"Vi har alla sett honom stirra på oss från löpsedlarna – monstret, mannen som har anklagats för ett fruktansvärt brott. Men hon då? Kvinnan som står vid hans sida. Hur mycket vet hon?
Jean Taylors liv var behagligt alldagligt. Hon hade ett fint hus och en omtänksam man. Glen var den enda hon någonsin velat ha, mannen med stort M. Men allt förändrades när han förvandlades till den anklagade, till odjuret på tidningarnas framsidor. Jean var plötsligt gift med en man som i andras ögon var kapabel till obeskrivlig ondska. Är hon medskyldig? Eller är hon den hunsade eller den ovetande hustrun? Är Glen överhuvudtaget skyldig till brottet som alla tror att han har begått?"
Fiona Bartons "Änkan" är årets mest omtalade nytillskott i "Domestic Noir"-genren, och hyllas i blurbar som "lika bra som Gone Girl" och "nya Kvinnan på tåget".
Bägge rättvisa, om något missvisande, jämförelser.
"Änkan" är en klart mer dämpad historia än de två ovannämnda. Mer av ett BBC-drama än den typen av thrillers som Flynn och Hawkins levererar.
Häll i några droppar av Karolina Ramqvists "Flickvännen" med i mixern så är vi ännu närmare.Här ligger fokus, mest, på den misstänktes bättre hälft.
Eller? Är hon den bättre hälften egentligen?
Precis som i så många böcker i genren är det svårt att veta var man ska lägga sina sympatier. På änkan? Hennes misstänkte make? Offrets mor? De scoopkåta journalisterna? De utredande poliserna? Alla har sina fel och brister.
Men även om spänningsnivån är lite lägre så är "Änkan" en utmärkt kriminalroman. En sådan som skulle lämpa sig perfekt som en brittisk mini-serie av "Broadchurch"-typ.
Släng in David Tennant som kommissarien så bänkar jag mig direkt!
/ Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar