I högstadiet hade jag en svensk- och engelsklärare av den så kallade "gamla skolan". Han var före detta polis, och ganska till åren kommen (tyckte jag då - oklart nu i vilken ålder han egentligen var). På lektionerna fick vi skandera inledningen till Illiaden (SJUNGoguDINnaomVREdensomBRANNhospeLIdenaKILLes) och lära oss poesi utantill. Han trodde inte på prov (kanske inte så mycket av den gamla skolan after all) och uppmuntrade oss att skriva på fritiden. Han introducerade Steinbeck och Beckett. Han öppnade en port helt enkelt. Behöver jag säga att jag älskade det?
Andra, mindre nördigt orienterade klasskamrater, tyckte nog att det var rätt segt att recitera poesi och analysera Möss och människor. Vad ska man med det till i Livet liksom? Men de kunde inte ana vad som skulle hända 25 år senare!
Härförleden hade jag en kund i butiken som kanske ville köpa en anteckningsbok i present. Efter en lång stunds tvekan framför Paperblanks-hyllan, vände hon sig till mig för hjälp.
Hon: Den här boken är fin, men vem är Wordsworth egentligen?
Jag: En engelsk romantisk poet.
Hon: Det låter ju bra, men jag har aldrig hört talas om honom. Vad har han skrivit?
Jag: DAFFODILS!
I wandered lonely as a cloud
That floats on high o'er vales and hills,
When all at once I saw a crowd,
A host, of golden daffodils;
Beside the lake, beneath the trees,
Fluttering and dancing in the breeze.
Se där - på försäljiska kallar vi det för ett avslut. Andra skulle eventuellt kalla det nördbonanza. I alla fall. Tack Harry Källvik, var du än är idag. Kanske inte sådär jättemycket för att jag fick sälja en anteckningsbok (även om det såklart var bra ur så kallad jobbmässig synvinkel), utan för allt det där andra. För att du fick mig att fatta att Livet och Litteraturen är oskiljaktiga.
Ja, så klart vill ni som likt mig inte kommer ihåg resten av Daffodils läsa den i sin helhet. Ni hittar den här.
Susanna Mattsson
Killbergs / Akademibokhandeln Jägersro
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar