Min morfar översättaren hade en gedigen seriesamling. Ja, han hade egentligen en gedigen samling av allt som någonsin gått i tryck (kändes det som), men just idag var det serierna det skulle handla om. Jag tillbringade mycket tid hos min mormor och morfar som barn, och en stor del av den tiden satt jag på övervåningen försjunken i serier. Efter att ha betat mig igenom samtliga Tintin, Kalle Anka, Lucky Luke, Smurfarna, Finn och Fiffi, Johan och Pellevin, Linda och Valentin, Alverfolket... så landade mina barnhänder en dag på Klas Katt i Hell City.
Och vad ska jag säga? Det var obehagligt helt enkelt. Det här var en serievärld så långt ifrån allt jag tidigare upplevt. Ångesten och den svartvita estetiken. Jag läste (det var ju ändå tecknat) med ett tilltagande psykiskt illamående. Det skulle dröja en del år innan jag lärde mig att uppskatta existentiella vuxenserier i linje med Klas och kompani.
Ni som känner min mer moderna seriesmak förstår ju att Klas Katt, Olle Ångest och de andra lirarna i det hopplösa Hell City numera passar mig som hand i handske. Förstå alltså min glädje när den här pärlan dök upp i butiken tidigare i somras! Innehåll: Brev som Klas Katts pappa Gunnar Lundkvist skrivit till Nina Hemminsson (Nina!). Klas och Nina - vilken underbar matchning.
Ur första brevet:
Jag har en rätt så positiv inställning till världen. Men det är ingen som förstår det. Jag får skylla mig själv. Ritar man serier om Klas Katt och Olle Ångest så får man väl stå sitt kast ... Ute har det ljusnat. Min katt Pigge gnäller över något. Kanske vore det bäst om jag gick till Systembolaget och köpte sprit som jag och Pigge kan dricka. Sen kan vi sitta i varsin fåtölj och klaga på allt som är fel.
Nina skriver att breven får henne att skratta när hon är som mest nere. Jag tror att det blir perfekt när det börjar mörkna. Tror inte ni?
Susanna Mattsson
Killbergs Bokhandel Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar