American Gods! Igen!

Det gladde mitt nördhjärta när Yukiko Duke gav 5 av 5 i betyg åt 10-årsjubileumsutgåvan av Neil Gaimans "Amerikanska Gudar" i SVT 2012.

Själv läste jag den för femton år sedan och har prackat den på kunder/vänner/random-människor-på-gatan ända sedan dess!

”När Shadows fru dör i en bilolycka får han lämna fängelset för att delta i begravningen. På flyget hem stöter han på den mystiske Mr Wednesday, som så småningom visar sig vara en gammal gud, på jakt efter sina kollegor. Snart kommer nämligen det stora slaget mellan de gamla gudarna och de nya att utkämpas, och Wednesday behöver Shadows hjälp.”

Bokens centrala tema är att gudar och andra mytologiska entiteter existerar endast för att vi tror på dem. När människors tro upphör försvinner också de. Motvilligt naturligtvis….

Eller som Neil säger själv: “It's an America with strange mythic depths. I see it as a distorting mirror; a book of danger and secrets, of romance and magic. It's about the soul of America, really. What people brought to America; what found them when they came; and the things that lie sleeping beneath it all.”

Amerikanska gudar är kanske Gaimans största stund som romanförfattare. Även om andra böcker i hans kappsäck också är fantastiskt bra, "Coraline, "Kyrkogårdsboken" och "Neverwhere" särskilt, så är ingen av dem lika helgjuten som den här. Eller jo, "Goda Omen" är det naturligtvis (en av mina tre berömda Tio-poängare of all time) men den skrev han ju tillsammans med lika briljante Terry Pratchett, så där kan han ju inte få allt kredd själv…. (Läs om alla Neils böcker här)

Dock är Gaimans mästarprov, hans Magnum Opus, fortfarande "Sandman". Den fullkomligt sanslöst nyskapande och genreförändrande serietidning som han skrev 1989-1996. Jag vet inte hur många gånger jag läst om den från pärm till pärm (75 nr + några specialare och spin-offs).

Den var en av få serier, eller Grafiska Romaner som man så fint kan säga om man liksom vill göra fullkomligt klart att det inte är Knasen eller Fantomen man yrar om, som tog sig in på Entertainment Weeklys 100 bästa böcker-lista (83-08). Har du inte läst den ännu är jag mycket avundsjuk på att du har det framför dig….

Nu kommer boken i ännu en nyutgåva med nytt omslag.
Varför då, undrar du kanske?
Jo, på grund av detta naturligtvis ....

Mumma!

Premiär 30:e april på Amazon Prime!

Men läs boken först för fanken!

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

(Delar av denna text publicerades redan 2012)

Känslan av att vidröra en författare.

För några år sedan jobbade jag på bokmässan i Göteborg, och omgavs då dagligen av kända författare. Vilken lycka för en bokälskare!

Vad som aldrig riktigt föll mig in var att få autografer. Har blivit jätteglad när jag fått signerade böcker - men har aldrig riktigt aktivt traktat efter det. Tills jag fick syn på "Muminvärlden och verkligheten" - den låg plötsligt framför mig på ett bord - och det skulle bli en signering. Toppen, tänkte jag. Jag köper den till Josefin (äldsta dottern och också hon stort Tove Jansson-fan), får den signerad och det blir den perfekta födelsedagspresenten.

När författareventet väl kom igång, försökte jag hålla koll på kön för att snabbt och smidigt kunna hoppa in alldeles på slutet och få mitt lilla födelsedagsprojekt signerat. När siste man lämnat kön skuttade jag glatt fram och förklarade att jag har en dotter som älskar mumin, Tove, hennes biografier och allt annat som ingår i Tove-världen varpå jag får "Till Josefin" inskrivet på förstasidan och två signaturer.

Jag är väldigt nöjd och börjar precis tacka och förklarar hur glad jag är...

Men nu har jag börjat fundera lite på vilka som egentligen är här och signerar - att jobba på bokmässan är hektiskt och intensivt och jag har inte riktigt koll på just den här montern och dess gäster. Jag tittar ner i boken och ser.

Ser att det står Sophia.

Sophia? Inte Sophia Jansson väl?

Jag tror att jag på något sätt måste ha frågat om hon är DEN Sophia Jansson.

Med ett litet leende bekräftade hon att det är hon. Jag har aldrig fått en så hög puls på så kort tid. Blodet rusar i huvudet och det enda jag tänker är: Detta är Sophia Jansson, Toves brorsdotter, och hon är ju såklart också på något sätt Tove Jansson.

Hennes blod.

Hennes DNA.

Så jag sträcker fram handen och rör vid hennes arm och tusentackar ännu en gång.

Efteråt kan jag bara tänka på att jag på något sätt rört vid Tove Jansson.

Och än idag kan jag känna i fingertopparna hur det kändes.

//Silja, Akademibokhandeln Killbergs Helsingborg

Årets systerroman. Nu i pocket!

”Systrarna Mona, pensionerad lärare, och Barbro, hemmafru, har inte mycket gemensamt trots att de vuxit upp i samma familj. Mona är präglad av mörka minnen, Barbro håller fast vid bilden av en lycklig barndom. De få gånger de träffas slutar nästan alltid i gräl och tårar.
När Barbro föreslår att de ska åka på en charterresa till Mallorca för att lära känna varandra bättre följer Mona ytterst motvilligt med. Resan får oanade konsekvenser.
Mellan dem kommer nämligen Världens Vackraste Man, en ytterst charmerande engelsman som är ägare till Albert’s Hall, som tar Mona med storm och gör Barbro mycket misstänksam. Efter veckan på Mallorca är inte mycket sig likt i systrarnas liv.”Som hängiven gammal Galagoläsare blev jag omedelbart nyfiken när jag såg att Lena Ackebo gett sig på att skriva en roman. Hennes vardagssatiriska skildringar i t.ex. Amen Härregud och Fucking Sofo har länge hållit hedersplatser i min stora seriesamling.

Hur fungerar då hennes berättelseförmåga utan den så bekanta bildkonsten?
Jodå, alldeles utmärkt.
Världens vackraste man är tragikomisk, mänsklig och rörande historia om två väldigt olika systrar.
Inte riktigt feelgood.
Inte riktigt finkultur.
Mittemellan Lena Andersson och Emma Hamberg liksom.
Mycket läsvärt är det i alla fall.


Och snart får vi läsa mer om Barbro och Mona!
Fortsättningen, "Kära Barbro", utkommer i början av maj! :-)

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd


(Texten publicerades tidigare våren 2016)

Vikingar, jättar och asagudar, oh my!

 

Jag älskar serier!

Som de flesta medelåldersmän tillbringade jag stora delar av sjuttio- och åttiotalet med näsan i en Fantomen, Knasen, Kalle Anka & Co, Stålmannen, Läderlappen, Spindelmannen eller någon av otaliga andra av periodens seriemagasin.

Men det var när en kompis i gymnasiet (tippar 1990 eller så) drog med mig till Alvglans Bokhandel på Södermalm som min passion för mediet verkligen väcktes.

 Jag kommer till och med ihåg exakt vilken titel det var som fick mig att inse att serier inte bara var för barn. Alan Moores "Batman: The Killing Joke", tecknad av geniale Brian Bolland. Efter den var jag fast.

Oj, vad med slantar det lagts på alster av Gaiman, Moore, Delano, Ennis, Miller, Willingham och många andra sedan det första besöket ... Som ett mindre lands BNP säkerligen.

 Bra vuxenserier från Sverige har man dock kanske inte varit bortskämd med de senaste åren (i den här genren då menar jag. Vi har ju annars gott om geniala serieskapare som Martin Kellerman, Liv Strömqvist, Joakim Pirinen, Lina Neidestam, Tony Cronstam, Charlie Christensen, Lena Ackebo, Sara Granér mfl mfl), men nu kommer "Vei" av Sara Bergmark Elfgren (Engelsforstrilogin) och Karl Johnsson!

"En medvetslös kvinna flyter i havet. Hon hittas av vikingar på jakt efter Jotunheim, jättarnas rike. Kvinnan heter Vei och hon blir snart indragen i ett blodigt spel mellan jättar, asagudar och människor. Vem kan hon lita på?"

Detta är storslagen, episk fantasy!

Inte för de yngre barnen må sägas (det finns både blodigt våld och ångande sex mellan pärmarna), men absolut något för dig som älskar tv-serier som Game of Thrones och/eller Vikings, nordisk mytologi (författarnas tolkning av Loke och Freja är fantastisk!), Tolkien, Ursula K. Le Guin och magiska Marvelfilmer. Men även för dig som, likt mig, under de senaste trettio åren förtrollats av graphic novels (eller säger vi grafiska romaner nu?) som t.ex. Neil Gaimans "Sandman" eller Bill Willinghams "Fables".


Jag är tokförtjust i Johnssons illustrationer!
De påminner mig bitvis om min gamle, nu tyvärr bortgångne, favorit Steve Dillons (Hellblazer, Preacher bl.a.) rena tecknarstil.

Del två utkommer hösten 2018. Det är alldeles för långt bort!

Sätt fart! Teckna och skriv så pennorna glöder!

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

Påskekrim! Tove Alsterdal är Månadens Pocket.

”En gång var Beckomberga Europas största mentalsjukhus. Nu har spåren av det förflutna suddats ut och exklusiva bostäder byggs i den gamla parken. Svante Levander är en av dem som flyttar in i idyllen, tillsammans med sin nya kärlek.
På väg hem från affären blir han knivhuggen till döds. Eva, hans före detta hustru, har följt efter honom den kvällen och grips, misstänkt för mord.
Bara en person kan vittna om vad som hände, en utländsk kvinna som satt utanför butiken och tiggde, men hon är spårlöst försvunnen.
När några småpojkar finner rester av mänskliga kroppar i närheten av mordplatsen exploderar rädslan.
Det förflutna visar sig vara närmare än någon kunde ana.”

 

Tove Alsterdals senaste spänningsroman ”Vänd dig inte om” (som är Månadens Pocket hos Akademibokhandeln i april) visar tydligt att det inte var en slump att hon tilldelades Svenska Deckarakademins pris för årets svenska kriminalroman 2014 (för boken ”Låt mig ta din hand”, finns nu i pocket. Läs den!).

Detta är en briljant konstruerad thriller om ett brutalt mord i ett lugnt villasamhälle, kopplingar till patienter på det nedlagda mentalsjukhuset Beckomberga, samt även situationen för romerna i dagens Europa.

Stora och komplexa frågor att hantera i en spänningshistoria, men Alsterdal är en mycket skicklig berättare och gör det med bravur.

Jag tvekar att använda termen ”Deckardrottning”, dels för att det gått inflation i uttrycket men huvudsakligen pga att jag är övertygad republikan.

Därför tycker jag att vi utropar Tove Alsterdal till Sveriges första Deckarstatsminister!

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd

(Texten publicerades tidigare vintern 2016)

En Norgehistoria ...

"I Fredrikstad hittas stans rikaste man mördad och kriminalkommissarie Anton Brekke kallas in. Brekke är känd för att vara orädd och oförskämd, och han har dessutom en hemlig last: poker. Med hjälp av polisstudenten Magnus Torp och polisinspektör Simon Haugen börjar han nysta i fallet, som först verkar ha ekonomiska motiv. Men när han kastas in i New Yorks korrupta undre värld, rakt in i maffians högborg, inser han snart att helt andra krafter ligger bakom."

"Flytta på dig Jo Nesbø!" står det lite kaxigt på omslaget till Jan-Erik Fjells norska dundersuccé "Angivaren".

300 000 sålda ex i grannlandet.

Nog för att putta ner Harry Holes pappa från deckarkungens tron?

Nja, om det här är Fjells högstanivå så räcker det inte särskilt långt.

Det är en godkänd spänningsroman. Snäppet över dussindeckarhögen.

Knappa tre getingar ungefär.

Den del av berättelsen som utspelar sig i sextiotalets New York är bäst, och det säger jag inte bara för att jag är så förälskad i den staden. Man får en skaplig Scorsese-ig "Goodfellas"-vibb bitvis. Jag ser hela tiden Steven "Little Steven" van Zandts Soprano-consigliere Silvo Dante, om än lite gråhårigare, framför mig i bokens åldersstigna mafioso Vincent Giordano. "Eeeey, fuggedabboudit!!", liksom.

Men själva mordfallet i nutidens Oslo är rätt platt och ointressant.

Och, herregud, jag måste få klaga på gubbsjukheten här!

Det finns en kvinnlig poliskaraktär i boken. En. Och varje gång hon är med i ett kapitel kommenteras hennes utseende, hennes tränade kropp, "välsvarvade höfter" mm mm. Hennes enda funktion i storyn, trots att hon uppenbarligen är en erfaren utredare inom kriminalpolisen, verkar vara som pinuppa eller pojkrumsfantasi åt sina manliga kollegor.

Fjell måste vara en riktigt gammal räv som... *kollar wikipedia* .. är född 1982 ...

Jahu ... Alrighty then ...

Jo? Sitt lugnt kvar du ...

// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd