons Sjuka själar, L.S. Hiltons Maestra och Paul Tremblays Disappearance at Devil's Rock. Bland annat. Hon har nu börjat titta på Penny Dreadful och önskar att världen hade ett Eva Green-filter. 100 hemskaste finns i butik nu.