Så här i Augustpristider har jag passat på att läsa Therese Bohman. Fast inte alls nominerade Aftonland, även om det började med att jag ville läsa just den, utan hennes debut. Av den enkla anledningen att det var den som fanns som ljudbok. Och så glad jag är att jag läste den! Den är lätt värd ett alldeles eget litet pris.
Den drunkade är ett tätt kammarspel om attraktion, oförmåga, kärlek, svek. Konstudenten Marina åker för att hälsa på sin syster Stella och hennes man Gabriel i det ärvda torpet på den skånska landsbygden. Det är en ovanligt het sommar. Trädgården prunkar, solen steker, allt står stilla. I mötet med Gabriel tycker sig Marina uppleva en särskild laddning. De tillbringar mycket tid tillsammans i torpet medan Stella är på arbetet. Gabriel är författare, men har drabbats av skrivkramp. Marina har en oskriven uppsats som måste in. Ingen av dem verkar kunna komma vidare.
Efter hand förstår vi också att allt kanske inte står rätt till mellan Gabriel och Stella. Det är något som Stella vill säga till Marina, men som hon inte verkar förmå sig att berätta. Något om Gabriel. Istället pendlar hon mellan vaga antydningar och oåtkomlighet.
Allt som sedan utspelar sig gör det med en slags obarmhärtig ofrånkomlighet. Boken har ett tydligt före och efter. När Marina återvänder till torpet några månader senare är allt förändrat.
Det finns så mycket att tycka om i den här romanen. Systrarnas kärlek, men oförmåga att komma varandra riktigt nära. Den olycksbådande symboliken (jag säger bara de krälande bladlössen i Stellas vackert blommande trädgård!). Det obönhörliga i Marinas och Gabriels till synes oskyldiga samvaro på verandan, med vin och musik, medan Stella sover…
Det är en kort roman, men varje sida är till bredden fylld av klaustrofobisk mening. Jag håller bokstavligen andan medan jag läser. Och när jag läst klart, och ska börja andas igen. Då är det svårt.
Susanna Mattsson
Akademibokhandeln / Killbergs Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar