"Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.
Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann. Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade."
Wow.
Inte sedan Johan Theorins "Skumtimmen" har jag blivit lika imponerad av en svensk kriminaldebut.
Stina Jacksons "Silvervägen" är en vemodig, gripande och oavbrutet spännande roman.
Jackson skriver så det svider i ett fadershjärta. Lelles saknad över dottern, hans smärta så påtaglig att den rinner från sidorna. Och Meja ... Meja som följer sin röriga mamma hem till en sluskig karl på den norrländska landsbygden. Även där empatiblöder mitt hjärta, för Mejas pappa saknas helt.
Nu ska jag inte vara elak mot resten av Sveriges spänningsförfattare - många av er håller världsklass, men det här är den måttstock ni har att mäta er mot nu.
Så bra är det.
I klass med nämnda Theorins debut, lika bra som Åsa Larssons bästa. Den nivån.
Stora ord kanske, men om denna bok inte får Svenska Deckarakademins pris för årets kriminalroman så är det något rejält fel med vår samtid (samt eventuellt en mutskandal som skulle få turerna i "vanliga" Akademien att blekna ....).
Och så lovar jag att äta upp min hatt.
Jag har dock ingen hatt.
Jag får lova att äta upp någon annans hatt.
Om den inte är kolhydratig.
Kör "Low carb-grejen" just nu.
// Johan Zillén, Akademibokhandeln Center Syd
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar