Jag
hade nästan gett upp den där drömmen om att lyckas få ett större förlag
intresserat av det jag skrev. Mina tidigare böcker hade jag skrivit för det jag
trodde skulle kunna vara en potentiell publik. Det var mer anpassat och avvägt
för att tillfredsställa någon annan. När jag skrev Din vän Forsete gjorde jag det främst för min egen skull, för
att jag hade en berättelse i mitt huvud som bara behövde komma ut. Jag hade
aldrig kunnat drömma om att den skulle läsas av andra!
I samma veva som jag skrev Din vän
Forsete så skrev jag på en annan bok som var mer faktabaserad. När jag kommit en bit på vägen med den så bad
jag en lektör att titta på den eftersom jag var osäker på om den var något att
ha. Feedbacken jag fick var att det nog var intressant men att man skulle kunna
göra en deckare av den. Jag svarade honom att det hade jag redan gjort. När han
läst även det lät han mig förstå att jag var tvungen att gå vidare med det. Vilket
jag gjorde och det är jag väldigt tacksam över idag.
Min resa har inte varit varken rak eller
okomplicerad. Jag startade min författarresa med att ge ut min första bok på
ett hybridförlag och fyra år senare hamnar jag på mitt absoluta drömförlag. Det
är svårt riktigt begripa att det här är på riktigt trots att boken faktiskt
finns ute i handeln. Jag kommer att få blåmärken av att ha nypt mig i armen så
många gånger.
Jag får ofta frågan om var jag hämtar min
inspiration och det enkla svaret är från verkligheten. I de flesta fall handlar
det om verkliga kriminalfall som jag exempelvis hör om på radio eller via någon
av de poddar jag lyssnar på. När jag har blivit nyfiken på något så går jag
vidare och läser in mig på ett fall, kanske lyssnar på ljudupptagningar från
rättegångar eller dylikt. Men det kan lika gärna vara ett människoöde som jag
burit på länge. Min uppväxt på landet och mitt i frikyrkobältet i Småland har definitivt
bidragit till inspiration av alla karaktärer som stökar runt i mitt huvud.
När jag hittat en historia jag vill berätta så
handlar det mycket om att lyssna på vad karaktärerna vill förmedla. I mitt
huvud pågår ständiga diskussioner och små filmsekvenser som spelas upp. Jag ser
definitivt i bilder när jag skriver.
Jag trivs bäst med att jobba fritt och bara
låta texten flöda. När jag nu skrivit på uppföljaren till Din vän Forsete så
hade jag ambitionen att jag skulle följa en plan. Att jag skulle skriva ett
synopsis och en ordentlig kapitelindelning. Det sprack efter ungefär femtio
sidor. Jag tappade motivationen och rösterna tystnade. Till slut struntade jag
i planen och bara skrev och då lossnade det. Nu har jag påbörjat arbetet med
den tredje boken i serien och rösterna är högljuddare än någonsin.
Din vän Forsete är starten på en tänkt serie
där vi får följa kriminalkommissarie Elias Svensson vid Nationella Operativa
Avdelningen i Stockholm och författaren Cornelia Lind som är specialiserad på psykopater
i vardagen. Hon och jag har haft många intressanta samtal. Elias jagar en
gärningsman och han är säker på att han vet vem som är skyldig men han kommer
ingen vart. I periferin finns också någon som kallar sig Forsete efter den
fornnordiska guden för rättvisa. Vän eller fiende? Länge visste jag inte det
själv ens.
I allt jag skriver så vill jag att läsaren ska
tänka efter, att man ska få en medvetenhet för vad som pågår i samhället.
Frågor om barns och kvinnors rättigheter och skyddsnät är det som driver mig. Det
som kommer fortsätta att driva mitt berättande.
Idag är jag otroligt tacksam över att ha fått
möjlighet att skriva och att få fortsätta skriva på heltid.
Mitt tips till den som vill bli författare är
att fortsätta skriva och fortsätta läsa och lära. Få författare blir antagna
eller berömda med sin första bok. För de flesta av oss handlar det om ibland
omänskligt slit. Att skriva och skriva om och ta till sig av kritiken man får
och sen skriva om och skriva om igen. Man kan aldrig ge upp utan det är bara
att fortsätta utvecklas.
Jag hoppas att ni ska tycka om det jag skriver.
Även om jag bara skrivit för mig själv den här gången.
Kärlek vänner // Christina Erikson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar