Gästbloggaren: Mariette Lindstein

Den vanligaste frågan jag får av journalisten, på föredrag och av nyfikna läsare är: ”Varför går man med i en sekt?” Svaret är inte så invecklat som man skulle kunna tro, för det gör man egentligen inte. Det finns ingen som vaknar en morgon och säger: ”Jag tror jag ska gå med i en sekt.” Det är något som händer långsamt och gradvis. I mitt fall tog det över ett år. Jag läste böcker, gick på föredrag, pratade med intressanta människor och till slut bestämde jag mig för att ta en kurs.

Och mycket senare, när en rekryterare föreslog att jag skulle började jobba på Scientologikyrkan, var jag helt övertygad om att den inte alls var någon sekt.

Och sedan tog det flera år innan jag blev en hängiven Scientolog.

Numer ser jag på den långa processen som förvandlade mig till en sektmedlem som hjärntvätt. Den sker systematiskt: Ta bort individernas kontakt med omvärlden. Få dem att tro att omvärlden är farlig. Peppa dem på ett högre syfte. Mata dem med samma information om och om igen. Och när man hör något tillräckligt många gånger tror man till slut att det är sant.

Det var just den långa, systematiska processen jag ville beskriva när jag började skriva trilogin om Dimön. Utmaningen var att skriva på ett underhållande sätt, inte predika och försöka mata läsarna med fakta. Istället ville jag låta dem uppleva hur det går till när man dras in i en sekt. Och i andra boken vad som händer efteråt – om man vågar tala ut. Och slutligen, i Sektens barn: konsekvensen för framtida generationer.

Det blev verkligen en utmaning. Men det blev också min terapi.

Nu när jag ser tillbaka på de tre åren när jag skrev trilogin kan jag bara säga att allt som plågade mig då har försvunnit: mardrömmarna, självanklagelserna och ångern över de bortkastade åren. Jag utkämpar inte längre något krig mot Scientologerna. Ämnet är mycket bredare än så. Manipulation. Härskartekniker. Hjärntvätt. Sektproblematiken letar sig in överallt: i förhållanden, på företag och i skolor. Genom de hundratals mejl och meddelanden jag fått från läsare har jag förstått att det som hände mig i sekten bara är ett exempel på ett mycket större problem.

Det känns trots allt lite sorgligt att ta farväl av Dimön med den sista och avslutande delen i trilogin. Men det finns mer att skriva om sekter. Nästa serie kommer att handla om deras frontgrupper och bulvaner, och ja det finns gott om dem även här i Sverige.

Det fanns ett förord in mina böcker som jag senare bestämde mig för att ta bort. Jag ville att böckerna skulle få leva sitt eget liv som den fiktion de trots allt är.

Men förordet var något liknande det här:

Detta hände.

På en plats någonstans långt borta från civilisationens hummande och brummande gick det till så här.

Människor levde sådana här liv.

Många tvingas i dag leva med ärren från övergreppen och förnedringen.

Det är för dem jag har skrivit de här böckerna.

Det är något alldeles speciellt med att andas frisk luft när man har varit fången under en längre tid. Världen ser annorlunda ut. Färgerna är klarare. Smakerna starkare. Måhända förlorade jag många viktiga år av mitt liv, men tänk vad som har hänt sedan jag bestämde mig för att tala ut. Jag har fått nya vänner över hela världen. Förhoppningsvis gör jag nytta. Om jag kan förhindra en enda tonåring från att ta resan jag tog när jag gick med i en sekt är det mödan värt.

Ordet är fritt här i Sverige. Låt det alltid förbli så.

// Mariette Lindstein, författare